Film/DVD: Caravaggio; Regi: Derek Jarman

feb252012

Skrivet av Roberto Fogelberg Rota

Film - Filmkritik

Vervremdungseffekt mitt i barocken

Konst i dubbel bemärkelseCaravaggio
Regi: Derek Jarman
Medverkande: Nigel Terry, Dexter Fletcher, Tilda Swinton, Sean Bean, Michael Gough, m.fl.
Storbritannien, 1986 TriArt Film, DVD, 2012

I ”Caravaggio” ser mannen med samma namn tillbaka på sitt liv, en berättarteknik som inte är så ovanlig som man tror. Medan Orson Wells nästan blev helgonförklarad i ”Citizen Kane”, fick Oliver Stone en utskällning för ”Alexander”. Problemet är att det liv som Caravaggio här lever i stort sett endast utspelar sig i nakna rum och det tidlösa men mycket typiska för barockens rum förvandlas i denna film till en plats som innehar 1600-talets rekvisita men också mycket av det som vi känner igen från den moderna tiden. Här finns skrivmaskinen, italienska tv-kommentatorer samt buller från tåg- och biltrafik. Dessa moderna inslag, som snarare för minnet till Berthold Brechts vervremdungseffekt, hade fungerat på en teaterscen. För en film är de störande.

Caravaggio är mycket väl gestaltad av två skådespelare; Dexter Fletcher samt den syniska och nästan libertinmässiga Nigel Terry. Den senare spelar en karaktär som föredrar män före kvinnor samt är våldsbenägen, vilket skapar ett resultat med en mycket fin rollgestaltning. Hans styrka ses främst i två scener: när han utkämpar en knivduell med sin älskade Ranuccio, gestaltad av Sean Bean, en av dem som kommer att svika honom under orgien i en katakomb där man presenterar Caravaggios mest omdiskuterade målning ”Amore profano”. Vi känner konstigt nog större sympati för honom än för den unge Caravaggio (Dexter Fletcher).

Tyvärr, med undantag för Ranuccio samt ytterligare ett par personer, är skådespeleriet mycket långsamt och alldeles för stiliserat (också filmen känns långsam och lång). Det verkar som om skådespelarna rör sig under vatten. Detta märks i rollen av den korrumperade Cardinal del Monte, som spelas av en mycket nertonad Michael Gough och av gästerna på festerna. Därmed blir Sean Bean i rollen som Ranuccio en frisk fläkt. Han är stark, full av liv. Vi förstår att han har sett och upplevt mycket. Scenen där han leker med pengar är en höjdpunkt i exempel på queerfilm.

Detsamma kan sägas om Tilda Swintons rollprestation. Graciös som en fjäril och hänsynslös som en stridsvagn. Vi ser hur hon förvandlas från en sorts luffare till en skönhetsdrottning och hennes död kan uppfattas som konstens död. Men problemet är att vi aldrig ser det gatuliv som inspirerade Caravaggio. Inte heller alla de sociala aspekterna. Visserligen kan några scener som firandet av nyårsafton mellan 1500- och 1600-talet vara mycket spännande och stämningsfulla fast resten känns enbart kallt intellektuellt och distraherande. Vi får aldrig känna personen, bara hans passioner och det finns en tydlig vilja att stigmatisera honom.

Samtidigt förmedlar denna film en mycket egensinnig vision och blir ett konstverk där det går att beundra både det filmiska språket och det sätt som man med hjälp av Gabriel Beristains foto och George Akers klippning har återskapat vissa av Caravaggios målningar.

Roberto Fogelberg Rota