Anteckningar från en filmfestival

feb082010

Skrivet av Sanjin Pejkovic

Film - Filmdebatt

altSanjin Pejkovic sammanfattar sina intryck från GIFF 2010

Första anteckningen

Det är lätt att fastna i något obskyra teman som man får ta del av på festivalen. Exempelvis finns det mesta täckt, från "islampunk" via transvestiter och eunucker i Pakistan till en dokumentär om tre advokater som bl.a. försvarade Baader-Meinhof gruppen på 70-talet men vars liv sen dess tagit helt olika vändningar. Man tappar bort sig, eller börjar efter ett tag utveckla lättare slags ångest. Man vet att för varje film man ser, kommer man missa säkert tre till fyra minst lika bra eller rena mästerverk. Till slut, efter att ha sett ett antal hyfsade filmer, men inte DET MÄSTERVERKET man har letat efter, börjar man förutom ångesten bygga upp paranoia. Man tror att det måste vara komplott, att man ser bara okej filmer, medan alla andra ser strålande mästerverk som de beskriver med stora gester. Sanningen är: De ljuger! De flesta filmer på en så stor filmfestival är helt okej, varken mer eller mindre! Det händer att man då och då ser ett antal guldklimpar som man tar med sig för resten av sitt liv. Men många filmer glöms bort redan dagen efter. Inte p.g.a. sin uselhet, för det är väldigt få som är genomusla. Snarare förträngs de i en jakt på det stora verket. Då behöver hjärnan hela utrymmet för att ta in den stora filosofiska skapelsen som kommer att lära människor någonting nytt om dem, någonting som de inte redan visste. Tur är att jag sparar varenda katalog från GIFF. Jag har dock inte vågat bläddra i dem än. Jag vill helst slippa räkna hur många timmar jag spenderat i mörka rum på filmer som jag inte nu kan minnas ens en sekund av...

Andra anteckningen

Får man censurera film? Låt mig ställa om frågan. Är det okej att rippa film från stora Hollywoodbolag för att göra egna versioner? Låt mig ställa om frågan, vem äger en film? Om jag köper en produkt, kan jag då göra vad jag vill med den? I den otroligt givande filmen "Cleanflix" (James & Ligairi, USA, 2009) diskuteras frågan utifrån flera perspektiv. I det religiösa Utah har man kommit på att man kan klippa om filmer från Hollywood, ta bort all nakenhet, våld och annat opassande och på det viset ge mormoner som bor i staten tillträde till det senaste, men med vissa modifikationer. Vi kan nog bli förbryllade av att det vi anser vara väldigt tillrättalagt och snällt i amerikanska filmer väcker enorma diskussioner och kontroverser i det stängda mormonsamhället. Jag tror dock att själva frågan om upphovsrätten är nog viktigare.

I Sverige och många andra länder gör man exakt det som mormonerna gör, men från annat håll. Man laddar hem filmer, laddar upp filmer, filmerna klipps om och läggs på YouTube. Det anses vara en slags Robin Hood-ism som främjar kreativiteten, som är ett alternativ till det Hollywoodkonglomerat som styr hela världen. Men, när ett antal religiösa människor tar bort innehåll de finner olämpligt roas vi av deras bakåtsträvande, vi anser de vara ociviliserade, och inte minst ser ner på deras ideal och tankesätt.

Jag roas naturligtvis av att man i "Cleanflix" tar bort, rensar helt enkelt ALLT som kan uppfattas stötande. Följaktligen finns det ingen plats för t.ex. en scen i "Kindergarten Cop" (Reitman, USA, 1990), där en pojke upplyser Arnold att pojkar har penis och tjejer vagina, eller en snygg dödsskjutning i slowmotion i "Matrix" (Wachowski, USA, 1999). Den urskiljningslösa censuren är intressant och blir naturligtvis en fråga som säger väldigt mycket om rädslan för det "smutsiga".

