Patriotisk pragmatism - från My Lai till burkaförbudet

aug272010

Skrivet av Sachiko Hayashi

Essäer - Samhälle

[My Lai]

My Lai, foto:Ronald L. HaeberleMassakern på de civila i My Lai inträffade 1968, samma dag jag fyllde 6 år.  En märklig känsla infinner sig i vetskapen om att 400 mil bort gick människor igenom ett helvete samtidigt som jag firade min födelsedag.  Enligt vietnamesiska uppskattningar slaktade Charlie Company under ledning av löjtnant Calley omkring 500 obeväpnade civila denna ödesdigra dag, nästan samtliga kvinnor, barn och äldre.  Chockerande är att det brutala överfallet endast varade i fyra timmar.  Fyra timmar var tillräckligt för amerikanska soldater att ödelägga hela byn i det södra Vietnam.  Dokumentären "My Lai" (2010) som visades på SVT tidigare i år, producerades som en del av dokumentärserien "American Experience" av WGBH i Boston för den amerikanska public service kanalen PBS.  Den återger det fasansfulla brottet genom att sammanställa intervjuer med överlevande bybor och närvarande amerikanska soldater.

Berättelserna om de amerikanska soldaternas handlingar och de fotografier som vittnar och stödjer dessa berättelser är så hemska att det än i dag är svårt att förstå att det faktiskt ägt rum.  Tyvärr var händelsen i My Lai inte den första och blev inte den sista som så brutalt våldförde sig på vår mänsklighet.  Historien påminner oss gång på gång om människans ömtåliga psyke under extrem press.  Det som överraskade mig mest i dokumentären var dock den underliggande logik som vidhölls under den besvärande politiska processen som följde massakern.  Från det inledande nedtystandet av händelsen av det militära befälet till den slutliga nedtoningen av krigsförbrytelser av president Nixon inför den amerikanska allmänheten: nämligen patriotism.

Nutidens krig utkämpas sällan för markförvärv eller försvar av nationella gränser.  Med kanske undantag av Israel-Palestina konflikten samt kamp för självständighet i vissa länder bedrivs krigföring idag på moralisk grund.  Denna hållning tycks vara speciellt stark i USA, en nation som förutom två attacker dvs. Pearl Harbor och 911, aldrig blivit invaderat och vars mark inte varit ett slagfält för främmande styrkor.  För att rättfärdiga militära operationer utomlands blir de moraliska argumenten primära i USA.  Däri ligger den väsentliga skillnaden mellan Indokinakriget och Vietnamkriget.  Från den tidigare koloniala uppfattningen om att överlägsenhet i ras, kultur, ekonomi gav en naturlig rätt att dominera en annan nation, ersattes denna med idéen om en nation av godhet som var beredd att bekämpa alla ondskans krafter.  Låst i det kalla krigets ideologi, var USA:s krig en kamp mellan "det goda" (kapitalism) och "det onda" (socialism) där frågan om en nations suveränitet inte hade någon roll att spela.  I detta politiska klimat blev allmänhetens tilltro på sin nation att vara en "godhetens nation" av yttersta vikt.

My Lai, foto:Ronald L. HaeberleInget fick hota detta förhållande som kunde äventyra USA:s inblandning i Vietnam.  Därmed misstogs lojalitet till nationen för lojalitet till bilden av nationen som god, och patriotismen utvidgades för att försvara patrioter oavsett deras handlingar.  I enlighet med detta grävdes rapporten av massakern ned av de militära befälen.  Istället publicerade de en falsk rapport som meddelade en militär seger.  De tog aldrig till någon åtgärd för brotten mot den 4:e Geneve-konventionen, nämligen skydd av civila i krigstillstånd nedtecknat år 1949.  Utifrån samma logik, när avslöjandet av händelsen ledde till militärrättegång, beslutade president Nixon under trycket av den bestående allmänna opinionen för att ändra löjtnant Calleys livstidsstraff till husarrest efter bara tre dagar i fängelse.  Presidentens ingrepp resulterade i att Calleys straff minskade successivt under tre år, och slutligen befriades han villkorligt 1975.  Övriga åtal mot de soldater och befäl som tog del i dödandet eller mörkläggningen lades ned, och vissa frikändes.

