Porträtt
30 år lång kärleksaffär konkurrerar med fint väder
Gorki Glaser-Müller, manusförfattare och regissör till långfilmen En gång om åretSällan får man se en film som utspelar sig nära det område där man själv bor, den här gången vid Skanstull i Stockholm. Gorki Glaser-Müllers verk ”En gång om året” är en experimentell film som påminner om ett mindre verk av Carl Thoedor Dreyer, ”Två människor”. I centrum och i nästan alla bilder av ”En gång om året” finns två medelålders personer, Michael (Michalis Koutsogiannakis), en företagare spelad av en inte helt purung man, och Maria (Gunilla Röör) som har en relation med Michael. De två möts en gång om året för en kort sexuell relation. Deras möten är ömma men samtidigt mycket köttsliga.
Tiden flyter samman i denna film och det blir omöjligt att säga i vilket års förhållande man befinner sig. Även om de två karaktärerna är huvudrollsinnehavare, får också tiden som flyter förbi och själva det faktum att detta är en relation som inte kan fortsätta på samma vis som den gjort, framträdande roller.
Kan du presentera dig själv?
- Jag är skådespelare, gick ut Teaterhögskolan i Malmö 1999, är författare och regissör, gick ut Akademi Valand Filmregi 2004. Jag gör också videokonst och njuter av att ha en stor spännvidd, alltså mellan scen- och filmkonst. Kom från Chile som trettonåring.
Hur fick du idén till filmen?
- Jag har länge vart intresserad av vårt förhållande till kärleken, vad människan tycker är kärlek och hur vi är beredda att leva ut den. Själva bilden av kärleken. Som ung hade jag en naivare bild på vad som var tillåtet i kärlekens namn. Vill inte gå in på alltför privata saker men kan berätta att jag undersökte alternativa ”fria relationer”, men det fungerade så där. Ärlighet sårar också. Den instiftade Tvåsamhetens baksida är Otroheten. Den är lika institutionaliserad. Den är människans sätt att äta kakan och ha den kvar. Så har burit på många olika tankar och idéer som mynnade ut i att jag önskade göra en dokumentär om några som hade ingått en kärlekspakt när de var unga, där de skulle ses en gång om året livet ut. De ville ha sin frihet men ändå ha den andre i sitt liv. Det skulle ha blivit en kortfilm grundad på intervjuer filmade några hotellrum. Men… vem skulle ha ställt upp. Även om mitt fokus alltid har varit kärlekshistorien och inte otroheten. Det finns inga moraliska pekpinnar. De får publiken ha. Jag gick aldrig vidare men dokumentären. Dock så har jag nu fått höra om två fall där folk har haft liknande affärer, en gång om året.
Nabil Ayouch om Guds hästar
Nabil AyouchI samband med att filmen ”Guds hästar” premiärvisades, gästade Nabil Ayouch Stockholm. TK:s Roberto Fogelberg Rota fick möjlighet att prata med honom om hans film.
Skulle du kunna berätta lite för oss om din karriär?
- Jag började med teater, men efter några år som skådespelare blev jag mer och mer indragen i regiarbetet. Jag hade och har fortfarande ett mycket stort behov av att arbeta med några aspekter som har att göra med min ungdom. Jag vill undersöka dem, som om de voreövergångsriter.När jag började jobba med film arbetade jag också rätt mycket med reklamfilm. Det var en fantastisk skola för att kunna utveckla rytmen i en berättelse.
Hur fick du idén till ”Guds hästar”?
- Jag har alltid varit djupt fascinerad av hemliga sällskap och deras riter. Man kan försöka att komma in i deras sätt att tänka och de konflikter som kan dyka upp mellan olika grupper. Attentaten i Casablanca var ett djupt nationellt trauma för Marocko och redan efter den 16 maj 2003 försökte jag filma en dokumentär som behandlade denna händelse.
Efter några år bestämde jag mig för att åka tillbaka till Sidi Moumen och jag förstod att även de unga människor som spränger sig själva i luften är offer. När man är 20 år och inte har någon annan möjlighet att ta sig ut ur slummens verklighet förutom att bli totalt hjärntvättad, kan detta tyckas vara det enda sättet att hantera det.







































