Marilyn, det förevigade barnet, en hummingbird

aug042012

Skrivet av Nicole E. Wallenrodhe

Film - Essäer om film

Marilyn Monroe, som avled natten mellan den 4 och 5 augusti 1962, blev 36 år gammal.”Marilyn lever!” jublade texten i Liljevalchs utställningskatalog år 2002. Det var 40 år efter Marilyns död. Nu har det gått 50 år sedan den platinablonda Hollywoodstjärnan hittades livlös i sitt hem i Los Angeles. Marilyn Monroe blev bara 36 år gammal. Konstnärer och författare har varit trollbundna av hennes öde sedan dess, använt den som projektionsyta för egna reflektioner och känslor. Kanske är det frustrationen inför frånvaron, döden och dess ovisshet, som får människan att beakta reproduktioner av de döda. Frustrationen är en musa.

Inför utställningen på Liljevalchs fylldes hallen av konst med temat Marilyn. Titeln på utställningen gick under det talande ”Min Marilyn”, underförstått min Marilyn, mitt konstverk och min tolkning. Egentligen var hon redan ett konstverk i sin blotta skepnad. Hon var ett barn av sin tid. Uppvuxen bland biografer och idoldyrkan för att bli precis som det hon hade sett sin biologiska mamma Gladys beundra.

Legender fascinerar kanske mest efter sin död, för då tillhör de oss. Vi kan bruka deras öden och historier, ansikten och kroppar i reproducerade kopior för att gagna våra behov. Trots floran av skönheter och kändisar som ryckts bort vid ung ålder har så många enats kring en fascination för just Marilyn. Även under sin livstid var hon föremål för konstnärers undran. Hon var ytan vars djup blev intressant att komma åt. Karen Blixen bad om att få träffa henne. Ett fotografi från hennes pompösa USA-besök år 1959 kom att föreviga mötet; Blixen klädd i turban och en leende Marilyn med höjda champagneglas hemma hos författaren Carson McCullers. Manusförfattaren Arthur Miller, som var gift med Marilyn Monroe i fem år, var också där. Även han inspirerades av Marilyn när han skrev sina manus. Bland annat var karaktären Roslyn Tabor i The Misfits (De missanpassade, 1961) specialskriven för henne. Rollen som den våldshatande Roslyn kom att bli Marilyns sista. Hon dog året därpå.

Efter Marilyns död startade en nästan manisk flora av popkonstnärliga uttryck. Hon luckrades upp ur sin person, vävdes in i sammanhang som symbol för samhällsklimat och fenomen; industrialism, kommersialism, queerteori och genusforskning. Hon blev instrument för konstnärer att kommentera sin samtid. Den japanske konstnären Yasumasa Morimura klädde ut sig i blond peruk och fotograferades med upplyft kjol och ståtlig erektion. Det är hans Marilyn. Andy Warhol i sin tur massproducerade henne i multipla upplagor av silkscreens.

Det finns många Marilyns. Den perfekta ytan har ett väldigt djup, särskilt om man intresserar sig för dess historia. Marilyn Monroe var en produkt av Hollywood. Redan som barn blev hon inriktad på att erövra filmvärlden. De lyckligaste åren av hennes trasiga barndom ska ha varit i Hollywood när hon bodde med sin biologiska mor och dennes väninna. Bägge arbetade i klipprummet på Consolidated Film Industries. Trots att USA var drabbat av sin största ekonomiska kris kunde Hollywood sysselsätta människor tack vare filmbranschen. Med lyckliga slut, kärlek och glamour drogs publiken till biograferna för att undfly depressionen. Det var praktiskt att placera Norma Jeane i biosalongen, då kunde damerna både arbeta och festa. Vid sidan om depressionen var 1930-talet även en nöjets tid. Stämningen lättades upp med ett ohämmat festande. Filmstjärnornas liv glorifierades i media och Norma Jeane fann tidigt sin förebild i biodukens supervamp Jean Harlow. Denna var inte bara blond, bystig och begåvad, även hon gick bort innan rynkorna satt spår endast 26 år gammal.

Marilyn Monroe då hon fortfarande hette Norma Jeane.Norma Jeane placerades emellanåt hos olika fosterfamiljer innan hon gifte sig som 16-åring. Äktenskapet varade i fyra år. 20 år gammal tecknade hon sitt första kontrakt med filmbolaget Twentieth Century-Fox som föredrog ogifta stjärnor. Från att ha varit brunhåriga Norma Jeane Baker med krokig näsa och underbett blev hon Marilyn Monroe, blonderad, korrigerad och slående lik sin idol Harlow. Broskklumpen på näsbenet togs bort och en silikonprotes sattes i käken. Hollywoodbjässar krävde ofta fysisk omvandling av sina stjärnor. Förutom en konstart så var filmen trots allt en industri vars uppgift var att framställa säljande produkter. Marilyn var säljande. Hon säljer fortfarande. Böcker, filmer, postkort, kylskåpsmagneter, t-shirts, koppar och näsdukar. Förevigad i fascination och förevigad i konsten (för att inte tala om den kommersiella evigheten). Kanske är det historien om en ensam flickas väg mot storhet som intresserar allra mest. Kanske storheten i sig eller dess destruktiva sida.

