En jordisk pilgrim

aug212012

Skrivet av Erland Lagerroth

Essäer

Satish KumarOrdet pilgrim väcker tankar på ett sökande efter en annan värld, efter något hinsides. Så dock inte i fallet Satish Kumar. Han har skrivit en liten bok som heter Earth Pilgrim, och han är noga med att betona, att det just gäller Jorden.

”Men kom ihåg att jag är en Jordpilgrim. Vad som angår mig är inte den andra världen utan denna värld, denna Jord. /…/ Jag söker inte himlen eller frälsning eller något slags idealiserat liv efter detta. Jag söker en djup gemenskap med livet, med det som finns här och nu, på den här Jorden, i denna värld. Jorden är ett heligt tempel.”

Och så räknar han upp stora religionsstiftare och diktare och musiker som levat och verkat på jorden och tillägger: ”Det finns inget behov av att satsa på en annan värld (to be other-worldly)! Det här är platsen där vi blir pilgrimer genom arbete, genom att leva, genom att engagera oss.” Och till sist: ”En pilgrim är någon som ser livet som en helig resa, Jorden som ett heligt hem, som ser universum som en process.”

”Ytterst är det ingen skillnad mellan heligt och profant. Gud sitter inte någonstans bortom molnen. Man behöver inte se upp för att finna himlen; himlen är här på Jorden. Gud finns i fjärilar, i maskarna, i gräset, i blommorna, och i floden; i varje vattendroppe är gud närvarande.”

Allt detta utsägs långt in i boken (107 och 70), men redan det första kapitlet begrundar ”Vad det är att vara en pilgrim”, och det på ett sätt som gör detta nära nog synonymt med ett leva – på visst sätt, nota bene. ”Att vara en pilgrim är att vara i rörelse, fysiskt, mentalt och metaforiskt. Livet är en pilgrimsvandring, därför att livet är inte statiskt. /…/ Som pilgrim upptäcker jag mysteriet, magin, meningen, det storartade med livet i varje steg jag tar, i varje ljud jag hör, i varje syn jag ser.

/…/ Livet är inte en produkt utan en process som ständigt utvecklar sig. Den stund jag tänker på ordet ’pilgrim’, ser jag för mig ’rörelse’, ’process’, ’utveckla sig’, ’flygande’ och ’flytande’. /…/ En pilgrim omfamnar det oförutsägbara, det oplanerade, det temporära, det ovissa och det provisoriska. En pilgrim är en evig gäst.” Motsatsen till en sådan pilgrim är en turist, som bara har ett ytligt förhållande till vad han/hon ser.(16)

Vem är Satish Kumar?

E F SchumacherNytänkare, grundare, redaktör. Satish Kumar är känd för att vara en av grundarna av Schumacher College i Devon i England, ett högsäte för kreativt nytänkande (därom i Earth Pilgrim 44 ff), och han är fortfarande knuten dit. Colleget etablerades 1990 och gavs namn efter E F Schumacher, tyskfödd naturaliserad engelsman, död 1977, känd för sina böcker Small is beautiful och A Gudie for the Perplexed (131). Men Kumar är också redaktör för dess motsvarighet i tidskriftsvärlden, Resurgence, ”at the heart of earth, art and spirit”. Det har han varit sedan 1973, vilket gör honom till den redaktör som suttit längst i England. (131 f)

Jainmunk och pilgrim. Men Satish Kumar är inte alls från England utan från Indien. Vid nio års ålder lämnade han sitt hem för att förena sig med vandrande Jain-munkar (113), men vid 18 fann han att han skulle kunna uträtta mer i världen, om han i Gandhis spår arbetade för en jordreform i Indien, för ett förnyat Indien och för en fredlig värld. Vid 26 års ålder hörde han talas om att den 90-årige Betrand Russell kastats i fängelse för att ha protesterat mot kärnvapen och därmed ”stört drottningens fred”. ”Vad gör vi?”, sade Kumar till en vän, vi sitter bara här och dricker kaffe. Tillsamman beslöt de sig för att gå till Moskva, Paris, London och Washington, världens fyra kärnvapenhuvudstäder.

De båda hade en guru, den kända Vinoba Bhave, en av Gandhis nära lärjungar (76 ff), och han gav sin välsignelse, men förklarade att de skulle gå utan pengar (24). Det skulle tvinga dem att finna personer, som kunde ge dem mat och husrum och på så sätt skulle de finna kanaler för kommunikation. De åtlöd detta och startade vid Gandhis grav i New Dehli och gick till John F Kennedys grav i Washington. Det tog två år, och resan skildras på tio sidor i första kapitlet i Earth Pilgrim, men hela historien berättas i Kumars självbiografi No Destination.

