Omöjlig intervju med Aleister Crowley – del 2 av 666; att uppfylla sig egen profetia

aug092012

Skrivet av Johan von Fritz, Freke Räihä

Essäer

dekomposition av ThelemaDe omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar blir intervjuade av en skribent såsom dessa fortfarande vore vid liv. Gränsen mellan livet och döden är ibland efemär eller illusorisk – dessa figurer fortsätter sitt liv i odödlighet genom sina verk och genom berättelserna de skapat.

Texterna kommer kanske att vara ironiska ibland eller möjligen seriösa. Men, det som är viktigt, det är att skribenten som intervjuar kommer att ge en ny röst till den intervjuade. Vi hoppas kunna ge dels en underhållande, men också lärorik stund, till våra läsare.

(Detta är en krigsförklaring mot naturen och pornografi.)

Freke Räihä: Som du är uppgrävd ur och i din gravstenshållning står du med fingrar och tår djupt nere i den scharlakansröda mattan – eller är du för-, -bränning, -brödning, -valtning av och de institutioner som till- och bortskrivs från ditt tillskurna arv-utan- synd?

Johann von Crowley: Förmedlingsfasen förvandlas där och när jag är så medveten om mig själv att mitt skinn, tycks det mig, ömsar. Ingen som har sett mig har sett att lårbenen snart bara är ben. Ömsar om natten, somnar jag drömmer jag om skelett i sjömanskostymer uppsatta två och två i multnande gärsgårdar. Vajande ödesmättat, kusligt i den sydligt karga landsbrisen.  

Ser deras öden dra efter andan i arketypiska symboler; incest, människooffer, påstådda solgudars storhetsvansinne i egenskap av vanligt regn, under mördarväldet gick gudarnas tårar i folkmun under benämningen ”vitalitetens blodsregn” och mytologiseringen kring den slumpmässiga företeelsen gick från mun till mun men ursprunget upphittades troligtvis i envåldshärskarens sovrum, han hittade orden i sig själv: ”över begynnande lyskraft, ett frö sått i ljuset av den heliga vätskan”

– det blev bara ljusare och ljusare, snart såg man ingenting alls –  

Crowley as Master Therion by Leon Engers Kennedy 1917-1918 (Wikipedia)

det går som starkt röd elektricitet genom hjärnbarken och jag tar plötsligt till luften. Till flykten utan att röra en sträng svävar jag som en tyngdlös byst, marmorpatriark mot moln i stackform. Stratosfär, den slutliga syrebristen och döden; bortom horisontlinjen: ledset orange, ledset djuplila.

Haschätande dolkman i satt, undersätsigt utseende idkar utan eftertanke zoofili i paradiset hos sin förförare med haschet. Med kniven, med en viss enkel och smått elementär kännedom om att människokreationer med huvudbry är entiteter vars tid på jorden begynnelsevis fastslagits som bortom allt tvivel onödig. Prekära utsikter, rädda för att dö. Intelligensbefriade och av bastardblod, barnhemskötta.

Sexuella nidingar och helt vanliga opportunister vilka innevarande dag kommit att bli diagnostiserade som själsligt perversa – det muterade spöket i maskinens sönderpundade ADHD-cortex: enligt normen sadistiskt lagd – sexuellt. Parapsykologi har samma innebörd rent praktiskt, inte lexikaliskt, som psykopati. Det är ungefär som när jag läste hur Beckett skrev om att gräva ett hål i ett hål i ett hål, det fanns ingen poäng och med svärd rentvådde han sitt språk från att ens antyda att poängen var att det inte fanns någon poäng, meta var något som hade med marulk eller guldfiskar att skaffa.  

Läggning.

Med tanke på insikten han besatt i hur det undermåliga försvagas till sinnes med för honom en i obetydlig grad märkbar ansträngning och med en brådmogen kännedom i det inre av forskningen kring det neurologiska belöningssystemet –

(som var alltigenom på ett teoretiskt drömplan där det hölls mässa tillägnad introspektionens fostertöcken. Drogmedtagna, lustmordsdemoner trenne gånger när tre timmar passerat; utopihaschröken låg tungt blå över grotthöljena vari charlatanen möjligtvis inte gjorde fel när han gav dem paradiset i utbyte mot att döda minnen är inga minnen.

