Kunskapens oro - Cartesius, Kristina och lärandet

apr072008

Skrivet av Boel Schenlær

Essäer - Samhälle

TEMA BILDNING

Image

En illustration av Descartes från La description du corps humain

Såvitt jag är rätt underrättad, kom Cartesius till Stockholm i slutet på 1640-talet. I förstone låtsades Cartesius att han inte visste vem den utsände kaptenen var. Kristina hade sänt ett skepp till Cartesius i Holland. Cartesius brukade förlita sig på sin intuition, som denna gång sa honom att han hellre bort uppsöka sin barndoms trädgård i Touraine, än bege sig till ett land med björnar bland is och klippor. Men, Cartesius kände sig ändå lockad, ja, hoppfull och ärad inför mötet med drottningen, i brev tilltalad Madame. Kristina fick således sin vilja igenom; hon önskade ha läromästaren inom räckhåll. Förövrigt ansåg Cartesius att den som gömt sig undan väl, har levt väl. Han hade många vänner, men föredrog dem på resavstånd, för att minska störningar i arbetsron.

Kristina borde förstås inte ha frestat Cartesius med sena nätters rådgivande samtal; ”Om kropp och själ följs åt och om kroppen följer de fysiska lagarna hur kan då själen ha en fri vilja?”, hon borde naturligtvis inte heller ha tvingat på honom de alltför tidiga pliktfyllda morgnarna med sig själv som elev: hon borde bättre ha känt till hur känslig han ställde sig till allt.

Hans mamma hade dött med en sked i sin hand, någon liten droppe kanske hade nått hans mun, men främst fick han leva förutan. Cartesius var då bara ett mycket litet barn med sneda fötter.

Precis som jag – och det är nog på en av de ytterst få punkter jag kan göra någon som helst jämförelse mellan mig och Cartesius – föredrog han att djupt försjunken stanna länge kvar i sängen, under täcket, med värme och orörlighet som utgångspunkt för det allra viktigaste – lusten att tänka. Cartesius hade under sitt täcke utvecklat en idé, en lära; det bästa för människan vore att hålla huvud och kropp åtskilda. Ett sammanblandande kunde, enligt hur han föreställde sig det, resultera i ett sämre sorts tänkande; ett mer begränsat. Kroppen är en utsträckning vilken endast och främst utgör hinder för geometriska uppenbarelser och allehanda andra sköna upplevelser vilka skapas i själen, vårt tänkande ting.

Om människan söker tröst enbart hos känslan eller endast hos förnuftet går hon allt som oftast bet. Hon kanske går bet, hur som helst. Allt kan inte tröstas bort. Människan kanske allra bäst kommer till sin rätt när hon tvivlar, ty då finns inte heller någon rätt. 

Cartesius tvivlade på allt, främst i filosofisk mening. Jag har alltid uppfattat främst tvivlet i hans berömda Cogito, ergo sum och snarare läst och urskilt: ”Jag tvivlar, därför finns jag.” Människan, med ett fåtal undantag, tycks tvångsmässig, i det att hon endast med svårigheter lyckas värdera livet med mening, per se. Varför ska hon nödvändigtvis söka en mening överhuvudtaget om en mening är så svår att finna. Jo, för att tvivla. Kanske kan jag ta till liknelsen med ett – för människan till synes oundvikligt – förstoringsglas som hon oupphörligt och med ett slags frivilligt tvång kikar genom, på sig själv och på allt och alla för att kunna tvivla så mycket bättre. Att låta tvivlet råda, finna sig väl tillrätta i tvivlet, utan att för den skulle ge upp vare sig hopp eller tro, men beakta tvivlet som den enda fasta punkten i det rörliga. För människan är inte ett, vare sig med sig själv eller med andra. Människan låter sig knappast enkelt definieras, ty hon är som maskan i sin egen strumpa och slinker kvickt ur. Människan är utrustad med ett enda hjärta för att inte kunna ångra självmordet och med två ben för att kunna vackla så mycket bättre.

Cartesius far var en jurist med politikerambitioner. Sådant slår sällan väl ut. Någon del blir svag eller korrupt men hos fadern stod idealismen högre. Fadern hamnade rik i parlamentet. Pojken kom på matematiskt internat, och åtnjöt särbehandling på grund av sitt snille. Han tilläts stanna under täcket medan de andra eleverna skrubbades varma i kallvatten. Cartesius fick alltså redan tidigt uppleva hur orättvist omvärlden kunde uppfatta hans omfattande sängvanor. Det var kanske den bästa tiden i hans liv.

Cartesius utvecklades, på fler än ett sätt. Kanske finns det vissa fördomar om vetenskapsmän och filosofer, att de har porslinshänder, är klena, inte till anden men till kroppen, därtill anspråkslösa renlevnadsmänniskor. Cartesius var inte bara en stillaliggande discipel, men också en njutningsmänniska som ville uppleva så mycket som möjligt av livet och av världens bok, Le monde, ett verk av Cartesius som kom att bli namnet på en dagstidning.

Av sin far erhöll Cartesius erbjudandet att sälja delar av fadersgodset, de två syskonen hade redan fått ut sina arv. Pengarna använde han, om än skuldmedvetet, till resor på vilka han förde med sig kammartjänare. Cartesius älskade lyx, men han reste äventyrligt, inte nödvändigtvis bekvämt.

I det fall Cartesius mötte några lömska karaktärer drog han sig inte för att skrämma dem med svärd. Historiska platser och städer där uppskakande eller dramatiska händelser ägde rum besökte han, liksom hov, men Cartesius förblev ogift, om än mycket förtjust och även förälskad i prinsessan Elisabet och trots hans familjs försök att gifta bort honom. Om sanningen var han mycket mån och Cartesius föredrog trots allt ensamheten.

