Arabiskt Fokus: Amr Salama och Mohamed Diab

feb152012

Skrivet av Lena Lidén

Film - Porträtt

Bilden av den beslöjade kvinnan som förtryckt är onyanserad, menar Mohamed Diab.Tänk dig att du just varit med om en folklig proteststorm som har förändrat förutsättningarna med hela din tillvaro. Amr Salama och Mohamed Diab är två unga regissörer och vänner som råkat göra färdigt sina filmer innan den arabiska våren kom och nu är de efterfrågade över hela jorden för att visa filmerna. Som de själva säger när man frågar dem vad deras nästa projekt är: vi gör först färdigt revolutionen…

Amr, som är den första jag får en pratstund med, har gjort filmen Asmaa om vad som hände när en egyptisk kvinna som blivit HIV-smittad av sin man blev vägrad en rutinoperation. Historien om Asmaa är tagen från verkligheten och för regissören symboliserar berättelsen ett speciellt fall men också det faktum att egyptier inte har mod tillräckligt att be om att få sina egna rättigheter som människor tillfredsställda.

- Det är inte en kvinnofilm, säger han till svar på min fråga om hur kvinnor i hela världen har reagerat när han varit med när den visats. Den handlar om att inte använda sin röst, säger han.

Därför ser han den konfliktfyllda arabiska våren som en hoppfull rörelse.

- Den är en början på ett skifte i attityderna hos mina landsmän och det ger mig hopp. Jag tror att västvärldens stora intresse för denna folkliga revolution har med det att göra, från en världsdel som ni i väst under 10 år nu har förknippat med brutala bokstavstroende terrorister blev de fredliga protesterna en överraskning.

Jag ändrar min fråga till hur människor har reagerat efter att de sett filmen.

- I mitt hemland går folk in i biograferna med väldigt starka antipatier mot HIV-smittade. Det är en folklig övertygelse att smittan är en israelisk konspiration och att man inte kan bli smittad inom en legitim relation, vilket huvudpersonen bevisligen har blivit. De kommer ut från biografen och säger att de vill träffa en person med AIDS och skaka hans hand. Det är fascinerande hur snabbt åsikter kan skifta och jag är väldigt stolt över denna reaktion. De säger också att ”vi är alla Asmaa” och det har just att göra med rädslan för att tala ut offentligt och förändringen som påbörjats under det senaste året. I resten av världen domineras världen av att biobesökarna är imponerade av den tekniska kvalitén på filmen, men de är samtidigt förvånade över vilken efterbliven syn som finns på mänskliga rättigheter. Det är klart att vi är försenade när ett ämne som HIV togs upp i början av 90-talet i väst och nu är mainstream. I London var det en av de mest emotionella visningarna av filmen. Publiken grät och kommenterade mycket och efteråt förstod jag att stora delar av publiken själva var HIV-smittade och det var en speciell känsla att se hur mycket de levde sig in i historien jag berättade.

Jag undrar vad han jobbar på härnäst, han är en upptagen man med bloggar och böcker parallellt med filmproduktionen.

Amr Salama- De flesta filmfestivaler i världen har en sektion för filmer om arabvärlden så jag och Mohamed Diab har fullt upp med att åka runt jorden och presentera filmerna. Men jag har just släppt en bok och börjat med två nya filmprojekt. En film har jag tänkt mig att göra i Egypten och det handlar om droger och är en svart komedi. Den andra tänker jag att jag ska sälja in på den amerikanska marknaden och den ska handla om otrohet och kulturkrockar mellan par. Före revolutionen producerades 50 filmer per år i Egypten, förra året blev det bara 12 stycken. En eller två varje år är riktigt bra.

Under Diabs och Salamas framträdande på diskussionen om Arabic Focus fortsätter de att berätta om sina olika filmprocesser.

- Skådespelarna slogs om att få vara med i min film, säger Amr, i motsats till vad man kanske kan tro om att bli förknippad med HIV-smitta. Men det är just det att det kan ses i ett mer metaforiskt ljus. Konstnärer har överhuvudtaget fått en stark känsla av ansvar inför de i samhället som lever i fattigdom.

