Essäer om film

Arbeta älska tro

Film - Essäer om film

Skrivet av Axel Andersson

apr282013

Ska du bli en boss en försäljare eller disponent någonstansÄta sova dö ställer två klassiska miljöer i kontrast mot varandra i de två första scenerna. Den allra första, festen, visar hur musiken luckrar upp och sätter individerna i en rörelse som är impulsiv och extatisk. Snart är vi dock tillbaka i fabriken. Här är allt reglerat och kontrollerat. Människorna följer maskinerna snarare än krafterna som kommer inifrån. Raša (Nermina Lukač) dansar inte längre. Lydigt packar hon plastlådorna med sallad som fabrikens apparat matar fram med en skoningslöst förutsägbar melodi. Det verkar som om hon i själva verket är lika hemma i båda världar. I fabriken rör hon sig likt en förman, i total förståelse av den industriella apparaten. Den nytillkomna kollegan börjar nästan gråta när hon inte kan hålla tempot. Raša räddar situationen. Maskinen må diktera hennes arbete, men samtidigt står det klart att det finns något i karaktären som också står utanför maskinens kraft. Ett överskott som klumpigt kan beskrivas som ”mänsklighet”.

”Vad ska du bli?” frågade bandet Ebba Grön 1979. ”Ska du bli en boss / en försäljare / eller disponent någonstans / eller kanske nöjer du dig med / vilket jävla skitjobb som helst”. Uppmaningen var: ”Fortsätt fortsätt å va rebell / fortsätt fortsätt å va dig själv”. Alternativet var förutsägbart och konventionellt: ”Gå upp-gå till jobbet-jobba-jobba-äta lunch / samma sak händer imorgon / jobba-åka trick-hem å sätta sig å glo”. Och detta var ”inget liv”, det var ”slaveri”. Gabriella Pilchers debutfilm ”Äta sova dö” är värd att uppskattas på många nivåer, inte minst för hur den sätter fingret på något så svårfångat som ett samhälles förändring. Det är ingen överdrift att hävda att också Pilcher frågar ”vad ska du bli”. Hennes svar uppmanar oss att tänka på skillnaden mellan 1979 och 2012 och det skifte i samhälle och kultur som inträffat.

Det är vackert i sin uppgivenhet och i det vackra finns i sin tur något hoppingivande

Film - Essäer om film

Skrivet av Nicole E. Wallenrodhe

apr242013

Francis Ford Coppola regisserade 1983 filmerna Rumble Fish och The Outsiders. Foto: Wikipedia

I dessa dagar då samhället tampas med problem som utanförskap och ungdomar på glid, fyller två guldpärlor 30 år. Guldpärlor i form av film om just tonårens utmaningar, utanförskap och känsla av hopplöshet. Det var Francis Ford Coppola som år 1983 filmatiserade de två ungdomsböckerna Rumble Fish och The Outsiders av författaren Susan Eloise Hinton. Författaren använde sig oftast av initialer för att inte få sina böcker avfärdade på grund av att hon var kvinna. Based on the novel by S.E Hinton, heter det.

Man gör dock bäst i att frångå begrepp som manligt och kvinnligt när man ser dessa filmer. Det intressanta är att se individerna, deras känslor och hur de interagerar i grupp. En tonårings känslor och behov är desamma idag som de var för 30 eller 50 år sedan även om miljöerna runtomkring dem har ändrats. Både Rumble Fish och The Outsiders visar tonåringar i kamp mot sin tillvaro. Man är frustrerad för att man känner sig begränsad och instängd eller utestängd. Frustrationen blir till ilska. Efter ilskan finns en ledsamhet över att saker och ting är som de är, en längtan bort från ens personliga och samhällets stängsel.

I filmerna presenteras ett skådespelarteam ännu i början av sin karriär. Matt Dillon, Nicholas Cage, Chris Penn och Diane Lane strålar som tonåringar i Rumble Fish, tillsammans med den något äldre Mickey Rourke. Tonårsgänget hänger i sitt närområde, bråkar med andra tonårsgäng. Mickey Rourkes karaktär, med smeknamnet Motorcycle Boy, är den glorifierade storebrodern. Han som en gång ägde gatorna men sedan försvann. Matt Dillons karaktär, Rusty James, är lillebrodern. Han som tagit efter och vill bli lika cool som sin brorsa. När filmen börjar dyker Motorcycle Boy upp igen efter en tids frånvaro. Han har varit i Kalifornien, upplevt saker, blivit mer analytisk, mer filosofisk. Grabbarna tycker att han har blivit annorlunda, på något sätt äldre. Polisen vill ha bort honom från stan igen, eftersom han har dåligt inflytande. Rusty James vill att han ska se honom. Under den tuffa grabbiga ytan anar vi att Rusty James inget hellre vill än att bli älskad och sedd. Han är rädd för att bli ensam, troligen för att han blev övergiven av sin mamma när han var liten. Deras pappa, spelad av Dennis Hopper, är en alkoholiserad advokat på socialbidrag. Motorcycle Boy och Pappan kan växla stora ord med varandra på ett filosofisk plan som inte Rusty James behärskar, även det blir en frustration för honom.