Filmer som väcker anstöt fördömdes under en mormonkonferens på 80-talet, och många följde uppmaningen att inte titta på det omoraliska skräpet. Därför blev "Clean flix"-kedjan en otrolig succé i Utah. Samtidigt berättas det i filmen om jakten på pengar som gör att uthyrare av omklippta filmer faktiskt bryter mot existerande juridiska och, ännu viktigare, religiösa lagar. Som det alltid är fallet, finns här personer som framställs som moraliskt rena men som naturligtvis har en del smutstvätt de inte vill dela med världen.

Om det intressanta i "Cleanflix" skulle kunna vara informationsborttagandet, översköljs vi av nyheter av allehanda slag i "Starsuckers" (Atkins, Storbritannien, 2009). Nyheter helt utan värde menar regissören Chris Atkins. Hans metoder är inte helt olika Michael Moores. Han planterar några falska kändisnyheter vilka tas in och publiceras helt utan någon vidare kontroll. Atkins tar stöd av flera forskare och journalister som menar att fokus från det allvarliga tas bort genom att koncentrera sig på det lättsamma och ytliga (att jämföra med Roy Anderssons invigningstal i år).

"Starsuckers" är väldigt snygg, väl genomförd med en enkel struktur som dock omfattar allt från talangshower för småbarn i England och USA till nöjesprofiler som bestämt sig för att satsa på seriös politik i Litauen. Dessutom får jag äntligen fog för mitt långa ogillande av Bob Geldof, som jag aldrig kunde argumentera för. Det var bara en känsla jag länge har burit med mig. Tack vare Chris Atkins och hans enorma research får jag äntligen alibi för mitt missnöje!

Båda filmerna är snyggt gjorda med korta animationer som löper filmen igenom. I "Cleanflix" påminner de om futuristiska sovjetiska affischer i sin utformning, medan man i "Starsuckers" låter en trollkarl illustrera regissörens synsätt på dagens nöjesindustri, som en stor illusion, en fabricering som fascinerar oss, men som är helt tom.

Samtidigt blir jag återigen förbryllad. I den ena filmen förfasas vi över att man klipper bort någonting, att det fria ordet får förpassas till förmån för religiösa idéer. I andra filmen känns det nästan som att vi skulle kräva en censurering av nyhetsflödet, så att även "viktiga" nyheter får plats. Så fungerar det inte i dagens värld. Men båda filmerna övertygar oss i vår stupida känsla att det är vi som vet bäst, och att vi skulle kunna reda ut det hela, om vi bara fick fria tyglar...

Söker man konsekvensen i dagens absurda värld måste vi, om vi tycker att det är fel att klippa Hollywoodfilmer utifrån moraliska och religiösa frågor, även se till att förbjuda omklippningar på YouTube och lite varstans. Följaktligen, om vi är för det fria ordet kan vi inte göra något åt att dagens ytliga nöjesindustri breder ut sig alltmer, då det uppenbarligen är det folk vill ha.

Tredje anteckningen

De europeiska dokumentärer som jag ser i år har en tendens att gräva ner sig i det förflutna och på så vis aktualisera dagens problem och eller händelser. Genom att belysa det förflutna kan vi kanske även hitta svar till varför det moderna Europa ser ut som det gör anno 2010. Eller så får vi en historisk lektion utifrån ett visst tema, händelse, TV program eller maträtt.

För mat står i centrum i "Cooking history" (Kerekes, Slovakien, 2009). Dock inte vilken prosaisk mat som helst, utan mat som serverades soldaterna vid olika krig Europa gått igenom under det 20:e århundradet. På så vis får vi höra om vad tyskar åt på östfronten, vad sovjeterna serverades när de ockuperade Ungern 1956, hur och varför Franjo Tudjman, Slobodan Milosevic och Alija Izetbegovic anspelade på sina respektive nationalism då de bjöd varandra på middagar och serverade sin etniska mat i ett land som kanske kunde liknas vid ett smörgåsbord av olika etniciteter, religioner och folkslag.

Filmen är rik på detaljer och ofta korsklipps det mellan arkivbilder av olika krig och djuravrättningar som sker framför kameran. Icke desto mindre framhålls det ständigt en röd tråd av bisarr humor som filmen igenom visar på absurditet i mördandet av andra människor. Soldaterna får mat och överlever tack vare det så att de i nästa stund kan avrätta andra människor...