Men, tillägger Kumar, vi ”kan inte få fred i människans värld, om vi inte också sluter fred med Jorden, fred med naturen. Människa och natur är inte två separata enheter – människor är natur. /…/ Jag insåg denna livets enhet genom att vandra på Jorden.” (30)

Modern och jorden

I första kapitlet får vi också veta, att Satish Kumar första gången blev pilgrim redan vid fyra års ålder. Han gick nämligen varje dag en halvmil tillsammans med sin mor till hennes odlingslott, och det var, sade hon, en pilgrimsvandring. Hon vägrade rida eller färdas i vagn, för hon sade att ”när man berör jorden, berör man ett heligt rum”, och ”varje steg vi tar är ett steg mot fullbordan, mot självförverkligande”. Hon kunde varken läsa eller skriva, men hon var bildad, ”hon var vis, hon var en mycket medveten varelse, därför att hon var förbunden med jorden, med naturen”. Hennes förfäder levde på detta sätt, ”nära jorden /…/ med ingående kunskap om deras lokala ekosystem och kände sig förbundna med biosfären.” (17, 36).

Medan hon odlade marken, odlade hon också själen. Och hon lärde sin son fröets mystik och majestät. Hon uppmande honom att dela ett litet frö från banjanträdet, men han krossade det förstås och såg ingenting i det. Men hon sade: ”I detta frö finns hela det mäktiga banjanträdet, som är ett av de största träden i världen.” När fröet myllas ner i jorden, försvinner det, men i samverkan med jorden och Jorden och vatten och solsken, så utvecklar det sig till ett träd med tusen grenar. Så är fröet en symbol för livets process. (73 f)

Visdomsord om livet och världen

Schumacher CollegeBoken Earth Pilgrim är ganska kort (136 sidor), men den är inte så lätt att få grepp om, för den har karaktären av dialog, och samma frågor och ämnen kommer tillbaka gång på gång. Upprinnelsen var samtal med en skotte, Echan Deravy, men stoffet bearbetades av Kumars dotter och fru. Resultatet blev en bok på sex kapitel, som alla utom två bär ordet ”pilgrim” i titeln och alla innehåller visdomsord om livet och världen. (6 f). Skiljer sig från de andra gör egentligen bara kapitlet om Gandhi, ”Pilgrim of Truth”.

Bildning

Att modern var illitterat men bildad leder till konstaterandet, att läs- och skrivkunnighet i dag har blivit synonyma med kultur och civilisation. ”Vi har blivit endimensionella. Vi tycks tro, att det bara finns en väg till kunskap, den intellektuella”. Att veta genom att mäta och kvantifiera. ”Men det finns många vägar till kunskap: emotionella, andliga, psykologiska, relationella, sensuella och genom erfarenhet.” ”Det är inget fel med intellektuell och empirisk kunskap, så länge vi inte förkastar andra sätt att veta.” Ursprungsfolk ”hade många vägar till kunskap, och därför var deras kunnande mycket mer omfattande och fullständigt än vårt rent empiriska kunskapssystem”.

”Alla har vi intellekt, känslor, konstnärlighet, fantasi och ande. Uppfostrare borde vända sig mot alla dessa aspekter och få fram en persons unika genius i stället för att se studerande som tomma krukor, som skall fyllas med yttre information.” (37 f) Vi måste sluta med att säga ”Det finns bara en rätt väg, och det är den vetenskapliga vägen. Alla andra vägar är oriktiga.” Det är en form av vetenskaplig fundamentalism som vi måste göra oss fria från. Vetenskapen är en väg, det är en god väg, men det finns också andra vägar, ”intuitiva, experimentella och vägar baserade på att ta hand om, älska, hysa medlidande”.

