Pippi – en övermänniska

Ulla Lundqvist återger i sin avhandling om Pippi Långstrump det följebrev som Astrid Lindgren bifogade sitt första manuskript till Bonniers. Det innehåller beskrivningar av hur författarinnan själv såg på sin skapelse. Hon utmålar här Pippi bland annat som ”en liten Uebermensch [övermänniska] i ett barns gestalt”. Det är detta sätt att karakterisera Pippi som den här essän inriktar sig mot. Syftet är att visa hur träffande den beskrivningen faktiskt är.Begreppet ”övermänniska” myntades av Friedrich Nietzsche under 1800-talets senare del och beskriver det framtida människoideal han föreställde sig. Både Pippi och idén om övermänniskan har varit omstridda, men i uppgörelsen med gamla, auktoritära ideal har de gradvis kommit att framstå som allt mer politiskt korrekta.

Inledningsvis är det viktigt att poängtera att det naturligtvis inte är Pippis fysiska styrka, hennes kanske allra främsta kännetecken, som gör henne till övermänniska. Hon är ingen övermänniska i den simpla betydelsen ”Superman”. Hon är övermänniska i sitt förhållningssätt och i sitt agerande.

En av de viktigare aspekterna av det förhållningssätt som Nietzsche anser känneteckna övermänniskan är den stoiska villigheten att acceptera livet i hela dess tragiska utformning. Att inte bli förbittrad, utan att älska sitt öde, amor fati, är den levnadsregel som upphöjs.

Denna storslagna vilja att acceptera livet som det är finns i hög grad hos Pippi. Trots att hon bor alldeles själv, något som bör ses mot bakgrund av alla barns stora skräck att mista sina föräldrar, finns ingen förbittring hos henne, ingen önskan om att livet borde varit annorlunda. Hon ser istället det goda i det öde som drabbat henne: ”Min mamma är en ängel och min pappa är en negerkung, det är minsann inte alla barn som har så fina föräldrar.”

Motbilden till Pippi är fru Finkvist, som i sin bitterhet lagt sig till med åsikten att barn inte borde få finnas. Människor som, likt fru Finkvist, tycks ha blivit djupt sårade av livet är ofta misstänksamma mot all barnslig glädje och förtjusning, menar Nietzsche. De upptäcker under varje ros en gömd grav, vilken speglar deras mörka bakgrund. Dessutom blir de också ofta en plåga för andra, påpekar Nietzsche: ”Den som är otillfredsställd med sig själv är ständigt beredd att ta hämnd för detta: vi andra blir hennes offer.”

När lidandet drabbar oss ska vi inte uppgivet trösta oss med att det kommer ett bättre liv efter detta, menar Nietzsche. Vi ska gå vidare och acceptera livet som det är. Vi ska säga ja till livet. Pippi säger ja till livet genom att hon i varje situation ser en ny uppsättning möjligheter. Ensamheten, som följer av föräldralösheten, är därför inte något problem för Pippi. Då hon och hennes vänner kommer hem från Kurrekurreduttön vill Annika att hon sover första natten hos dem så att hon inte ska känna sig ensam. Men Pippi skyr inte ensamheten bara för att Villa Villekulla ligger kall och översnöad. Pippi visar istället sitt kattlika oberoende och går ensam hem till sitt hus.

Ensamheten är heller inte förlamande för Pippi. Detta får Dunder-Karlsson och Blom erfara då de smyger i buskagen utanför Pippis hus. De vill komma åt kappsäcken och väntar på att Pippi ska gå och lägga sig. Men Pippi går aldrig och lägger sig. Hon håller nämligen på att lära sig dansa schottis. Kanske övar sig Pippi för sitt framtida liv som prinsessa på Kurrekurreduttön, där hon föreställer sig ett dionysiskt leverne: ”Prinsessan Pippi! Vilket liv! Vilken glans! Och vad jag ska dansa!”

En ytterligare aspekt av jasägandet till livet är den respekt övermänniskan känner för sig själv. ”Vad är inseglet på den uppnådda friheten?” frågar sig Nietzsche. ”Att inte längre skämmas inför sig själv och att inte vilja sig annorlunda”, lyder hans svar.

Pippi uppvisar en sådan självrespekt när Bengt och hans gäng retar henne för det röda håret och de alltför stora skorna. Men hon låter sig inte bekommas av attackerna. Istället står hon mitt i ringen av pojkar och bara ler. Som övermänniska låter hon sig inte definieras utifrån, utan bara genom sin egen självkänsla. Av samma skäl försvarar hon också sina fräknar. Vid åsynen av en affisch i en parfymaffär, som erbjuder bot mot detta problem, går Pippi med bestämda steg in till butiksbiträdet och klargör att hon faktiskt gillar sina fräknar.