Döda dina minnen genom mig, skrek Hassan I Sabbah – jag tar din smärta. Dött är dött. Likt kynikerna måste vi anse att där döden finns, finns inte vi. Din minneskapacitet är inte en del av din själ. Själ är vad under återstoden av ditt liv skola söka; en till dig, alla andra till mig. 

När jag fullt förstått alla fel och avskyvärda brister och hur jag kan dra vinning av dem, då börjar äventyret! Att förstå att den troligtvis måste hittas, framtvingas, framletas – ersättningsjälen, det tenderar att falla sig så gällande personer som är ungefär som du. Det kommer att ta dig några kalenderveckor här i paradiset, innan dina händer klarar av att dina ögon ser dem inne i en annan människas innandöme, men du kommer dra ut mina fienders ofta fortfarande varma tarmar och strypa dem med dem, för du måste ju leta tids nog. Din själ finns inne i någon, där ute, någonstans)

– blev hans lönnmördande dolkmän ryktbara för sin iskyla och kontrollerade blodtörst, då gjorde han det värsta av allt: Ondska sprungen ur dumhet. Det dummaste av allt.

Diary of a drug fiendDen särpräglade individualiteten är visibel i fysikalisk statur, mer än brukligt. Det är inte utan vansinne det går att konstatera att min innersta kärlek, vare sig den/det nu är manliga ingångskaviteter, makt, leda, eugenik, motsatsförhållandets förmåga att väcka avsmak eller äldre kvinnors pikanta träck när den ryker levande i morgonsnön, manifesterar sig fysiskt.

Kanske inbillar jag mig, men enligt erfarenhetsmässig rutin så skulle jag kunna utfärda en varning, så, ja:

se mig aldrig i ögonen.

Det skrämmer mig, att det yttre är det inre och tvärtom. Hur mitt malströmsdagdrömsliv projiceras i celluppbyggnader vilkas omnejd är i korrelation med ”visionen” – genom min tunna hud brusar svartvita skuggord över hårfästena på individer inom en radie av så långt det går att se åt alla håll. Skammen. In absurdum. Varför står det

”brev från ingenting som väntar”

i barnens ansikten under veckans sista dag?

Gå vidare! Vik hädan o. knulla mig när jag är i dig. Något annat – knulla lagen och bränn städerna. Inga politiker nej, nekande svar och huvudskakningar åt de snart skinnflådda tyckarna. Bokstäverna som dinglar från rep kring sina halsar i varje lyktstolpe. Blått som Van Gogh och folket undrar varför städerna står i lågor, skövlar innebörderna. Transparent verkan utan orsak på Marianergravens botten – kratrar av barnens stolgångar/perceptioner under kokabladets skugga – fråga mig inget, fråga vad som helst!

Inte för att Detet alltid tar mig till platser, eller snarare, ja, vad skall jag kalla det? Världar kanske. Ja, världar kan vara konstruerade hur som helst av vad som helst, så det fungerar som bildligt uttryckt liknelse. Ingen metafor dock, ty tillämpningen av en så beskaffad skulle falla platt här, nu då människokreationen, jag, mannen bakom att inte kunna se tillbaka på sitt liv eftersom jag inte lever längre, försöker tala i annat än mitt eget tonläge, den spikraka vägen mot ära, är en väg rak som en sönderslagen spik, här och där längs med den av blodiglar tätbefolkade meterdjupa gyttjevällingen vägen består av sitter skyltar om mirakelmediciner, förmodligen från slutet av 1800-talet, ärans väg mynnar ut i en korsfästning: en rondell där till och med utfarterna är infarter. Det har sagts mig att det från vissa vinklar och när ljuset kastar sig över min livrädda fysionomi som försöker gå upp i rök, på ett speciellt sätt, fördelaktigen då jag är långt, långt ute ur mitt själsliga hinsidesfrihetsberövande av brutalatavistisk kunskapstörst släckbart uteslutande och blott genom kunskap så avlägset från begreppsvärldar i vilka artsocialiserande är gängse norm. Där medvetande beskrivs som spindelnätskladdiga puppor i sinkabirum av inälvor. Tak av pansarfrågetecken omöjligt insjunkna i luftens bakteriella mittpunkter. Låter som en enkel person vilken tar tillbaka sina synder inför en gud av väderlekars lynnen, sporrarna, hästarna, blodiga vinterträning, drömmen – skriker åt gryningen att komma, befaller insomnias och människorna – år mot dåtidens några timmar av avsvurna öden som gått på grund i varandra, framtiden: som en ljus prick på väggen är början slutet på något.