Som soldat gav han sig ut i kriget, inte för pengarnas skull, men för spännkraften. Holland och Tyskland stod i grottan och översköljdes av blod. Turkarna likaså. Ingen kvinna eller man såg ljuset och de flesta barn dog eller blev soldater. Johann Tilly, hans vapenbroder, ville hålla fortet i trettio år. Det är en särdeles lång tid för ett krig, med ständigt nya förgreningar och ytterligare blodspillan. Kvarhållen i ett kvarter vid ett vapenstillestånd, gav sig inte Cartesius ut med andra soldater för att dricka och jaga kvinnor, men fann sig tillrätta i ett uppvärmt rum, lika varmt som en ugn. Han närdes av tre välkända, betydelsefulla drömmar, vilka han lät sig uppfyllas helt av, drömmarna tycktes till dels utspela sig runt omkring honom, likt uppenbarelser.

Cartesius tog sin flykt undan kriget, förkovrade sig än djupare i egna studier nedbäddad med skrivdon, tätt under holländska filtar. Där befann han sig i tjugo år och ensamseglade, vida berömd men också förföljd av kyrkans teologer och andra filosofer, liksom åtalad för ärekränkning och ateism, trots sin religiösa övertygelse. Den självvalda ensligheten och den isolering som djup kunskap efterhand, i ett slags efterbörd, rikligt delar med sig av, motarbetade han. Med sin stridbara penna förde han kompromisslös brevväxling, där han aldrig upphörde hävda sina egna upptäckter och meningsskiljaktigheter gentemot sina motståndare. Hans rön och iakttagelser missuppfattades, förväxlades med kätteri, han fick med tiden många mäktiga fiender och så dessa fötter, ständigt nedkylda.

Det här landets klimat är livsfarligt. Tallkottkörteln kanske förmörkas. Cartesius erfor ju på vilket enastående sätt hans eget tänkande kunnat stärkas med tio timmars sömn och fortsatt värme och vila under täcket. Ungefär halva befolkningen får tyvärr ett slags svulst på tallkottkörteln, möjligen med följden att dygnsrytmen påverkas, men det är ännu för tidigt att säga, och fötterna förfryser alltför lätt och utan sina fötter kan man inte gå. All möjlig fördärvlig sjuklighet drabbar en, så när man med sin kropp upplever sinnlig förtvivlan, kan man inte tänka som man ska.

Att bo på ett slott, vintertid, kan väl heller inte vara att enbart föredra, inte nuförtiden och inte då; ouppvärmda, dragiga slottsrum samt uppstigning klockan fyra på morgonen till biblioteket; utkylt. För Cartesius innebar detta alltför få timmar under ett värmande bolster. När skulle han få dra sig tillbaka till bädden? Förrädarna på slottet och runtomkring Cartesius var många och ettriga i sina beska och hatiska inställningar till Cartesius. Än gällde det hans inflytande över drottningen, än honom som katolik och förstås som filosof och vetenskapsman. De tycktes väsa, hätskt, och deras ögon smalnade av till mätstickor.

Jag har personligen alltid haft svårt för att veta vad man egentligen ska ta sig till när man upptäcker andras uppriktiga avund, som de är i stånd till och i färd med att omsätta till klingande mynt eller något ännu värre. Jag har kanske aldrig varit en av dem som lyckats ådagalägga fientliga avsikter. Cartesius däremot, genomskådade dem, av erfarenhet – rättegången hade pågått mot inspiratören Galilei – och, kanske av fruktan, publicerade han inte alla sina verk under sin levnad.

Cartesius fann sig nattetid på slottet än lektera om jordglobens mysterier, än med sin egen vårdande hand lugna, om än inte kunna bota, sin sjuke vän Chanut.

Efter en kort tid intensiv sjukdom fick Kristina erfara att Cartesius var döende.

Kanske hade Cartesius blivit förgiftad. Den elfte februari, fem månader efter hans ankomst, fick hon ge upp inte bara sina studier hos Cartesius, men även idén om att ha velat adla honom, och begrava honom bland kungarna. Istället fick Kristina bekosta hans begravning på de föräldralösa barnens kyrkogård, där även katoliker och andra religiösa minoriteter tilläts ligga. Kristina sörjde djupt och visade inom några år tydliga tecken på all sin starka påverkan av Cartesius. Månaderna med Cartesius var kanske den bästa tiden i hennes liv.

Sexton år senare fördes hans lik till Paris. Testamentet och dokumenten hade tagits tillvara redan före begravningen. Hans kläder och andra tillhörigheter hade sålts mot en hög summa pengar.

I kistan fanns kvarlevorna men hans huvud saknades. Hade mästaren som karvade till och mätte likkistan, av någon okänd anledning, inte sett Cartesius framför sig, men byggt en kista för en betydligt kortare människa, en kortvuxen?  Hade huvudet kapats av redan när Cartesius skulle placeras i kistan, eller stal någon skallen när kistan grävdes upp? Det påstods att hans huvud bevarats i Sverige, men hans huvud var försvunnet. Vissa menar att huvudet kanske såldes på svarta marknaden. I Paris såg jag ett huvud på ett ganska underligt museum, ett huvud som köpts på auktion i Sverige och fraktats till Paris för att hamna i en monter. Med en skylt benämns huvudet vara hans. Tjuvarna, och andra som håller sig för skratt med ett förvridet grin, anser sig kunna fastställa något ironiskt i att hans huvud försvann. I vår tid är ironin ibland den sista gäckande grimasen. Cartesius huvud, stulet av plundrare som låter sitt självhat blomma på en visionärs grav.

 Boel Schenlær