[Nationalism och patriotism]

Patriotism skiljer sig från nationalism i meningen att den inte inbegriper någon definition av nationell identitet.  Följaktligen används inte nationell identitet som medel för att ena en nation.  När nationalism ofta baseras på etnisk, kulturell, religiös, historisk och ibland språklig identitet av en nation, förespråkar patriotism kärlek och hängivenhet till nationen som förenare.  Nationalism härrör ofta från uppfattningen att en nation består av kulturell och etnisk homogenitet (så kallad "nation state") och är förekommande där dessa kännetecken oproblematiskt tros kunna beläggas historiskt.  Många europeiska länder och mitt hemland Japan tenderar till denna uppfattning.  I en multikulturell nation som USA liksom andra länder i "den nya världen" där sådana kännetecken är omöjliga, tilldelas patriotism rollen att ensam utföra en förenande princip för nationen.  Idag när människors omförflyttningar av olika skäl är ett faktum, blir det allt svårare att finna en förenande princip i linje med en nationalism även i övriga delar av världen.  Därför ökar tendensen att ersätta nationalism med patriotism, en signal på att acceptansen för ett multikulturellt och multietniskt samhälle är oundvikligt.

George Orwell's aversion mot nationalism är väl känt.  I sin "Notes on Nationalism" (1945) förklarar Orwell att patriotism är "hängivenhet till en speciell plats eller sätt att leva, som man uppfattar vara det bästa i världen, men inte har någon önskan att påtvinga andra människor".  Därför är patriotism enligt honom "av naturen defensiv, såväl militärt som kulturellt.  Nationalism å andra sidan är oskiljaktig från sin vilja till makt. Det vidhållande syftet för varje nationalist är att försäkra sig om mer makt och prestige".  Orwell hade sina egna definitioner på nationalism och patriotism.  Han, "i brist på bättre ord", räknade allt till nationalism som hade med expansionism och självproklamerad överlägsenhet att göra.  Hans lista över nationalism inkluderar därför kommunism, politisk katolicism, sionism, antisemitism, trotskism och även pacifism.  I botten av hans utsaga är definitionen av nationalism som "vanan att identifiera sig själv med en enstaka nation eller annan entitet, placera det bortom gott och ont och ej erkänna någon annan plikt än att avancera dess intresse".

Jag är inte säker på om jag instämmer i hans uppfattning.  För mig verkar det troligt att dagens nationalism kan vara defensiv, då de aggressiva inslagen från andra världskriget inte alltid är förekommande, som t.ex när Sverigedemokraterna förespråkar isolationism för Sverige.  Jag är också oense om punkten att patriotism nödvändigtvis skulle vara defensiv.  Den amerikanska patriotismen, dvs. "en hängivenhet till ett speciellt sätt att leva, som man uppfattar vara det bästa i världen", har lett oss till flera krig efter andra världskriget.  Både nationalism och patriotism tycks framkalla en mer invecklad bild som medför fler fenomen än de som beskrevs av George Orwell år 1945.

foto:niomix2008Dock intressant för oss är Orwells beskrivning av vad för honom "nationalism" är, nämligen "vanan att identifiera sig själv med en enstaka nation eller annan entitet", för däri ligger en underliggande attityd som förenar nationalism och patriotism.  Både nationalister och patrioter uppbådar en bild av sin nation, och med en viss stolthet identifierar de sig själva och sina intressen med nationen och nationens intressen.  Avgörande är inte om identiteten baserar sig på ett medfött ursprung som i nationalismen, eller tillgivenhet som i patriotismen, eller tillhörighet till en uppfattning som i fallet av en Orwelliansk nationalism.

I realiteten återstår att denna identifikation antar en mycket specifik position, dvs. att se på alla politiska och ekonomiska situationer utifrån det yttersta målet att till varje pris försvara nationens, och därmed sitt, intresse.  Följaktligen utgör "den bästa lösningen för nationen" i nationalistens och patriotens sinne ett fast ställningstagande att agera utifrån, och för vilket andra sociala grundvalar måste kunna åsidosättas.  Dessutom, eftersom egenintresset är oskiljaktigt från nationens, så är "vad som är bäst för nationen" odefinierbart.  Det förändrar form beroende på individens värderingar och perspektiv samt övergående omständigheter som råder kring nationen.  Patriotism såväl som nationalism innefattar därför politisk pragmatism.

