Mjällare än älfvenben

apr122012

Skrivet av Bo Bjelvehammar

Essäer

Bild: Joakim CederOrden här uppe tillhör Viktor Rydberg, för våra unga läsare vill jag berätta att han inte är någon programledare från tevens barndom, utan en svensk författare som dog redan 1895, han skrev en roman som hette Singoalla. Och av en särskild anledning tänker jag på den komiska rollfiguren Herr Papphammar med Gösta Ekman och särskilt hans hatt och hans halvlånga ytterrock i gabardin, som han alltid bar i sina roligt slingrande och snubblande nummer. En likadan hatt och en snarlik rock bar en kirurg, som plågade mig i undersökning efter undersökning, han var dessutom osympatisk och oskicklig och framför allt gav han ett smutsigt intryck. Märkligt nog hade han studerat vid Semmelweis Medical University. Han hade drivor av mjäll i sitt glesa hår, på axlarna och vid häftiga rörelser snöade de över på mig. Att kommunicera med denna doktor gick inte, han svarade sällan, sa han något var det svårt att uppfatta eller obegripligt, ofta nickade han till svar med tomt huvud och visade sina trötthetspåsar under ögonen. Ett tag hade jag glömt och förträngt hans namn, jag funderade på Sigvard, men hamnade på helt fel spår. Sigvard var ju min barndoms underbare provinsialläkare, som alltid fanns till hands, som när jag fick svåra brännskador efter en explosionsolycka och som tog loss fiskkroken som hamnat i mitt ytteröra, den gången satt mor bredvid mig och skämdes. Kirurgen hette inte Sigvard, men han rökte och luktade ständigt äckligt, denne vidrige man, som inte hette Sigvard.

Det finns anledning att pröva det omöjliga, att gå till botten med frågan och tala med någon som har erfarenhet, möjligen strömstaren, som är borta ett bra tag från starstenen och i kallt väder visar sig igen, som efter ett tillfälligt dyk efter en husmätarlarv, som om ingenting särskilt har hänt. Så sitter den kvar ett tag på stenen och knixar, vrider på huvudet, putsar till den vita halskragen, sluter ett öga och faller in i dagdrömmars lycka. Och jag stannar kvar i strömstarens rum, det är långt, det sträcker sig, så långt jag kan se, det känns som hemma så länge jag kan vara kvar och inte bli störd. Så länge livet finns där. Några går förbi, andra flyger förbi, men de verkar inte ha några avsikter att störa eller visa på andra rum. Fågelsången är dämpad och träd i vägen gör att jag bara ser glimtar av himlen. Det finns andra rum bredvid mitt, några har större fönster mot himlen, de har mera roligt, för de som har fönster blir livet aldrig tråkigt. Och nu kommer en nötväcka förbi, strömstaren står kvar, nötväckan är på väg och då är den mera levande, allt enligt Kierkegaard. Nu vet jag inte riktigt, jag tror nog att strömstaren är levande på sitt sätt, den funderar först och flyger sen, det är viktigare vart man är på väg än bara vara på väg. Och vi som bara står, får vinka på de som far och vänta på brev från Ön. Och tro att ingen resa är på måfå, styrd av tillfälligheter och subjektiv yra. Men det kan vara ett vanskligt hopp och ett stort fall i ett rum som du inte känner och inte behärskar. Nu kommer den påstridiga nötväckan tillbaka och gör allt för att reta den isvita svanen.

Det visar sig att mjäll (pityriasis capitis) finns hos hund, katt, marsvin och även hos shetlandsponnies, det är oklart om en nymfparakit kan ha mjäll, skalliga har inte mjäll. På förekommen anledning vill jag genast säga att varelsen, i bestämd form singularis, heter mjället. I Danmark säger man skael och i England dandruff eller scurf, jag använder ibland ett anti-dandruff shampoo.