Strupen avskuren; åsikter. Gör min hud blossande röd, rodnaden, uppkommer ur något man borde ha frågat Lovecraft om, något inger mig känslan av att det inte ens krävs någon direkt ansträngning för att se på mig vad jag är för något. Skammen över skammen är värst, tar ut den över min kropp.

Pålitlig som tärningen utan prickar. När intigheten tittar förundrat mot entiteten för att närmast i tur förlora sin verklighetshinna, perceptionen jungfrudom, levitera – snart är mörkret kvinna.

Sigyll

För vissa rör sig alltet i ljusets hastighet, befriade från massa ser de i själens antipoder salamandrar eller glittrande huggormar där andra ser ett bjärt pulserande sken, rektanglar eller cirklar över vidöppna sädesfält. Jag är ett kaotiskt naturfenomen mittibland. Allt har varit ett skådespel, granskad genom smutsigt helig visionsglas från omkring 1300-talet; pestkyrkans sot. Extrem mentalhygien för det är precis ovillkorligt kaos inom mig. Får inte det yttre, det vill säga; verkligheten – också vara det? – Eller det är, eller är det som att det inte går att prata om eller tvärslå ner i stålets distraktion? Hammaren ligger inte på kudden med mors påse med doft av timotej av skäl att jag fruktar för mitt liv utan det är som med hakkorset och det jag skriver och skrivit genom åren, det är vackert att titta på dunklet. Illusoriskt, hemlighetsfullt för att det förmodligen inte kan tolkas såsom någonting, det hela öppnar sig när reguljärkosmos stänger sig.

Basen, krigsrosslet från chimären / molnformationer drömmer mig mot muterade visioner om en jungfrubål, ritualslaktad och sexuellt skördad – talgskottskörteln är inget annat än vad den för stunden är; dimensionerna; där jag kommunicerade med färger, färdades långt ut i universum, blev på god fot med lederna.

Koboltröd i en vad du skulle uppfatta som fotonernas rörelse äcklet: äcklet i händernas dimensionslösa utbredning av upplösta kontexter – förskämningen – om du är så fallen i lavaorganet lsd-organet eller det hinsides – eller vänta, vi har inget att vänta på. Det är livet i en pungsäck. Ärligt talat betyder jag nu såhär i efterhand när jag är död lika lite som jag betydde i livet, eller lika mycket, det gör hur som helst lika ont.

Jag skall återge en fiktiv dialog, skrev den i mitt inre under min period med opium.

Jag vet att jag inte borde inleda med något om mig själv men den natten, den natten, den hidösa natten då jag inte vaknade helt och hållet utan oförmärkt lät kroppen glida kring förnimmelseförmågans utkanter med törnekrona av syndafallsbomull; jag var en kaktus redo att döda för att älskade, älskade att älska. Att allt jag gör har alltid blivit fel?

När jag vaknade på riktigt låg du bredvid mig och det verkade som om du ville föra någon typ av dialog med mig trots att du vet och visste att jag bara förstår mig på monologer. Jag är lyhörd, lyssnar på mig själv, hör mina tankar. En metallisk röststyrka som jag inte förstår mig på, ett tungomål som låter som en skändad automaton, det är så jag har det. Förstår ingenting, är ingenting, vill allting. Undrar mycket men försöker undvika precis allting. Hon började snacka, min madonna, jag skall återberätta:

”I alla fall, min älskade, min älskade började prata. Nu när det var morgon och hennes ansikte rörde mitt ansikte;

– Hur har du sovit egentligen? Du slog mig i ansiktet och skrek ”det är över för soldater som förstör sina svärd med flit för att komma undan”, det gjorde inte särskilt ont och jag kan inte säga att jag bryr mig om vad du sa, eller kanske inte du, vad din dröm sa. Jag bryr mig inte. Eller var du vaken, ville du slå mig? Vill du slå mig?