Att säga ja till livet innebär ett existentialistiskt imperativ att odla ens karaktär och våga gå egna vägar. Det gäller att skapa sig själv, att visa handlingskraft, oavsett omständigheter. Och det gäller att se livet som ett kreativt äventyr.

Att Pippi är kreativ och vågar gå egna vägar visar sig när hon syr upp sin klänning av lite överblivna tygstycken. Hon klär sig minsann efter eget tycke och inte efter det rådande modet. Och därför vägrar hon också att ha några andra skor än dem som hennes pappa köpte åt henne i Sydamerika och som är dubbelt så långa som hennes fötter. Hon svarar på så sätt också väl mot övermänniskans frigjordhet från konventionella normer.

Samtidigt visar denna frigjordhet på att Pippi besitter den skapande kreativitet som präglar övermänniskan, en kreativitet som tillåter att hon med lust och upptäckarglädje kan fylla dagen med något så originellt som en ”spunk”-jakt. Det är detta skapande som gör livet lätt, menar Nietzsche. Därför utropar han också: ”Ja till skapandets lek!”

Att övermänniskan möter livet som ett kreativt äventyr innebär emellertid inte att hon ligger på latsidan. Att skapa sig själv innebär hårt arbete och uppoffringar. Detta gäller också Pippi, som ju vill bli sjörövare då hon blir stor. Då får man inte bara gå omkring och vara prinsessa på Kurrekurreduttön, något som Pippi själv inser: ”Om jag ska kunna bli en verkligt bra sjörövare en gång”, proklamerar hon, ”så duger det ju inte att jag bara lever hovliv. Sånt blir man förvekligad av.”

Pippis kreativitet innebär också att hon bejakar det perspektiv  som Nietzsche ofta lyfter fram. Världen kan bli oändlig för oss, menar han, om vi bara förmår inse att den ger möjlighet till ett oändligt antal tolkningar. Det är bara den egna fantasin som sätter gränser för vad saker och ting kan bli.

Att Pippi har den här förmågan till perspektiviskt seende visar sig kanske framför allt då hon leker sakletare tillsammans med Tommy och Annika. Då alla tre kryper fram i ett dike hittar plötsligt Pippi en rostig plåthink: ”Nä, nu har jag aldrig sett på maken”, utropar hon. ”Ett sånt kap, ett sånt kap!” Tommy tittar då länge och förvånat på Pippi. ”Vad kan man ha den till?!” Pippi ger då snabbt besked att den kan fungera både som kakburk och bilmotor.

Tommys övertygelse om att fyndet bara är en rostig hink begränsar hans livsvärld på ett påtagligt sätt, något som Nietzsche uttrycker med orden ”övertygelser är fängelser”. Istället bör vi befria oss från vanans makt och omskapa världen, menar Nietzsche. Då kan vi också finna den glädje i nonsens som Pippi uppbådar. En sådan glädje i nonsens befriar oss från vardagslivets onådiga bojor, menar Nietzsche, och den låter oss se världen med andra ögon än den naive realistens.

Lite förenklat kan man säga att övermänniskan är skeptiker. Som sådan tänker hon själv och litar inte godtroget på vad andra säger. Pippi har en tydlig skeptisk förmåga och hon vill också se till att andra erhåller den. Efter att väl ha fått en flicka att tro på att man äter svalbon i Kina klargör hon därför med myndig stämma: ”Du får inte låta folk inbilla dej vad som helst.”

För övermänniskan är dock fiktionen samtidigt ett livsvillkor. Skepticismen är därför bara ett frigörande verktyg, inte något som ånyo ska låsa fast en i trångbodda föreställningar. Sanningen får på sin höjd bli en kort vana, menar Nietzsche, en fiktion som man omhuldar som om den vore den slutgiltiga lösningen, men som man sedan odramatiskt räcker handen farväl för att kunna möta de nya fiktioner som redan väntar i dörren.

Denna hyllning av fiktionen finns i hög grad även hos Pippi. Det är således inte en större illusion att tro att krumelurpillren ska förhindra en från att bli vuxen än att tro att vi till slut kommer att finna Sanningen med stort S. Men Pippis böjelse för fiktionen kanske blir allra mest synlig i alla de skrönor hon berättar för Tommy och Annika: Om folk som går på händerna i Bortre Indien, om alla som ljuger hela dagarna i Belgiska Kongo, om kinesen som tar skydd under sina stora öron när det regnar, om förbudet att läsa läxor i Argentina. Dessa skrönor visar att Pippi kan tänka sig andra, alternativa världar. Och de visar att nästan vilken fiktion som helst duger. Inte bara de som anses vara sanna.