Ordet mjäll är inte helt enkelt att hantera, det är ett begrepp, som är svårt att närma sig, men utan evidensbaserad insats, så ser jag på mjäll, som tre parallella företeelser, mjällbildning, mjällflagor och mjällavsöndring. Det går inte att föra i bevis att människor i Mjällby äger dessa söndermalda, vita ting i högre utsträckning än andra människor i vårt land. Att säga detta skulle vara att peka ut folk på Listerlandet, dessutom finns det inga grunder för att säga att minkar drabbas av mjäll. I Mjällom i Kramfors kommun går det inte att säga lika säkert att människor där har mindre mjäll än andra inbyggare i Sverige, i Mjällom bär man ofta något slag av huvudbonad, då ökar risken för att få mjäll, dessutom betyder själva ordet Mjällom fin sand och då är inte vägen lång till ord som kliformig och mjällik. 

Vi kan olika saker, var och en till sitt, räven kan många saker, men igelkotten kan de stora sakerna.

Och alla är vi sökare och samlare, vi gör så hemma, i markerna och under resor i främmande, varma länder. En gång var det kanske ett försvar och en nödvändighet för att överleva eller göra bytesaffärer, ting och egendom var pengar och rikedom, nu finns det inga sådana bevekelsegrunder. Möjligen i enstaka fall och i andra kulturer, men vi fortsätter att samla och att söka på stranden och skogsvägen, i papperskorgen och i föräldrars källare. Några använder det i sin konstnärliga praktik, en vriden rot från Toscana, ett falukorvsskinn från Tingsryd, en tändsticksask från Bankeryd och en annons från Kvällsstunden klistras upp på en spånskiva. Allt är föremål, som man har funnit av en tillfällighet, sett en form eller en färg i eller en möjlig kombinationsmöjlighet. Konstnären använder sig av objets trouvés, föremål, som man har hittat, det sägs ju om man höjer blicken blir allting möjligt. Detta gäller inte här, här gäller det att sänka blicken och bete sig som en tryffelhund. Många konstnärer har ett sakbibliotek som de besöker varje morgon för att få ett uppslag och en möjlig utvecklingsidé, de ser på samlingen med längtan och som avlägsna stycken av liv. Där finns flugpapper, spindelben, blåmesfjädrar och en och annan limstång (collage betyder förresten limkonst). Biblioteken är mycket olika, det beror på vad som döljer sig bakom ögat, en ser ett och en annan ser och vill något annat. Några ser ingenting alls, det gäller de okunniga, de lata och de rädda. Men vi ska inte sluta att samla och att söka, det skafferiet tar aldrig slut och vi har kommit till för att vara en del av en värld, som aldrig upphör att ge oss olika upplevelser och erfarenheter, om vi bara vill och inte är för bekväma.

Mjäll är vanligt, var 5:e svensk har mjäll, alla har små hudflagor, som lossnar från hårbotten, som fjäll, fnas eller fnassel. Torr hårbotten ger sådana små flagor. Om hudflagorna är större än knappnålshuvuden och syns tydligt, kallas de för mjäll, som är döda hudceller som har stötts bort från det yttersta hudlagret i hårbotten. Som sagt det är mycket vanligt att ha mjäll, de allra flesta får det någon gång och för det mesta är det inga bekymmer. Mjällen är antingen torra eller feta, de torra flagnar av som snö, de feta lägger sig som en gulaktig beläggning i hårbotten. Det går då att se gulfärgade, krateraktiga fält i huvudbotten, det liksom bubblar och pyser i små gultoppar, som på månens yta, om det nu gör så där, på bilder kan det se ut så.

Det är sant att mjäll kan orsaka fysiska besvär som rodnad, hudirritation och klåda, inte minst innebär det en social genans att visa mjällbildning på sin mörka Armani-kostym. Mjäll ger ofta ett sjaskigt intryck och ett tilltal med smuts, till mjäll hör orensade naglar, fett och otvättat hår och matrester mellan tänderna, bredvid fläckar på byxorna. Alltså ett tillstånd av lort och orenlighet.