– Vet inte.

– Du får slå mig. Man får göra precis vad som helst så länge någon far illa. Du vet att jag hatar när du knullar mig. Därför jag får tre orgasmer varje gång. Du är djupt i min fitta och stryper mig, samtidigt skriker jag så gällt för att orgasmen påminner om att få ryggraden utdragen genom livmodern. Lever när du dödsknullar mig. Jag älskar dig, vet du.

– Ja jag ville slå dig, jag vet inte varför. Jag ville dra dig i håret när du står på alla fyra, slicka dig i rumpan och sedan tränga in snabbt, hårt och se ditt ansiktes patologiska plågogrin. Även om det skulle vara omöjligt när jag är bakom dig, ditt ansikte sitter fram. Det är kanske därför jag vill knulla dig där bak, med kuken i det lilla snäva, din stjärt gör mig så vansinnigt kåt. Du är inte vacker när du lider av min sexualitet. Bättre uttryckt obehaglig. Det är obehagligt att jag ejakulerar när jag drar mig ur dig och öppnar upp, tittar in i dig, i din köttkrater. Jag har ingen aning om varför det är så. Jag älskar ju dig, jag älskar ju att älska dig.

Crowley som tålvåring

– Kyss mig, jag har dålig andedräkt men luft smakar inte något. Sedan vill jag att du gör vad du vill med mig.

– Det jag gör, alltså det som innebär att jag gör vad jag vill med dig är att du skall göra vad du vill med mig.

– Jag tycker om att suga ditt kön, din sperma smakar trygghet.

Hon sög mig ganska länge och jag kom först när det inte var hon som sög utan jag som knullade henne i huvudet.” Ja, det var så det brukade låta.

Du frågade vad jag ansåg om livet nu när jag vet att ingenting dör utan att det bara blir värre. Visste;

den skendöda okristligt tidiga morgonrodnaden under ett år som redan passerat nu, var att jag vaknade ur en dröm om dikten jag skrev om att andas in den mulliga lent blodfyllda trasiga gatflickans varma gas, med min näsas tentakler. Nära hennes bakre ingångshål. Fast jag vet inte. Det var inte fel då. Det var inte rätt då, heller tror jag. Det var inte skönt då. Tror jag inte heller. Jag äger visshet om i hög grad plus minus noll. Hennes inres kolibakteriegasol ja, jag vet inte. Eller jag minns inte. Ändå ejakulerade jag utan att vidröra mitt kön, bortom avskyvärt och madonnarenhet. Den morgonen: erektion – svag.

 Det var då jag förstod att mitt liv här utanför cirkeln närmade sig slutnumret, drömde när jag var liten om en engelsk förstoppad sekelskiftsbegravning där de vuxna slog sina barn för att man skulle gråta, och grät gjorde de, av smärtan – duvor flaxade kring det gamla kapellet, om folk dog fick vi stryk och blev våldtagna, det vara bara så helt enkelt. Och nu är det som det är, eftersom det redan varit.

Av inre drift underkunnig om att jag skulle stupa en död lika gagnlös som äran i stridsfältsdöden. Jag skulle bara dö, som alla andra ökennomader. Som de vilka. Som de jaktkuksknivar, som det som går att beskriva men fortfarande inte har beskrivits. Såg inte fram, eller något.

Freke Räihä: I den som var din röst var också den som 'jag var' vid – sluten är jag, natt föder jag – axeln de ord som i morgonstjärnan född ur löpeld, drake och svärdet med rötter ur dig är den också ditt sköte, i din hand och som vissnade rosor; jag är som du är Dåren, den heligt vansinnige – tal föder jag, frågor – och det sista spelet inför en överlägsen seger – nollrosen – profetian, slutet och oåtkomlig början. Allt och inget, öknen som esoterisk disciplin. Skimrande lyft och ängel mellan hem och gård. Jag var tal räknat för varje del och jag är två som blir en som är tre och noll. Vad har jag lett dig till? Röst två; Är dina texter en armé av troper?   