Riktigt så allvarlig är det inte i "Disco and Atomic War" ("Disko ja tuumasõda", Kilmi, Estland/Finland, 2009) men det handlar också om krigsföring. TV krigsföring närmare bestämt! Filmen öppnas med ett förkunnande om hur mycket Dallas betydde för kommunismens fall i Estland. Filmen är en blandning av det som kallas för kompilationsdokumentär och iscensatt dramatisering av allehanda händelser, ofta kretsande kring människor som på olika sätt försökte trotsa den statliga censuren och titta på finsk TV som erbjöd så mycket mer färg, underhållning och disco än de inhemska kanalerna. Undrar vad Chris Atkins hade sagt om underhållningen som påstås ha störtat en hel ideologi.

Filmen är väldigt underhållande och påminner en del om "Atomic Café", inte minst i de absurditeterna det kalla kriget triggade fram. Inte minst blir jag påmind om en gång då jag tittade på TV tablå från 80-talet från Rumänien. Kompisen som visade mig den sade att alltid försökte titta på jugoslavisk TV, för där fanns den riktiga underhållningen, där fanns sångerna och där fanns de västerländska filmerna man så gärna ville se. "Disco and atomic war" är en i raden av östeuropeiska dokumentärfilmer som på ett nästan självironiserande sätt bringar upp mer klarhet i det väldiga experimentet som kallades "kommunism".

Om "Disco and atomic war" och "Cooking history" blandar in kompilationer, referenser, ironiska och sarkastiska inslag, är "Lawyers - A german story" ("Die Anwälte - Eine Deutsche Geschicte", Schulz, Tyskland 2009) väldigt rak och konsekvent i sin utformning. Några intervjuer blandas med arkivklipp som leder oss till idag. Tre advokaters väg, från Baader-Meinhof anhängare och försvarare till dagens populistiska roller i Tysklands storpolitik vittnar om att systemet oftast äter upp sina motståndare väldigt effektivt och att man till slut, som individ, inte kan värja sig mot konformism, eller om man vill, det moraliska förfallet.

Individens kamp mot det kafkaliknande statsmaskineriet tas upp i den svenska dokumentären "Jakten på Bernhard" (Liljemark, Sverige, 2010). En svunnen tid av ett rikt land har ersatts av oviljan att bry sig om individer som hamnat i samhällets marginaler. Dock är filmen rätt sympatisk, och så fort jag kommit tillbaka till Lund, ska jag försöka ge mig ut och leta efter Bernhards, för länge sedan försvunna, lappar. Dokumentärer som dessa berättar om det heterogena Europa, om länder med disparata förhållanden som på väldigt olika sätt och med olika metoder försöker gräva i sitt förflutna för att få svar på frågan: "Hur kunde det bli så här?".

Även i musikdokumentärer som till synes inte har med det moderna Europa att göra, som exempelvis i den redan recenserade José González filmen eller den bosniska dokumentären "Sevdah" (Andree, Kroatien/Bosnien, 2009), kläms det in detaljer som kommenterar vissa politiska skeenden. I Josés fall handlar det om den politiska situationen i

Argentina som oundvikligen lett Josés föräldrar till ett Palmeland där den svenska flaggan en gång stod för välfärd och den sociala tryggheten. "Sevdah" berättar om den bosniska musikstilen som existerat i ca 400 år och omvandlats till någonting annat under många perioder av utländskt styre i området. Från det orientaliska i det osmanska rikets ockupation, till det mer västerländskt klingande i dragspelet som tagits från Österrike-Ungern, till det mer moderna keyboard som används i dagens moderna utövande av folkmusiken. "Sevdah" ramar in ett lands historia med hjälp av musiken, berättelserna och vittnesmålen. Sevdah som musikstil är kanske redo för att lämna den sydslaviska kulturkretsen och göra besök i det morgondagens Europa, som Bosnien förr eller senare, måste bli en självklar del av.

Fjärde anteckningen

Jag såg två ungerska sci-fi dystopier på raken! Det är inte varje dag man får ett sådant tillfälle! Undrar om den misstro på framtiden som kännetecknar "1" (Sparrow, Ungern, 2009) och

"Transmission" ("Adás", Vranik, Ungern, 2009) har att göra med att Ungern länge lett den europeiska självmordsstatistiken.