[Pragmatism]

I politiken betraktas pragmatism ofta som en motsats till idealism.  Där idealism anses som rigid och kompromisslös, betraktas pragmatism som försiktig och realistisk.  Idealism uppfattas sträva efter det ouppnåeliga medan pragmatism är resultatinriktad i sin kompromissvilliga attityd.  Problemet uppstår dock, när en kompromiss inte är fattad på ett ideal utan på en princip som historiskt sett har etablerat sig i vårt samhälle.  I fallet My Lai fick "vad som är bäst för Amerika" företräde hos den militära ledningen gentemot den internationella lagen om krigföring.  Det fick dessutom företräde hos president Nixon och den amerikanska allmänheten gentemot nationens juridiska system.  I båda fallen hade varken internationell eller nationell lag någon återverkande kraft.  Likväl idag när vi upplever ekonomiska kriser, finns det tendens att beräkna "vad som är bäst för nationen" genom att reducera flyktingars rätt till en fråga om ekonomi utan några funderingar över risken att detta leder till kränkning av mänskliga rättigheter, en internationell överenskommelse inom FN sedan 1948.

foto: Gabriel TurkairoMed en likartad attityd frambringar idag under ett politiskt tryck "vad som är bäst för nationen" en ursäkt för vissa europeiska länder att resonera för förbudet av burka, och därmed förneka varje medborgares rätt att utöva sin religion inom nationen.  Kvinnors rättighet att själv välja och utöva sin religion ersätts av den allmänna opinionen som tycker sig veta bättre om vad som är bäst för "det svaga könet".  Kvinnor tilldelas återigen en roll som definieras av makthavarna, och kvinnorna förs tillbaka till en plats där de används för deras politiska spel.  Frågan här är inte vad det religiösa förtrycket burka symboliserar, utan om vissa europeiska länders vilja att påtvinga samma typ av politiskt våldförande mot kvinnor som de förespråkar offentligt att opponera sig emot.  De tycks ha glömt det faktum att förbud mot en viss klädsel är ett politiskt maktspel, detta i sig lika våldsamt som en teokratisk stats krav på obligatorisk klädsel som tvingas på sina medborgare oavsett deras egna trosföreställningar.  Pragmatism, patriotisk såväl som nationalistisk, är faktiskt ett farligt spel, där vikten av principerna som vi genom vår historia kommit överens om kan bli förminskade, ignorerade, och slutligen försvinna.

Efter det kalla krigets upphörande har jag intrycket av att politisk ideologi är på utdöende, i varje fall märkbart försvagat.  Att ursprungligen vara från ett icke västerländskt land och främst ha identifierat mig med "den Andre", välkomnar jag en ny epok där de stora narrativen är ställt åt sidan och vår inställning till jämlikhet kommer från en medvetenhet om att äkta jämlikhet inte nås av någon universalitet utan endast utifrån accepterandet av olikheter.  Efter att ha övergivit tankar om förutbestämda mål i ett progressivt tidsbegrepp, är vår historia idag öppen och vår framtid bokstavligen oskriven.  Samtidigt skapar denna öppenhet ett politiskt klimat som är mer komplext, där dogman av vänster-höger inte längre är tillämpbara och inget givet svar kan ges på de problem vi möter i nutiden.  Ändock är vårt samhälles principer varken ideal eller dogma.

Fastän de otvivelaktigt förkroppsligar värderingar och därmed inte är värdeneutrala, representerar de trots allt vår överenskommelse för vårt samhälles grund, som är baserad på tidigare erfarenheter och ämnad att reglera våra handligar.  När vi idag möter den politiska komplexiteten, tycks det återigen viktigt att påminna oss om existensen av dessa överenskommelser.  Någonting annat än så kommer att föra oss tillbaka där vi fortsätter att "leva lyckligt i alla våra dagar" med en Nixonsk pragmatism, utan någon hänsyn till de mänskliga rättigheter som vi tillsammans har åstadkommit för att vörda.

Sachiko Hayashi