Leila Waddell Laylah Crowleys muse during the writing of The Book of Lies (Wikipedia)

Johann von Crowley: Att deflorera en feberdröm:  

Till att börja med tänker jag berätta för dig att om du ställer en enda jävla fråga till så sliter jag ut ditt struphuvud. Förmodligen kommer jag sedan att nudda det med ollontoppen för att se vilka former ditt anletes sista andetag utsmyckar sig med. Tänk själv för i helvete. Annars dödar jag det. En gång sa jag till min pappa att; ”ge mig glass annars dödar jag dig”. Då var jag fyra: vi befinner oss i ett sandlandskap och jag blir tillfrågad av något att rista in en fråga i sanden, så jag skriver vad jag brukade fråga mig själv förut när jag var mig själv.

 ”Hur i helvete gör jag mig intressant utan att vara intressant.”

Kan du svara på det, idiot?

 Sen vill jag ha i åtanke att du är nogsam med att överväga möjligheten om huruvida det du apmummlar till kanske är en neger, en sandneger med hjärta av guld eller helt enkelt bara en löjligt ond genomskinlig energi, eller du vet – vad som helst. Vad som helst som tystnar åtminstone. Haha. Fattar du? Det gör inte jag och det är något så fruktansvärt roligt. 

Freke Räihä: Jag håller i det Helige Andetag och dess scharlakans tunga, i mig då de isokubensiska ristningar som; det efterblivna, som silverne ”a:///” i blivandet efter modell och lera. I vilken ska sökandet om kronos och inte. Endast efter förmåga? Då vi kungar likväl endast kungar med respekt och arrogans kan bemöta?

 Johann von Crowley: Arrogans är inte mitt ord och det har aldrig förstått räckvidden av mig. Ett vidskepligt gammalt konvent med erbarmliga klosterbröder utan småpojkar, kvinnor som knullar sig till döds likt Caligulas syster, hjärnan ger efter efter 24-timmars extas, trippelpenetrationer, tre i varje nio från exterritoriala objekt med fabulösa fallosar.

 Är i en tveksam krets i det judiska helvetet Gehenna. I min närvaro är skepnader av Timothy Leary, Brian Aldiss, Philp K. Dick och vi diskuterar, kring en lägereld av kroppar – Wilsons “Willhem Reich in hell”, ”The earth will shake” och kanske främst ”Quantum psychology” eftersom vi alla underförstått är medvetna om att dessa verk i hög grad har med vår nuvarande situation att göra. Jag påstår att jag redan förklarat fenomenet med tankens kraft över materian i min skrift ”Magick without tears”. De ansåg detsamma om sig själva. Vi pratade med oss själva. Gick upp i gas. Löste upp både i kyla och fulländat mörker och vi tänkte på drogerna, medicinerna, delirierna i intonerat tillstånd.

Vin från Cefalù 

Freke Räihä: Om upproret i Eden äro, om varje vokabulär språkat, om Wittgenstein, om förbittring i hav och land är i detta kärlek endast som helt och helheten – står vi utan samtidig splittring – som ur den källa. Du säger möjlighet till oss, du säger lagen om viljan. Är då detta axiom envåld? Bristande i pålverk? Är frågan också det som driver mellan yta och rämnande?

 Johann von Crowley: O; ur din föregående mening kan man leda i bevis mina mer kritiska sällskapliga svårigheter av patalogisk psykosexuell natur. Det är och har alltid varit ett brydsamt läge vad gällande att forma sig. Att låta tungköttets läten stoja ståndpunkter som bär prägel av metafysiska avskrädeshögar. Yttra med leende läppar ”Vad som helst!” utan att för sitt inre tantriskt upprepa ”subjekt, objekt lika med klöver knekt, subjekt, objekt lika med klöver knekt”?