“Om jag hade följt alla regler, hade jag aldrig kommit någonstans”, var Marilyns konfession. Man kan självklart undra vilka regler hon syftade på, samt hur reglerna för att nå stjärntoppen egentligen såg ut, både officiellt och inofficiellt. Men hon kom någonstans. Trots att hon ständigt kom för sent, glömde repliker eller var berusad. Vid 36 års ålder hade hon passerat milstolpar i karriären. Hon hade även avverkat rader av relationer med framstående män som Arthur Miller, Joe Dimaggio och John F Kennedy.

President John F. Kennedy och hans broder Robert var inte bara Marilyns älskare, de påstås även ha varit inblandade i hennes överdos natten mellan 4 och 5 augusti 1962. Marilyn återfanns död i sin säng med kroppen full av barbiturater. Vid obduktionen konstaterades att mängden var tillräcklig för att släcka femton människors liv. En mängd hon inte kunnat inta utan hjälp, menar Donald H. Wolfe, författaren till The Assasination of Marilyn Monroe.Marilyn hade blivit en säkerhetsrisk, hävdar han. Efter umgänge med presidenten besatt hon konfidentiell information vilket var olämpligt under det kalla kriget, med tanke på hennes labila sinnelag, hjärtekrossad av presidenten. Även Norman Mailer kopplade stjärnans död till hennes relation med Kennedy i sitt verk Marilyn: A Biography.

Jo, Marilyn lever. Ironiskt nog inföll utställningen på Liljevalchs fyrtio år efter hennes bortgång, som ett jubileum för döden och inte födseln. Möjligtvis är det så att legenders liv är beroende av döden. En oklar död är då ett plus i kanten, särskilt om den är tidig. I Marilyns fall blev effekten sensationell. Produktion efter produktion fortsätter att tolka henne. Förra året kom filmen My Week with Marilyn baserad på en filmassistents anteckningar under inspelningen av The Prince and the Showgirl (1957). Dessförinnan publicerades Marilyns egna anteckningar och brev i Fragments (2010). Fragments är ytterligare ett hav att doppa sig i för att komma upp med nya frågor och tolkningar om legendens existens. I början av 2000-talet var det Blonde av Joyce Carol Oates som gjorde succé. Verket var tänkt att bli en novell men slutade i en nästan tusensidig roman om Marilyns barndom, dödsdom, liv, känslor och tankar. Att läsa Blonde är som att se en Marilyn med facettögon, upplyst ur alla möjliga perspektiv. Ren fiktion hävdar förlaget, trots likheter med verkliga karaktärer så ska dock boken ses som en ren produkt av författarens fantasi.

Novellen som slutade i en nästan tusensidig roman om Marilyns barndom, dödsdom, liv, känslor och tankar. Foto: Albert Bonniers Förlag (Omslagsbild)“Kanske måste vi till slut erkänna att hela detta arbete har lett oss till en punkt där vi inser att det är lika svårt att få perspektiv på ett människoöde som att se varpen i tidens och rummets dimensioner”, avslutar Norman Mailer sitt verk. Joyce Carol Oates låter sagan börja om när den slutar. Hon låter Marilyn bli Norma Jeane på nytt för att återigen möta sitt öde.

A Beautiful Child skrev Truman Capote om Marilyn Monroe (1975). Han berättar om deras dag tillsammans när dramaläraren Constance Collier begravdes. Capote var den som introducerat Marilyn för den ansedda Miss Collier. Hon tog enbart emot professionella filmstjärnor som Vivien Leigh och Audrey Hepburn. Marilyn Monroe blev hennes “specialproblem”. Hon var ingen skådespelare enligt Collier, utan en hummingbird, en kolibri med fladdrande vingslag vars poesi endast kameran kunde fånga. Hon kallade Marilyn för ett vackert barn och kände på sig att benen inte skulle bli gamla. Capote fångar det vackra i barnet, dricker champagne, retas och får henne att erkänna sin då hemliga relation till Arthur Miller. Och man läser det med en klump i både hals och mage då man i sin villiga illusion kommer så nära att man nästan är där.

Man kan förbanna det scenario som bryter ner en människa, men man kan aldrig sätta punkt för en historia utan slut. Så förblir det vackra barnet. Marilyn är idag en reflektion som vi fortsätter att spegla oss i. Av någon anledning klamrar vi fast i våra andrahandskällor och dokumentationer, söker svar på våra upphittade frågor och gör henne större som projektionsyta men inte äldre som person. Trettiosex år fullmogen och hon förblir vårt vackra barn. Resten av vägen får vi dödliga vandra.

Nicole E. Wallenrodhe