Sådana fiktioner som anses vara sanna är, för Nietzsche, bara en annan typ av fiktioner: ”Sanningar är illusioner som vi har glömt är illusioner.” Kraften i vedertagen kunskap ligger därför inte i dess grad av sanning, utan i ”dess ålder, dess rotfasthet i oss, dess karaktär av livsbetingelse”. Övermänniskan låter sig emellertid inte bindas av sådana sanningar, utan vågar utmana och ifrågasätta dem.

På samma sätt som övermänniskan vänder sig mot en naiv tro på Sanningen, vänder hon sig också mot ett alltför naivt förhållningssätt gentemot Moralen – och särskilt då mot kristen och kantiansk pliktetik. Istället förordar Nietzsche en aristotelisk dygdetik som väl svarar mot egenskaper som Pippi uppbär, en etik som betonar dygder som ansvar, sympati, individualitet, generositet, lekfullhet, handlingskraft, styrka och mod.

De universella anspråk på moral som pliktetiken ställer upp förhindrar mänsklig dygd och blomstring, menar Nietzsche. I Pippis värld kan Prusseluskan ses som en representant för en sådan förkvävande universalism. Hon är en välmenande tyrann av värsta sorten, en människoförbättrare och moralpredikant som få vill utsättas för. Hon vill påtvinga Pippi en uppväxt på barnhem, där disciplin och ordning skulle råda. Men Prusseluskan kommer sig aldrig för att fråga om det är detta Pippi verkligen vill. Hon oroar sig för Pippis föräldralösa tillvaro, men vet inte att Pippi själv bekymrar sig mycket mer för sin mammas oro: ”Var inte ängslig”, som Pippi viskar upp till sin mamma i himlen, ”jag klarar mig alltid.”

Genom att moralisterna insisterar på att påtvinga andra sina egna värden och levnadssätt, så är de inte bara beredda att offra individen, utan också mångfalden och pluralismen i samhället, menar Nietzsche. Istället menar Nietzsche att man måste lära sig att se bort från sig själv. Bara då förmår man inse att det som är gott för en själv kanske inte är gott för alla andra.

Nietzsche menar att den gängse Moralen ofta bara är en gammal oreflekterad vana. Moralen är därför en konserverande kraft som hindrar uppkomsten av nya, bättre vanor; den gör människor korkade, fega; den hindrar individen i hennes strävan efter nya erfarenheter, lycka och självförverkligande. Den verkligt självständiga, övermänniskan, vågar dock bryta med Moralen. Hon är fri och obunden och behöver därför sina alldeles egna moraliska imperativ. Det kan innebära att hon sover med fötterna på huvudkudden, att hon bakar pepparkakor på golvet eller att hon åker skridskor på skurborstarna. Men det kan inte innebära att hon vill tvinga andra att göra som hon själv. När övermänniskan skapar sig själv, skapar hon enbart sina egna lagar. ”Vi vill vara vårt eget livs diktare, och först och främst i det minsta och alldagligaste”, som Nietzsche så träffsäkert uttrycker det.

Pippi har gjort sig känd för att bryta mot konventioner, något som i sin tur många gånger, exempelvis i det moralistiska USA, lett till att hon uppfattats som en barnens uppviglare. Men Pippi bryter också mot konventioner i en mer positiv anda. Hon ger Tommy och Annika otaliga gåvor – till och med på sin egen födelsedag. Och på julaftonen har hon hängt julklappar till alla barnen i det stora trädet på gården. Dessutom ger hon gåvorna utan krav på gengäld, ibland till och med utan att avslöja sig som givare, som när hon efter sakletaräventyret låter Tommy hitta en anteckningsbok och Annika ett korallhalsband.

På detta sätt lever Pippi verkligen upp till den skänkande dygd som Nietzsche upphöjer: ”Sällsynt är den högsta dygden och onyttig, lysande är hon och mild i glansen. En skänkande dygd är den högsta dygden.” Denna skänkande dygd visar sig också då hon ger varsin guldslant till Dunder-Karlsson och Blom, trots att de precis försökt stjäla kappsäcken ifrån henne. Dessutom kommer den till uttryck då hon inte bara låter husmusen få ost till jul, utan också en alldeles egen julgran.

I slutändan visar Pippi på ett fantastiskt sätt att det är möjligt att uppfattas som god även om man går sina egna vägar och bryter mot traditionella konventioner och plikter. Det ligger således ingen nödvändig motsättning, som man kanske ofta föreställer sig, mellan att bryta mot konventioner och att samtidigt ändå, precis som Pippi, framstå som en god människa. Detta är också något som Tommys och Annikas mamma tycks ha insett: ”Pippi Långstrump bär sig kanske inte så fint åt alltid. Men hon har ett gott hjärta.” 

 Michael Tholander 

< Föregående		Nästa >