En mindre känd sida av Satyajit Ray

mar272011

Skrivet av Bertil Falk

Film - Essäer om film

bertilr.jpg

Artikelförfattaren på gravplatsen i Kolkata.

Oscarsbelönade Satyajit Ray tillhör gruppen om ett dussintal filmmakare som intar en alldeles speciell ställning i film­historien. Han föddes i Kolkata (Calcutta) 1921 och avled där 1992. I Sverige har han ibland kallats Indiens Ingmar Bergman, men det är närmast ett understatement. Ray var som film­makare mycket mer än bara en regissör, menar Bertil Falk.

Satyajit Ray var författare, tecknare och grafiker som ritade kläderna, formgav scenbilder och skrev inte oväntat själv sina manuskript, även då han filmatiserade andra författares verk. Det hände också att han komponerade musiken och stod bakom kameran. Något av en total filmmakare med andra ord.

Satyajit Ray hade den uppfattningen att ett filmmanus är så viktigt att han inte ville göra film på något annat språk än sitt modersmål bengali. Mot slutet av sitt liv gjorde han ändå en film på hindi. Det var antagligen frestande att filmatisera den indiske nationalskalden Prem Chands hindi-novell Shatranj Ke Khilari (Schackspelarna), som handlar om två män som besatta av schackspel struntar i att det pågår ett krig mot engelsmännen runt omkring dem. Flera av Rays filmer har visats på svensk teve, men han är mest känd bland cineastrar.

Mindre känt även bland dem är att han hemma i Kolkata och Väst-Bengalen, och förmodligen också i grannlandet Bangla-Desh, var och fortfarande är en populär författare av sagor, deckare och science fiction. Hans farfar gav ut en tidskrift för barn och ungdom. Ray fortsatte att ge ut den och skrev sagor för småbarn och berättelser riktade till barn och ungdom.

Det visade sig snart att dessa berättelser lästes långt upp i åldrarna. Intrigerna är mer mysiga än märkliga och en anledning till populariteten torde vara de exo­tiska miljöer som Ray för sina läsare till, exempelvis den engelska begravningsplatsen mitt i kulturstaden Kolkata, som även för stadens invånare ter sig exotisk – om de nu alls känner till den.

Ray var påverkad av Conan Doyles berättelser om Sherlock Holmes, men till skillnad från Holmes, som bara har en sajdkick i doktor Watson, håller sig Rays detektiv Feluda med två ”medhjälpare”. Den ene är hans unge kusin Topshe, som han lär upp i detekterandets konst, och den andre är Lalmohan Babu, en författare av pangpangberättelser, som är späckade med faktafel och publiceras som kioskdeckare.

Samtliga noveller och långnoveller om Feluda finns översatta till engelska och utgivna av Penguin Books India i sju paperbackutgåvor, som numera bör gå att få tag i via internet. Även flera av hans science fiction-berättelser och filmessäer finns publicerade på engelska, men tyvärr inte på svenska.

Inspirerad av Vittorio de Sicas film Cykeltjuven, som drabbade Ray som något av en uppenbarelse, skapade han den i filmkretsar berömda trilogin, som inleddes med Pather Panchali. Men han gjorde också filmer, som var mer direkt riktade till hemmapubliken genom att filmatisera sina egna sagor och berättelser. Således blev det två deckarfilmer med Feluda, Sonar Kela (Det gyllene fortet), som utspelar sig i Rajastan, och Joi Baba Felunath (Elefantguden), som utspelar sig i Varanasi. Elefantguden såg jag första gången för många år sedan på svensk teve. Den innehåller bland annat en nervpirrande knivkastarscen, som man inte glömmer i första taget. I båda dessa filmer, liksom i debutfilmen Pather Panchali, spelar ett par unga pojkar viktiga roller.

Rays favoritskådespelare Soumitra Chatterjee har talat om för mig att det gjorts några tevefilmer med Feluda, men dessa tycks – till skillnad från långfilmerna – inte ha getts ut på DVD.

Hur såg Satyajit Ray på Ingmar Bergman? Det enda jag egentligen vet på den punkten är följande citat från Rays bok Our Films, Their Films (1976), där han skriver så här: ”Jag betvivlar att Smultronstället hade filmats om inte Bergman hade behov av att hylla Victor Sjöström.” Tja, kanske det.

Bertil Falk