Från läroverket minns jag en vikarie i tyska språket, en smått fetlagd man med svart manchesterkavaj med säckiga bruna kostymbyxor, en underligt grå skjorta utan krage och med sandaler. Små musögon, mustaschprydd och ständigt småbesvärad, han var inget vidare i tyska, det begrep till och med jag, som varje termin uppvisade underbetyg, i såväl ordning som tyska. Han undervisade även i svenska, där han var lysande, han berättade om Verne, Asimov, Strindberg och Atterbom och han läste dikter som han skrivit själv. Jag minns några rader, än idag;

Med tiden ser man porten
dörren, där den förut inte märkts
i balsalen inte de dansande mer
men dubbeldörrarna ut mot en trädgård

Ur samlingen ”Den långa lördagskvällen” från 1959.

Och när han läste såg jag hela tiden på drivorna av mjäll på den svarta kavajen, en dag hände något underligt, när han berättade om Karlskrona och vindarna i den blekingska skärgården, drev mjället på axlarna bort som en lätt snöby.

Mannen hette Sven Christer Swahn och dog 2005.

Men mjäll kan tillsammans med annan smuts skapa problem som för Sixtinska kapellets världsberömda fresker, som varje dag besöks av 25 000 turister. Som lämnar damm, svett och mjäll efter sig och kapellets dåliga ventilation gör det hela till ett stort bekymmer. Kardinal Antonio Palucci är direktör för museerna i Vatikanen och säger att man efter sommaren tvingas ta bort ofattbara mängder smuts i kapellet. Kardinalen hoppas kunna lösa problemet med en bättre och effektivare ventilationsanläggning.

Ordet mjäll förekommer i andra, vackrare sammanhang, Erik Axel Karlfeldt talar om att snön är mjäll, då menar han med säkerhet, mjuk, vit och finkornig, Per Daniel Amadeus Atterbom talar om ”mjellheten af Jungfruns och Barnets hy”, då handlar det om vit mjölkfärg. Mjällfina eller mjällmogna äpplen står för något som är mört, sprött, spätt, mjukt och läckert. På samma sätt kan vi tala om mjälla morötter och mjäll sparris, utan övrig jämförelse gäller detsamma om vita mjällhylta ben, lena och attraktiva. Ibland långa som harens, men en varelse utan harens utstående öron, eller är de kanske uppåtstående? Idag såg jag två harar fly över fälten, en låg platt och överkörd på asfalten bredvid en mager pilfink.

Mjäll smittar inte.

Som alltid är prevention bästa försvar, tvätta och skölja håret ordentligt, om mjäll finns, använda mjällschampo som innehåller ketokonazol eller kräm som innehåller svavel och salicylsyra, som löser upp överhudens hornlager. Om du åker släde över Nordpolen och har mjäll så rulla en snöboll och gnid in hårbotten. Om du föredrar naturliga och mera lättillgängliga metoder, så använd linfröbalsam eller grönt te, som du baddar direkt på huden.

Bild: Joakim Ceder

Orsakerna till att du får mjäll kan vara flera, de vanligaste är kanske att du inte sköter din hårhygien, tvättar och sköljer ditt hår tillräckligt noga, inte använder balsam och inte borstar det varje dag. Och använd inte huvudbonad, utan härda ditt hår i solsken som i duggregn, såväl en måndag som en fredag. Det finns även andra orsaker, som en obalans i bakterie- och svampflora, det är särskilt en jästsvamp som är intressant, pityrosporon ovale/malassezia furfur. Den äggformade svampen finns på huden i vanliga fall, men har man jästsvamp i stora mängder kan kroppen reagera med att producera fler hudflagor än normalt. Vi tappar kontinuerligt döda hudceller, cirka 10 g per dygn och runt 3.5 kilo per år. En annan orsak till mjäll kan vara användningen av alltför starka hårprodukter som schampo, mousse eller spray, dessa kan torka ut hårbotten och öka mjällbildningen. På vintern när luften är torrare ökar oftast problemen med mjäll, på samma sätt får man mera mjäll vid trötthet, sjukdom och stress. Slutsatsen blir, sköt ditt hår, byt schampo då och då, skölj ordentligt efter varje hårtvätt, använd milda hårprodukter och balsam, stressa inte och sov ordentligt. Normalt får man mjäll fläckvis, men hela hårbotten kan också vara täckt av mjäll. Mjällbildningen börjar överst på huvudet och vid tinningarna. 