”Syftet med traditionsenlig uppfostran var att finna livets mening, medan modern uppfostran är ett slags hjärntvätt för att få ett välbetalt jobb och tjäna så mycket pengar som möjligt. /…/ Det gäller att gå från kvantitativ utbildning till kvalitativ och holistisk.” (41)

Hushållning

Satish Kumar pläderar också för enkelhet för att lösa dagens kriser, en del av ”the perennial wisdom”. Om alla skulle leva som vi i Västerlandet, fordras det tre eller fyra jordklot. Och han citerar Gandhi: ”There is enough in the world for everybody’s need, but not enough for anybody’s greed.” Särskilt ondgör han sig över oljekonsumtionen. Javisst, ingenting är ju säkrare än att oljan kommer att ta slut; det märklliga är att den, med dagens konsumtion, inte gjort det för längesen. (41 ff)

Till detta hör också frågan om avfall. I naturen finns det inget avfall. Allt kommer till användning. Men vi kastar matrester i soptunnan, och så blir de till fyllnadsmaterial. Det är ett brott mot naturen att inte ge det till maskar och jorden – ”ändå kallar vi oss intelligenta, bildade människor”. Javisst, men med de nya fyrfackskärlen har vi ju faktiskt löst det problemet. Alltid ett ljus i mörkret, och ”det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret”. (49)

Vetenskap och andlighet i samverkan. Och därmed är vi framme vid finalen på det kapitel som med rätta heter ”We are All Related”. Där läggs korten på bordet på ett sätt som man sällan ser. Enbart vetenskap kan leda till kärnvapen, genetiskt modifierade organismer, fabriksfarmer, produktionssystem med stora avfallsmängder. ”Så vetenskapen måste ledas av andlighet.”

Men på samma gång måste andligheten ledas av vetenskapen. ”Om det inte finns någon vetenskap, något rationellt tänkande, inga intellektuella överväganden, då hamnar vi i dogmatism och fundamentalism – antingen kristen, hinduisk eller islamisk fundamentalism. Detta är resultatet av blind tro och blint tänkande. /…/ Vi kan ha det bästa av båda världar, om vi gifter vetenskapen med andlighet. Det är vad vi gör på Schumacher college”, slutar Kumar, inte utan stolthet. 

Ekologi, holism, det lokala

GandhiNästa kapitel heter ”Beyond Good and Evil”, men jag tycker inte det innehåller så många visdomsord. Till en början handlar det om industrialism och ekonomi och ekologi och konstaterar att ekologin måste gå före ekonomin. Vi är alla beroende av jordens tillgångar, och hänsyn till dem måste gå först. Eller som E F Schumacher uttryckte det: ”Naturen är vårt sanna kapital.” Men John F Kennedy sade också: ”Det som har utformats av människor kan också omformas av människor.” (58, 60)

Vi måste se oss om efter holistiska lösningar. En liten detalj på den vägen är begreppet omgivning, environment. ”Ordet låter förstå att människor är i centrum och vad som är omkring oss är vår omgivning.” Det är alltså ett antropocentriskt begrepp, medan ordet ekologi är mer inkluderande. Det innefattar relationer mellan alla arter, mänskliga och icke-mänskliga. (62)

Och så talar Kumar för platsens, det lokalas betydelse. ”Vi följer blint materialismens religion, vi tillber penningens gud, och vi offrar allt på ekonomins altare.” Orsaken till dessa kriser är, menar Kumar, att vi har avskilt oss från platsen som vi tillhör. En lösning är att tänka holistiskt och att investera i land och jordbruk, i förnybar energi och praktisk skicklighet. ”Jorden är vår sanna bank.” ”Låt oss prisa vår plats och bygga platsens ekonomi.” (67)

Yin och yang. Men det är också fråga om avsteg från den balans mellan yin- och yang-krafter, maskulint och feminint, mörker och ljus, som råder i universum och i ursprungssamhällen. De kan ses som motsatser, men de är komplementära. Vid vissa tillfällen i historien sågs dock yang som överlägset yin, maskulint som överlägset feminint, himlen som högre än jorden. Det är orsaken till vår kris. När vi eftersträvar vissa mål på bekostnad av balansen, slutar vi med att dominera andra folk och naturen. Krisen är alltså rotad i vårt eget sinnelag.

Och i den dualism, som blir resultatet av att se yin och yang som motsatser, som strider mot varann.. I stället är de relaterade inbördes, komplementerar varandra, balanserar varann, förhöjer ömesidigt varann. (68 ff)

Kärlek och ödmjukhet

”Kärlek är ett överutnyttjat ord”, konstaterar den anonyme intervjuaren. ”Det har förlorat sin vitalitet och kraft. Men det tycks som om ordet ’kärlek’ för dig fortfarande är potent och djupt meningsfullt.” Ja, så är det, både det andra och det ena. Kumar utgjuter sig på sex sidor om kärlek av alla slag, men mig tycks det som om det mesta var lättköpt, ganska floskulöst fromleri.