- Jag har för min del erbjudit hela Egyptens samtliga skådespelerskor att spela i min film ”Cairo 678” om sexuella trakasserier, så jag har inte samma upplevelse där, säger Mohamed Diab. Det är ett brännande tema och det är viktigt att man använder exakt rätt budskap utan att på något sätt stöta sig med allmänhetens känslighet eller censuren som kan stoppa en film helt och hållet. Censuren är i allmänhet mer känslig för sociala frågor eller att porträttera islamiska ämnen på ett oortodoxt sätt. Nu måste vi också börja bli rädda för en ny regim, som kommer att svänga över till en mycket mer konservativ islamism. Även om jag absolut ser det som att det är under utveckling och vi redan har sett hur salafisterna har börjat anpassa sig lite mer till den moderna världen. I övrigt är vi mer beroende av att våra filmer visas på teve, eftersom vi inte har samma stora biodistribution som finns här. Det förhåller sig så att de olika tevekanalerna har olika åsikt om revolutionen, några är för och några emot.

- Det är också där som processen fortsätter, säger Amr Salama, vi är ju bara i början av en långsiktig politisk kamp och är nybörjare. Just nu är det mest intressanta ett fenomen som helt enkelt kallas ”Liars” och det är tevekanalerna som visar filmklipp som visar andra tevekanalers bluffar. De sätter helt enkelt upp en projektor mot väggen av det hus, där de som de vill avslöja som lögnare finns och visar filmerna mitt på husväggen!

Amr Salama och Mohamed Diab är influerade av varandra. Mohamed går till och med så långt att han säger att Amr har lärt sig regissera från böcker och att han sedan har gett vidare gåvan till honom. De båda aktuella filmernas manuskript har skickats mellan dem och den gemensamma nämnaren är just detta: Att bryta tystnaden, även om ingen av dem kunde föreställa sig den nära förestående revolutionen. De berättar gemensamt om att det är allmänt vedertaget hemma i Egypten att om man berättar om sina problem offentligt så är man inte en patriot och att beskyllandet av brottsoffer är allmänt vedertaget.

- Min familjs kvinnor har aldrig sagt till mig att de blivit sexuellt trakasserade, även om jag vet att det sker, säger Mohamed. Till med offrens mammor skyller på kvinnorna. ”Cairo 678” orsakade en enorm debatt om att överdriva, trots att väldigt många kvinnor kom fram till mig för att bekräfta att detta händer. Filmen har inte släppts i något annat arabland, men kommer att distribueras i bland annat Sverige (premiär 9 mars), Frankrike och Brasilien.

På frågan varför ingen av dem har en konstnärlig utbildning svarar de att det inte anses som att man kan satsa på film som ett levebröd utan att man skaffar en bra grund inom juridik eller ekonomi och sen kan man ägna sig åt det man vill ändå.

- Internet är vår generations största influens, den har gett oss möjligheter att se helt andra verkligheter, säger Mohamed. Nedladdning är möjligt och utländska filmer var tidigare omöjliga att få tag i. Dessutom har nutidens billiga kameror och datorer som man kan redigera på underlättat för oss. Jag har faktiskt också gått på New York Film Academy…

Mohamed DiabVad betyder då den något kryptiska titeln ”Cairo 678”?

- Det är namnet på en busslinje, Mohamed Diab skrattar och blinkar till sin kollega. Amr tyckte inte att den skulle heta så, berättar han. Han ville kalla den ”Under a mans shadow” eller något liknande. Men jag ville ha detta namn… Det finns ett talesätt i Egypten att en mans skugga är bättre att söka skydd i än i skuggan av ett hus.