Dagarna går, en äng, en sol och barn, barnen har nu inga skor i gräset, hunden gör inte som man säger, bara vimsar, hoppar och yr runt. Ett litet barn hämtar en svart, skarpkantig sten och kastar efter den, stenen träffar inte. Det lilla barnet har ett blått linne och en märklig fläck i pannan, det syns när solen viker över björkridån. En kråka letar mat nere vid stengärdet, den patrullerar fram och betar av rum efter rum i gräset. Det lilla barnet leker med en ficklampa mitt på soldagen, gömmer sig under en filt på gräset. Och så kommer det förbi en äldre man som luktar fisk, han skrattar högt mot barnen, de blir yrrädda och springer som en flock får upp mot kullen. Barnen blir inte rädda på riktigt, när de är utspridda syns det tydligt att de är fem stycken. På kullen samlas de alla runt en sten, en stor flicka säger att där bor en ödla under stenen, en annan flicka säger att där bor en orm. Det kommer ett häftigt regn, i en grop på stenen bildas en liten sjö, där kan barnen kasta blad som rör sig runt, runt i regnet. Regnet växer, barnen står stilla, de ropar åt varandra, sträcker ut tungorna för att samla regnet. Himlen börjar bli mörk, det reser sig väggar runt barnen, de tar skydd bakom en söndrig vit rundbal och skyler sig med ett brunt pappflak. Och där ligger vraket av en cykel utströdd just bredvid dem. Regndroppar faller som färglöst strössel. Där finns resterna av en husgrund, en gång fanns här både djur och människor och små barn varje dag. En kvinna vid ett klädstreck med lakan, en man med höräfsa och klocka i västen. Och stickiga tistlar och jordhumlor och rester av flaskglas.

Solen är på väg att gå ner, molnen färgas rosa, nästan blålila, traktorn river upp moln av damm på markvägen, en bild, ett tungt draperi, en overklig scen. Och tystnaden, just innan solen försvinner, inga fåglar, inga människor, inga träd, en dyngbagge och en stilla gräsvippa. Längre bort går jag förbi en träddunge, ett mummel hörs från två träd, de gnider grenar mot varandra. Rådjuren finns inte kvar där, de är i en ny skog, de har träffat andra. Och nu till marken som nästan bara är sten, den är grå, mycket grå. Det är en sorts betesmark, utan djur, bara sten. Stenhav. En glada glider förbi och skriker högljutt. Det är en viss ordning, det är som vi vill ha det, tomma rum, träd, djur och sten, vi vill kunna känna igen det, märka förändringar och umgås med tryggheten, vår tidsdrog. Ordning är det vi vill ha mest, på alla ställen, både på stenängar och gräsvångar och vi stämmer av den, genom att sitta tysta, se och avläsa. Och vi ska sitta just på samma plats, på här, inte flytta oss, fastslå position och bestämma att detta här är vår plats, just detta här är universums mitt, här ska det planteras ett hemträd. För att minnas, för att bedra glömskan och för att kunna återvända. Och vi ska hålla borta sly och småbuskar från trädet, det ska inte finnas något tecken på igenväxning, åldrande och ensamhet hos platsen, trädet ska så ensamt, som en solitär, en markör, ett emblem.

Det är förmiddag, lätt nattfrost, ett svagt ljus släpar sig över stengärdet, en vippa av kaveldun har brustit och en liten stenhög har fallit ner från grusbranten, ungefär så är bilderna i landskapet runt omkring. Jag utelämnar en ful porslinskatt, en söndervittrad betongtomte och Lars-Georgs vidriga bil. Om jag nu vill göra ett landskap. Lite till, ett slarvigt kråkbo, en grusväg, som är nästan omöjlig att köra på och två hukande vallhundar. Det driver något som påminner om dimma från fabriken i dalen, det är möjligen någon ånga eller gas, men hur som helst irriterar den i halsen. Nu kommer det små snökorn, det är grönt runt omkring och lätt frost på rönn och gran. Utanför fönstret står Lovisa med sin röda cykel, jag ser tre barrbuskar och en kvinna med två hundar, som går förbi, jag tycker inte om hundarna, de är lata och bjäbbiga. Idag ska jag till Pelles verkstad, han är ingen bilmekaniker, men trevlig att prata med, jag tar med två franska wienerbröd, just de franska passar Pelle. Det sitter tre män på Pelles kontor, de ser ner i sina plastmuggar, där finns något kaffelikt, Pelles hund är bakom galler. Det är en bild utan rörelse, utan ljud. 