Intervjuaren noterar också att både Kumars mor och hans guru Vinoba representerar kärlekens kraft och var stora pilgrimer. ”Finns det någon annan som inspirerade dig på liknande sätt?” Och svaret är förstås Gandhi. Gandhi ville förvandla Indien till ett land, där varje enskild individ skulle ha möjlighet att förverkliga sig själv /…/; ett land där folket och deras naturomgivning är samstämda. På det sättet förkroppsligade han överskridandets politik och processens politik.” (90)

Detta fordrar djup ödmjukhet. ”Gandhi visade att ödmjukhet inte är självförnekande och har lågt självförtroende. Ödmjukhet är mycket mäktigt. Han mötte brittiska ledare, inklusive kungen, iklädd ett höftskynke. (”Kungen hade kläder nog för oss båda.”) Och han hade inte rätt till mer än en kanna vatten, även när han befann sig i en stad med tre stora floder. Han hade makt (power) och engelsmännen kraft (force). (91 ff)

Tilläggas skall att jag själv är väldigt förtjust i Indien. Tre långa resor har jag gjort genom landet, 1992, 1993-94 och 2001, och varje gång kommit fram till att inget annat land kan erbjuda så mycket nytt och givande, färgstarkt och betänkansvärt. Indien skulle kunna vara en outsinlig källa till förnyelse.

Andlighet i världen

Vinoba Bhave

Satish Kumar lämnade alltså Jain-orden vid 18 års ålder. Nu får vi veta, att det var därför att han läste Gandhis självbiografi. ”Gandhi sade att andlighet är inte utanför världen, utan i världen.” I stället för att några lämnar världen, därför att de ser den som en fälla, ”skall vi omforma världen. Vad är det som är bra med att gå och leva i ett kloster /…/ och ignorera alla andra? /…/ Gandhi sade: ”Vi måste praktisera andlighet i vardagslivet, i världen; och andlighet måste vara tillgänglig för alla” (116 f).

Kumar tillfrågas om hans framgångssätt och filosofi skall kallas spirititualism, men han slår ifrån sig (121 ff). Det leder bara ”till ett endimensionellt tänkande. /…/ I den stund du gör något till en ’ism’, blir det exklusivt, dogmatiskt och fixerat.” Alla ismer – och de är många – är problematiska. ”Som pilgrim ser jag livet som temporärt och provisoriskt, osäkert och oförutsett. Det ögonblick vi hänger oss till en ’ism’, offrar vi spontaneiteten. /…/ Varje stund är laddad med massor av möjligheter, överraskningar och uppenbarelser. Om vi gifter oss med en ’ism’, även om det är spiritualism, är vi ändå i fara att stänga av oss själva från framkomsten av nya möjligheter.”

Att umgås med andar

Spiritualismen har också ett annat problem, det är associerat med tanken på att ”anden”, när vi dör, ”går någon annanstans och sen kommer tillbaka. Det är en mycket reduktionistisk förståelse av anden.” I stället, menar Kumar, och här kan jag inte längre följa honom,är anden alltid närvarande, som rummet är närvarande, och kroppen ger konkret form åt anden.

Vad gäller folk som umgås med avlidnas andar och andra övernaturligheter, menar Kumar, att det är en fråga om begåvning. Liksom somliga, som Mozart, kan hålla en hel opera i huvudet och skriva ner den eller, som Shakespeare, kan se Kung Lear framför sig, så kan andra kommunicera med osynliga andar. Det kan varken Kumar eller jag, men jag är mer skeptisk på området än han.

Evolution som lösning

Men Satish Kumar är optmist. Evolutionen försöker inte nå något mål, den är en fortgående process, som inte har någon slutstation. ”Biologisk evolution sker därför att våra kroppar och livskraften inom dem är flexibla, dynamiska, svarsvilliga, levande och ständigt föränderliga.” Att vara pilgrim har liknande kvaliteter. Det går inte att vara en pilgrim med ett statiskt, dogmatiskt eller fixt sinnelag.

Och så tar han de stora exemplen. ”Siddhartha kunde utvecklas in i Buddhas medvetande och Jesus in i Kristus’, därför att deras sinnen var fullständigt fräscha och fria, dynamiska och alerta. De var inte fixerade i något slags dogmatism, fördom eller trossystem. Vad beror det på att så många människor, som försöker vara religiösa, /…/ förblir fast där de är? Därför att de är bundna inom ett orörligt trossystem, instängda i en lufttät box av dogmer”. (124 ff)

I nutiden pekar han på att Nelson Mandela efter 27 år i fängelse kunde bli Sydafrikas president och att Barack Obama blev president i USA. Det är mycket som går åt rätt håll och öppnar för den optimism, som boken slutar i (127 ff).

Erland Lagerroth