I "1" ersätts alla existerande böcker av BOKEN, som ska berätta sanningen om mänskligheten medan "Transmission" handlar om vår besatthet av skärmar och representation. Alla TV- och dataskärmar slocknar och lämnar ett tyst samhälle där människorna inte längre vet hur de ska förhålla sig till sin omgivning och den verklighet som omringar dem. Följaktligen bygger en man, som inte sovit sedan TV försvunnit, upp en mur och slår in ett hål i väggen för att likna det vid en TV skärm han betraktat sin verklighet genom.

Om den ungerska verkligheten förflyttats till framtiden, är man i Rumänien, eller i de filmerna som i år representerar landet, fascinerad av detaljrikedomen i vardagen. I både "The happiest girl in the world" ("Cea mai fericită fată din lume", Jude, Rumänien, 2009) och "First of all

Felicia" ("Felicia inainte de toate", Radulescu & De Raaf, Rumänien/Holland, 2009) fästs stor uppmärksamhet vid detaljerna som egentligen är de viktiga. Vardagliga relationer, småord och inga överdrivna gester vittnar om en osäkerhet som präglar landet som fortfarande befinner sig någonstans mittemellan.

Femte anteckningen

Gränser, deras omöjlighet och absurditet, kan nog vara det europeiska temat i år. Det kan handla om animerade filmer om franska ghettoungdomar som försöker älska varandra trots strikt givna klassinramningar som i "Round da way" (Klotz & Lazaro, Frankrike, 2009), som till slut leder till den oundvikliga och hysteriskt roliga förstörelsen av det inskränkta borgerliga huset. En färgfull, actioninriktad, multikulti på ett fantastiskt roligt sätt, uppdatering av dystra "reportage" från franska "hoods", är "Round da way" också en påminnelse om den animerade filmens existens utanför de amerikanska ramarna.

Gränserna korsas i den serbiska "Here and there" ("Tamo i ovdje", Lungulov, Serbien, 2009) där en ung man vill ta med sig flickvännen till USA. Då han själv saknar Green Card, kan han inte åka ut ur landet för att hämta henne och övertalar därför en avslagen och utslagen jazzmusiker som får pengar för att åka till Belgrad och hämta flickvännen. "Here and there" påminner mig om den gamla jugoslaviska filmen "Någonstans mittemellan" ("Nesto izmedju", Karanovic, Jugoslavien, 1981), men nu är inte längre landet Jugoslavien mellan öst och väst. Snarare försöker alla att ta sig över till det USA, fyllt av möjligheter, kosta vad det kostar...

En annan serbisk regissör, Goran Paskaljevic skapade också filmhistoria under årets festival. Han korsade nämligen den omöjliga gränsen mellan Serbien och Albanien! Filmen

"Honeymoons" (Paskaljevic, Serbien/Albanien, 2009) är den första, åtminstone enligt regissören själv, samproduktionen länderna emellan. Den tar upp utanförskapen serberna och albanerna känner gentemot det stängda Europa, men också om likheter som finns på Balkan och som människor, trots deras nekande, måste inse.

Sexualitetens gränser korsas i den djupt experimentella turkiska "Should I really do it?" ("Bunu gerçekten yapmali miyin?", Necmi, Turkiet, 2009) och den grekiska "A woman's way" ("Strella", Koutras, Grekland, 2009). "Should I really do it?" är en originell dokumentärfilm där Petra, som levt ett utsvävande liv i Istanbul måste komma hem till Tyskland för att ta hand om sin döda systers hundar. Hon anförtror sig i ett långt psykoterapeutiskt samtal till en mystisk man med en svart gummimask på huvudet som lyssnar på hennes berättelse om instängdhet i Tyskland kontra den sexuella friheten i Istanbul.

"Strella" är dock en mer komplicera film, en äkta grekisk tragedi, men uppdaterad för det 21:a århundradet. Incest, könsbyte, en omöjlig kärlek, önskan efter att få leva ett normalt liv och många andra problematiska idéer, tankar och händelser trängs in under en timme och femtiotre minuter.