Nu minns jag plötsligt slokande hallonbuskar, en väntan på en hållplats, en dam med en snordroppe under näsan och lekande barn på Ib Martins Strädde i Skaelskör, om du ska översätta det ordet till svenska blir det mjälltokig. Det fanns en tokig man på spårvagnen och en som fick spel vid middagen på Kildehuset. Det är osäkert vad tokigheten berodde på, det kan vara onormalt stor mjällbildning. Vi, dragspelaren Sone Banger och jag, bodde på Hotel Postgaarden och rörde oss ett par dagar på orten, mellan vatten och skog. Det går inte att utifrån dessa korta fältstudier säga något bestämt om tokigheten på platsen, men den föreföll inte mindre än på andra ställen. Alldeles i närheten mötte vi en rubbad buktalare, en nervsjuk illusionist och en flicka som ville dränka sig, Sone Banger spelade en fransk chanson för henne, hon kom på bättre tankar och följde med oss till Naestved. 

Mjäll, fjäll från hudens ytlager, är att se som ett normalt tillstånd och ingenting att oroa sig för, mjälleksem är någonting annat, ett fjällande och rodnande förhållande i hårbotten men även på andra ställen på huden. Spädbarn har det ofta i hårbotten, i ansiktet och i hudveck. Vuxna har det i hårbotten, på öronen, ögonbrynen, näsvingarna, ögonlocken, bröstkorgen och ibland även i hudveck som armhålor, ljumskar, navel och mellan skinkorna. Ordet eksem har med ord som jäsa och hetta att göra och mjälleksem kallas även seborroiskt eksem, seborré står för talgflöde, det betyder att eksemet har samband med ökad talgbildning i hudens talgkörtlar, detta ger huden ett oljigt utseende, det kan även ha samband med den hudsvamp, som vi har talat om tidigare, malassezia. Mjälleksem finns hos cirka 5 % av alla unga vuxna och är vanligare hos män, det är den vanligaste hudsjukdomen vid AIDS och förekommer oftare hos personer med grava neurologiska sjukdomar. Mjälleksem hos barn behandlas med en fet, mjukgörande salva, vuxna använder specialschampo och kortisonkrämer av varierande styrka beroende på tillståndets art och karaktär.

Karl Hansson i Asterberg plöjde med två ardennerhästar, han blev svettig både här och där, som mellan skinkorna, därför kom sonen Edvard regelbundet med vetemjöl för att lindra klådan och få ner rodnaden i röven. Detta har ingenting med mjälleksem att göra, vad det har med att göra vet jag inte riktigt, men jag tyckte det var värt att berätta.

Nu åker vi till Pelles hus, han bor ensam, det är ett fint hus, gult med vit veranda, jag ska köpa järnsulfat och klorin för rengöring av sten. Pelle har en egen dansbana och i kanten av den lilla skogen utfodrar han fåglar och rådjur, när vi går till foderplatsen kommer fåglarna till Pelle, de landar alldeles intill honom. Det är något religiöst över bilden, plötsligt ser jag den helige Frans i brun kappa, rep runt midjan och med vita tunna fingrar. Fåglarna flyger i små cirklar kring honom, en bofink landar på hans kala huvud. De som är försiktiga är två kråkor. Lite längre bort hörs ljudet från porlande vatten. Det är en bäck. Det är ett enkelt landskap med träd, buskar, vatten och fåglar. Och i allt finns markerade stigar, till mat, till vatten och till huset. Pelle har satt ner små pinnar som för att markera, han har lagt ut stenar, jag vet inte riktigt varför. 

