”Klockan två kommer jag att må riktigt illa” – George Bernard Shaw möter August Strindberg.

jul182012

Skrivet av Ivo Holmqvist

Essäer

George Bernard Shaw porträtterad 1908 av Edward Steichen Det är inte särskilt svårt att vara den perfekta värdinnan och den omtyckte värden. Bara två ord behövs: ”Äntligen!” när gästerna kommer, och ”redan?” när de går (fast man måste till varje pris undvika att säga tvärtom).

En dålig förebild vad gäller avskedsrepliker är August Strindberg. När George Bernhard Shaw och hans hustru Charlotte besökte honom i Stockholm 1908 avslutade den svenske titanen besöket med en bisarr sluthälsning (visserligen på tyska, ett språk som den store Wagner-beundraren GBS möjligen behärskade hjälpligt, hans likaledes irländska fru inte alls – hon var däremot bra på franska):

”Klockan två kommer jag att må riktigt illa.”

Efter en sådan värdreplik är det ju inte mycket mening för gästerna att dröja sig kvar.

Olof Lagercrantz nämner det här i sin Strindbergsbok, liksom Michael Meyer i sin. Meyer som skrivit en mycket bättre och tjockare bok om Henrik Ibsen och gillar norrmannen mer än svensken verkar anföra yttrandet mest för att visa att Ågust var en halvtokig bondlurk som inte förstod att föra sig i finare salonger.

Men det är faktiskt möjligt att Strindberg bara konstaterade fakta, om än burdust. Han dog i maj 1912 av magcancer. Som framgår av hans ”Ockulta dagboken” hade han lidit av sjukdomen i flera år dessförinnan. Kanske var det kräftan som fick honom att må illa varje eftermiddag, punktligt klockan två.

Det var, påstår Michael Holroyd in andra delen av sin stora biografi om Shaw, journalisten Hugo Valentin som tyckte att Shaw borde passa på att besöka sin sju år äldre svenske kollega när han i alla fall var i Stockholm. Strindberg hade rykte om sig, skrev Shaw efteråt till översättaren och kritikern William Archer, att inte ta emot besök, och han promenerade på Stockholms gator bara            nattetid när han slapp möta någon.

Men Shaw lyckades med det omöjliga. Han hade skickat några rader och bett om ett besök, och fick till svar ett enormt brev skrivet på en mängd olika språk, franska, tyska, engelska – ”any language but Swedish”. Strindberg bad honom komma till Intima Teatern. Han var, enligt Shaw, alldeles obeskrivligt blyg men hade safirblåa ögon, och Shaw nämner att Strindberg hade förberett mötet med anteckningar på franska men att han envisades med att tala tyska.

Det var nog ett märkligt möte, om man får tro Michael Holroyd:

”Their exchange developed by way of some embarrassed silences, a ‘pale smile or two’ from Strindberg, gushes of ‘energetic eloquence’ from Shaw in ‘a fearful lingo’, and an undercurrent of polite French from Charlotte.”

Strindberg hade i all hast ordnat en privat uppsättning av ”Fröken Julie” för sina besökare. August Falck och Amanda Björling hade kallats in från skärgården, men det blev ingen bra föreställning, kanske för att publiken var så fåtalig, kanske för att författaren fanns i salongen och de båda stjärnskådespelarna kände sig hämmade (vem som spelade Kristin framgår inte).

Det var tydligen första gången på tjugo år som Strindberg sett sin egen pjäs, och enligt några ögonvittnen strömmade tårarna nerför kinderna på honom efteråt, enligt andra var det Shaw som var tårögd. Hursomhelst var August Strindberg surmulen efteråt - och så tog han avsked med paret Shaw: ”Um zwei Uhr werde Ich sehr krank sein”.

Ivo Holmqvist