De etniska gränserna i ett och samma land undersöks i två helt olika filmer från Tyskland. Fatih Akins "Soul kitchen" tar oss på en berg- och dalbanefärd i det moderna Hamburg, där etnicitet egentligen spelat ut sin roll. Som tidigare i Akins filmer handlar det om karaktärer som trotsar nationella gränser, har flytande identiteter. Snarare handlar det idag om, i likhet med "Round da way" om klasskillnader som dock löses i ett furiöst tempo filmen igenom. Roligt att se att Akin vågar ta ett steg tillbaka från de existentiella dramafilmer och att han går tillbaka till filmerna han gjorde i början på sin karriär. Dessutom återanvänds några av de gamla skådespelarna, vilket gör att han skapar sitt eget universum med Hamburg i centrum. Ett universum jag gärna är en del av.

Dock får jag direkt svar på tal av en av Europas mest kända undersökare, en profil som fått ett eget verb "att wallraffa", enligt den metod han använder för att avslöja skeenden i sitt hemland. Günter Wallraff har i sin senaste roll sminkat och klätt ut sig till en svart man, som dagligen möter osynliga gränsdragningar och barriärer. Trots att den somaliska karaktären bara finns och går runt, utan att någonsin vara otrevlig, stöts han bort av ovälkomnande tyskar. "Black on white" ("Schwarz auf weiss", Pagonakis & Jäger, Tyskland, 2009) påminner om Janne Josefssons valstugemetod, men går bortom det spekulativa trots den kontroversiella metoden.

"Metastases" ("Metastaze", Schmidt, 2009) och "Russia 88" ("Rossiya 88", Bardin, Ryssland, 2009) fortsätter på det inslagna gränstemat, men nu är det, i likhet med Wallraffs dokumentära experiment, med inriktning på instängdhet. "Russia 88" visar med en enorm konsekvens hur högerextremismen i dagens Ryssland utvecklas, frodas och leder till enorma tragedier. "Metastases" visar ett Kroatien som är långt borta från den självbild som många kroater bär med sig. Huliganism, våld, postkrigstrauman och hat mot allt vad serberna heter tyder på ett samhälle som är nära kollaps. Oavsett om det handlar om somalier i Tyskland, serber i Kroatien eller alla möjliga etniciteter i Ryssland är gränserna rätt så rigida och går inte att krossa så enkelt, trots filmernas försök att se bortom dem.

Sjätte anteckningen

För övrigt vill jag bara skriva att jag blev kär i Caroline Leaf. Kär och kär. Men hon och hennes vackra filmer väckte en varm känsla i magen. Caroline är en av de absolut största animatörerna i världen, och jobbar bl.a. med sand och färg på fingrar som hon smetar in på glasskivor...

Sjunde anteckningen

Jag har missat många filmer. Jag har missat många mästare. Claire Denis och hennes film, Sally Potter och hennes film, Chabrols film, Gondrys film, Wajdas film, Vittorio Storaro, Von Trottas film o.s.v o.s.v. Och en hel del filmer jag sett tar jag inte upp i denna text. Dem kommer jag kanske att återkomma till, längre fram, efter att jag faktiskt insett att jag sett sammanlagt 37 filmer!

Åttonde anteckningen

Fantastiskt att utsätta sig själv för "The temptations of St. Tony" ("Püha Tõnu Kiusamine", Õunpuu, Estland/Finland/Sverige, 2009) och det på min sista dag på festivalen! Det här kommer om 50 år att vara en obestridbar klassiker, hoppas jag. Jag vill inte jämföra den med andra filmer och inte jämföra regissören med andra skapare, men för att skapa sig en bild av filmens utseende och karaktär kan jag nämna några namn. Det finns ett uns av Buñuel, Kaurismäki, Tarkovskij, Bulgakov, Dante, marginaliserade karaktärer i Tom Waits skumma låtar, den svarta humorn och satiren från de bästa öst/centraleuropeiska humortraditioner och mycket annat som inte går att rama in i eleganta beskrivningar. 2010 års festival är över. Tillbaka till akademin. Over and out.

Sanjin Pejkovic
Mer information om de omnämnda filmerna kan sökas på imdb (The Internet Movie Database).