 Utan! Utan att suicidnerven vibrerar svårdefinierat men med en nödvändig långsamhet likt kinesisk vattentortyr och sätter ditt sinn i limbo, tvekan, ödesdiger är den tvekan mellan två för subjektet okända faktorer, sammanfattat: väntandet utan reellt värde – alltså; väntandet på något den som väntar ännu inte är medveten om. Det kan vara ett rosenbud som ber om ursäkt å Marias vägnar för att hon gav sig helt, alla sina öppningar, till Ali, vem nu det kan vara. Tre dussin liljekonvaljer med glimtar av blåeld och förgätmigej överlämnas av den defekta, utlevade alkoholstinkande leendesubban till snart i en bredvidliggande denna fantasi – våldtäktsoffer på kyrkogård. Idioterna gapar:

 ”Alkoholiserad man på närmare 62 år blev brutalt våldtagen av osynlig man med skitstor kuk. Åldringen, som är döv, nästan stum och dum gråter när han skriker ut med ton av hur en före detta hörande pratar 15 år efter offrets hörsel tog ett dopp med sandaletter av cement och drunknade uppochner i döda havet.”

 ”Han skrattade hela tiden, hela tiden när han våldtog mig”,

 till den grad att han nästan icke kunde nå klimax i min russinstuss, trots att han med försmädlig enkelhet trängde igenom varkakan. Så slog han mig. Inte mer än 1-2 minuter eller så. Vilket kategoriskt icke-mildhetsmodifierade vansinnesskrattande. Slagen allokerades över korsryggen med handflatorna. I munnen med könet kom det blod då han gick djupt, hårt, tänkte inte att han blev avsugen utan att han knullade en halvdöd likgasuppsvälld gubbhund i kraniet på en kyrkogård.

Sa han mig.

 Ett fäste under tungan följde med kuken långt ner i halsen emedan skrattet blev om möjligt ännu jobbigare och snärjigare. Med sin snopp i mig skrattskrek han som en hyena på lustgas och bultade mig frenetiskt som en från bilan flyende fritänkare i det dåliga av Korealanden. Han bankade så som när man dödsskrattar liggande på golvet. Tarmarna på väg ut ur munnen. Utan sans över armlemmarna som hamrar i golvet för att något, företrädesvis att ingenting, är att allt är lika roligt, får honom att ibland hinna tänka att han skrattar och vad det innebär för sinnet, så pass allvarligt att händerna verkar tro att det hjälper att banka i golvet när man inte vet vad man skall ta sig till.

 Subjektet känner ingen, ingen Maria alls. Maria och Ali. Låter utländskt och obehagligt. Kanske väntar han på att det skall vara värt att benämna det – vänta då det är lika otäckt att veta som att ha upplevt – det hela med att järnvägens gråjättar rör sig först om 200 år ånyo och att det måhända à troligtvis inte har att göra med karaktären i Bergmans ”Vargtimmen”.

 Träskmagikernas urmoder. Hälften sumpmarksöstrogen, resten mörker, av sådan beskaffenhet att det enligt Klöver Knekt leda sitt ursprung från början eller Kierkegaards ”jorden är rund jorden är rund jorden är rund” eller Wittgensteins neongröna flodhäst.

 Vet inte hur många gånger jag kluvit mig med krucifixet, men det ser inte bra ut. Pariserhjulet som är allt nu, varje mening är så fylld av mening. Knivar i kroppen, in och ut, in och ut. Trettio-fyrtio gånger i magen, och en blank hårsax i ögonen in i hjärnan in och ut i kraniet. Klipp, klipp. Tungan ramlar blåsvart till jordgolvet. Slicka på den.

 Blygsel den som ger sig när det går att uppstiga ur askan in i elden. Röker mer opium, fler djinner börjar omge. James Dean sitter bredvid mig och talar i tungor med tom blick om att ishaven är befolkade av asiater som inte kan drunkna. Gilles De Reis sitter i likelden med en arm i ena handen. Han har ingen hud, han är nästan genomskinlig. Inferno, men havet ligger blankt. Dagen efter natten i nåldynans tecken. Sorglös och jagad ävenledes tidlös.

Johan von Fritz

Freke Räihä

Current 93

http://www.youtube.com/watch?v=kVw1dBkpvjU

http://www.youtube.com/watch?v=BU_BP-L0eqM