Efter att ha fått möjlighet att se filmen som då fick heta ”Cairo 678” förstår jag precis varför Mohamed Diab ratade den andra titeln. Filmen handlar om alla de parallella processer av lidande i samhället som leder till att en del män i det egyptiska samhället ger sig på kvinnor mot deras vilja. Tre olika kvinnors liv och en manlig poliskommissarie och hans familj får vi följa i den kaotiska och hektiska storstaden. Nelly är en ung tjej som är förlovad med en stand-up comedian och som målar och försöker själv ge sig in på samma bana som sin kille. Men ingen skrattar åt henne eftersom publiken främst består av män och hon använder sin kvinnliga erfarenhet för att hitta på skämten. Fayza är en lyckligt gift ung kvinna som ger sig ut med sin man för att titta på en fotbollsmatch när hon plötsligt blir bortförd av män som ger sig på henne från alla håll. Detta gör att hennes man inte orkar vara i hennes närhet längre och att hon aldrig mer kan förlåta honom. Så hon startar en sorts självförsvarskurs som sänds på en TV-kanal och som Seba ser hemifrån sitt vardagsrum där hon leker med sina två barn. Seba och hennes man har det inte så gott ställt och hon reser varje dag med buss för att komma till sitt arbete på en statlig myndighet. På bussen är det alltid någon som tafsar på henne och det gör henne så upprörd. Dessutom är hon trött på att hennes man ser det som hans rättighet att få sex, han har ju gift sig med henne och vill inte lyssna på vad hon tycker.

Dessa tre kvinnor kommer så småningom att mötas och göra motstånd mot de sexuella trakasseriernas orättvisa. Delvis får vi också reda på att förövarna är män som är frustrerade på grund av att de själva inte har möjlighet att gifta sig och komma nära en kvinna. Därför att om man inte har några pengar eller ett arbete vill ingen veta av en…

I mitt möte med Mohamed Diab fortsätter vi diskussionen i en skybar flödande av bländande vintersol.

- Det är ett faktum att en brännande fråga sätts i ett helt annat ljus om någon som anses vara motsatt tar upp den, säger han. Att jag som man tar upp frågan om trakasserier av kvinnor kan jämföras med om en muslim skulle ta upp frågan om delningen av Israel och judarna. Den här filmen är ett erkännande till att det pågår, att de här problemen existerar.

Men är Mohamed Diab inte rädd att det ska ses som en kampanj att tala om detta?

- Jag är en filmare som är aktivist. Skillnaden mellan politiker och aktivist är solklar för mina landsmän och även om de ser mig varje vecka i teve kommenterande olika händelser så vet de att jag inte kommer att försöka få en politisk position. Men framförallt är jag konstnär. Jag ser inte demonstrationerna som ett ändamål i sig. Vi gör detta därför att det finns ett problem som måste få en lösning. Jag brukar säga att jag hatar Tahrir-torget, media försöker nämligen framställa oss aktivister som huliganer som bråkar för bråkandets skull och det är verkligen inte sanningen.

Hur var mottagandet av ”Cairo 678” på festivalen?

- De tre visningarna var fullsatta och som konstnär är det en underbar känsla att se alla dessa människor, en hel publik skratta och gråta. För mig som debuterande regissör var det också speciellt. Jag har skrivit manus förut men nu tagit steget till att regissera. Det betyder oerhört mycket! Manusförfattaren levererar en ram och inom den berättar regissören kärnan, det viktigaste i filmens budskap.

Hur kommer filmen utvecklas efter revolutionen, kommer det att komma fler filmare som Mohamed Diab?

- Ja hur menar du egentligen, hur är jag? De som tar över efter mig kommer att vara tio gånger bättre än mig… Jag imponeras dagligen över de 16 - 17-åringar som har erfarenhet från den arabiska våren och som har slutat att intressera sig för fotboll och istället hänger med i den politiska debatten.

Under diskussionen tidigare var det någon som tog upp sin oro över det som vi i Sverige kallar för ”Hedersfrågan” och Mohamed Diab återkommer till det.

- Jag vill poängtera att jag inte ser något samband mellan islam och de sedvänjor där man anser att det som kvinnan gör och mannens anseende. Det måste komma från ett kulturarv som är mycket äldre, eftersom även kristna har samma synsätt i vår del av världen. Jag skulle aldrig fråga min fru var hon ska gå och jag är praktiserande muslim. Jag tror att bilden av den beslöjade kvinnan som förtryckt är onyanserad. Det ser jag också i debatten, plötsligt dyker det upp beslöjade kvinnor som pratar om politik och de är väldigt aggressiva, de till och med svär och uttrycker sina åsikter. Det betyder inte att det inte finns förtryck, det är inte det jag menar. Men samhället förändras.

Lena Lidén