Golv av gräs i grönvitt, ännu en natt med frost in i april, det tunna vita ligger kvar på taken, nu kommer solen och gör sprickor i det, när det frusna smälter blir de som rena, blanka golv. Frosten gör att allt stannar av på ett märkligt sätt, det hörs inte ens spröda trastklanger, det är bara den större spetten, som trummar, envetet. Men det hörs ett stycke bort, ett lätt hummande och skrockande, djur i skogsbrynet, rådjur som arbetar med sina klövar. Bortom mossa och grenar. Inga människor syns till, bara tre blåmesar som inte säger någonting. Plötsligt, som från ingenstans, kommer en ung kvinna springande i röd dräkt med svart pannband, hon har musik i huvudet, hon säger ingenting. Björkarna ändrar sig inte, de står som alltid kvar rena, raka och vita, de döljer de orakade hasselsnåren och de vemodiga granarna, björkarna påverkas inte av frosten, visst de blir lite mera orörliga, men de arbetar redan på att skifta i lila och visa fram det spädgröna. Men björkarna är upptagna av framtiden, samtidigt måste de tänka på nuet, att inte bli undanträngda, att nå närmare himlen och ljuset. Vi människor lever för och tänker på framtiden, oroar oss för pensioner, slutspelet i ishockey och Anton Hyséns kommande dans, vi förlorar nuet och det som är. Vi stannar inte där, vi vacklar och fladdrar mot nästa steg och händelse, bortom nuet. Det finns alltid något att se, att reflektera över, som en gigantisk lantbruksmaskin på dammiga vångar eller en ensam grågås som har kommit på villovägar, den kacklar och trumpetar. Molnen rör sig och skymmer solen, för en stund. Och vid bäcken bygger barnen en bro, från marken de känner till något okänt, en annans mark. De provar bärigheten, de förstärker, efter en lång stund kryper det första barnet över, sedan nästa och nästa, ingen vuxen lägger sig i något. De plockar var sin gul blomma och försvinner mot sitt tillfälliga hem. Nu är molnen borta, vi glömmer det tillfälliga mörkret. Ett barn stannar i skogen och lägger sig under en gran, en kort stund, med en svärdpinne bekämpar barnet allt utanför legan, hundar och människor med namn. När en klocka ringer, springer barnet fort tillbaka till hemmet.

En ny morgon mot en ny dag, som att gå över en tillfällig gräns, att överskrida och sedan försöka hålla fast dagen, just den här dagen. Och bli en del av någon form av framåtskridande, odla en ny vänskap, se med egna ögon och försöka se med andras. Bländas av solen, se vattendjup och höga trädstammar, som ljusnar. Ställa frågor, som är lite utanför vardagen och det grå undrandet och de likgiltiga psalmstroferna, gå till botten med en ny fråga. En blå morgon, när jag ser att gräset kommer tillbaka, ett år till. Efter en promenad till dammen, tar jag dagen med mig in i huset och väntar på att kvinnan med vingar ska ringa på dörren, stå där med tystnaden och den nyfångade fisken. Jag följer henne ett stycke bortåt vägen, när jag går in igen, vänder jag mig bakåt, som om jag inte var säker på att hon är borta. Men hon är utanför kretsen och stenområdet intill huset. Nu ser jag tydligt, när vi går bredvid varandra, i kvinnans ansikte och på hennes kropp, hur sjukdomen äter upp henne och hur hon dagligen måste umgås med sin utdragna död. Hon har sår på sina armar och på sin panna, eldröda sår som hos en räv med skabb. Nu är det ingenting nytt, det har varit så länge, mina ögon är rädda, hennes är som gråstenar. För varje gång vi möts, blir hon mera orolig, hon har fått syna läkarens kort, de visar att hon är på väg till ett annat land, det vet inte fiskarna, som hon bär, någonting om.

Nu vill jag överge vintern, placera den i glömskans garderob, rikta blicken mot våren och drömma om sommarvågor, som bara kommer och kommer och aldrig tröttnar.

Bo Bjelvehammar

Bilder: Joakim Ceder