Chavs – Storbritanniens ”white trash”

feb042012

Skrivet av Charlotte Wiberg

Essäer

Vicky Pollard på dagis

Skämtfiguren Vicky Pollard i tv-serien Little Britain och ungdomsgänget som terroriserar det trevliga medelklassparet i skräckfilmen Eden Lake. Två ytterligheter som tillsammans utgör bilden av chavs – den brittiska motsvarigheten till ”white trash”. Å ena sidan en inartikulerad ung kvinna, en så kallad chavette, som redan i tonåren och utan partner har mer än ett barn hemma. Hon kanske framkallar rysningar hos åskådare som tycker detta är rysansvärt men är framför allt föremål för löje och hån. Å andra sidan ett extremt våldsbenäget företrädesvis maskulint gäng med kamphund som framkallar ren skräck; en grupp filmfigurer som är välbekanta och oftast associeras med banjospel och den amerikanska södern, men här är klädda i träningsjackor med huvor och på alla sätt anspelar på vad som gäller för det brittiska klassamhällets bottensats.

Owen Jones bok Chavs – the Demonization of the Working Class är på sitt sätt lika skrämmande som James Watkins Eden Lake. Jones beskriver ett sätt att se på och förhålla sig till klassamhällets förlorare som inte kan kallas annat än avhumaniserande. Vi får ta del av mediala häxjakter, där ”council estates” (områden dominerade av den brittiska varianten av bostäder inom allmännyttan) framställs som mardrömslikt urspårade miljöer där neanderthalsliknande män och kvinnor vars enda målsättning i livet är att lura till sig olika bidrag vadar runt upp till knäna i kanyler och mänskligt avskräde. Vi får se samma områden från andra synvinklar, utifrån dem som tillhör boende Jones talar med och som ger en mindre helvetisk men ändå dyster bild av nedlagda industrier och en arbetsmarknad reducerad till den rättslösa, prekära servicesektorn.

Enligt brittisk självbild finns det helt enkelt – och visst känner vi igen det här – ingen arbetarklass längre. Det finns bara en stor medelklassfamilj som representerar själva det ”normala” sättet att leva och allt som gäller för eftersträvansvärt. Den spillra som i sina träningskläder och med sitt dåliga språk hamnat utanför befinner sig sig där på grund av sin avsaknad av aspirationer och inneboende moraliska bristfällighet. Sedan Thatcher har det, menar Jones, i själva verket förts ett krig mot arbetarklassen och de landvinningar den lyckats göra. Kriget, som har fortsatt med New Labour, har förts såväl på det ekonomiska och sakpolitiska som på det kulturella planet. Genom en politik som uppmuntrar egnahemsboende (”right to buy”) har satsningarna på allmännyttan i det närmaste upphört, fackföreningsrörelsen har helt tappat i makt och inflytande sedan de stora slagen under Thatchereran och med tillverkningsindustrins sammanbrott finns inte längre den sociala gemenskapen omkring de stora arbetsplatser hela orter tidigare varit avhängiga av.

Little BritainMycket av det som beskrivs känns igen i en svensk kontext. Men inte riktigt själva den aggressivitet med vilken attackerna mot ”underklassen” förs. Jones inleder med att beskriva pressreaktionerna på fallet Shannon Matthews, en liten flicka som försvann spårlöst på väg från en simlektion till sitt hem i Yorkshire. Författaren jämför mediebevakningen av fallet Madeleine McCann, sjuåringen som försvann under en semesterresa i Algarve, med bevakningen av fallet Matthews, och finner ett betydligt större intresse för den förstnämnda. Men inte bara det utan också en betydligt starkare sympati. En sympati han finner helt och hållet klassrelaterad.

Shannons mamma var arbetslös och hade sju barn med fem olika män. När barnet upphittats och modern visade sig de facto, tillsammans med en släkting till hennes pojkvän, vara involverad i flickans kidnappning – en grym plan med målsättningen att så småningom kunna erhålla en hög hittelön för flickan – gav indignationen fritt spelrum åt den värsta typen av klassförakt. En konservativ politiker använde sig av fallet i ett utspel mot ensamstående mödrar, vilket förespråkade tvångssterilisering av bidragsberoende kvinnor med fler än två barn. ”Låter det bekant?” frågar Jones.

Frågan är retorisk, men författaren låter en labourpolitiker besvara den genom att hänvisa till nazismen och konstatera att sådan eugenik ”inte är acceptabel i en demokrati”. Här skulle Jones kunnat göra en utvikning i ämnet tvångssterilisering som hade kunnat ge en fördjupande bild av hur rasism och klassförtryck kan gå hand i hand och förstärka varandra – trots allt visar nittonhundratalets historia att denna praxis på intet vis är en produkt av nationalsocialism och inte heller begränsats till att brukas av odemokratiska regimer. Men just Storbritannien har varit förskonat från institutionaliserad eugenik, och Jones fokus ligger hur som helst på tiden från Thatcherregimen och framåt.

Owen Jones, Chavs the Demonization of the Working ClassDen fixering vid kvinnors reproduktion som han finner i mardrömsbilden av en okontrollerat växande undermänniskoarmé av chavs är emellertid påfallande och ger associationer både bakåt, till eugenetikens gyllene dagar, och åt sidan – till rasistiska skräckscenarier som den om ”Eurabien”, ett Europa där den muslimska kvinnans livmoder blir ett vapen i planen att lägga under sig den ”vita” och kristna befolkningen. Men framför allt finns naturligtvis en ren sexism i de hätska kommentarer om lättfotade och brådmogna chavettes som Jones återfinner. Ett exempel är tidningen Daily Mails ”humoristiska” chav-alfabete där bokstaven u står för ”Underage” - ”minderårig” - vilket är vad varje chavette sägs vara vid tiden för sin sexuella debut.

Bakom de olika föreställningarna finns emellertid, menar Jones, ett uns av sanning. Men denna sanning förvrids och förklaras med hjälp av illvilja och fördomar. Jones gör vad som inte borde behöva göras: erbjuder förklaringar till sådant som arbetslöshet, drogmissbruk och tonårsgraviditeter som utgår från människors faktiska situation snarare än stereotypa föreställningar om ”dålig moral”. Vad gäller det sistnämnda, tonårsgraviditeter, så toppar Storbritannien och USA statistiken bland medlemsländerna i OECD. Och inte oväntat är fenomenet klassrelaterat. Snarare än att hänföra det till promiskuitet eller den illvilliga förklaring som gör gällande att det skulle finnas en tendens att använda sig av barnafödande som ett sätt att erhålla bidrag och hjälp till bostad pekar Jones på det rätt självklara att medan medelklassflickor som blir gravida i ung ålder tenderar att göra abort eftersom barnafödande skulle medföra nackdelar och avbräck i utbildning och karriär så finns det bland arbetarklassens unga ofta inga sådana incitament. Han visar dock också hur statistiken tenderar att överdrivas från konservativt håll, och ifrågasätter föreställningen att barnafödande i unga år skulle innebära en livstidsdom av sysslolöshet och misär. De flesta ensamstående mödrar förvärvsarbetar, påpekar Jones. Och deras genomsnittliga ålder ligger på 36.

white trash zombieBokens största behållning är att den visar på det futila, och rent av sadistiska, att försöka göra socialpolitik till en fråga om moral. Vad som har hänt i Storbritannien är att arbetarklassamhällen slagits sönder, att samhället har förändrats till nackdel för dem som inte äger tillgångarna och möjligheterna att ta sig fram i det nya ”tjänstesamhället”, och att den fattigdom och de sociala problem som logiskt följer av detta sedan skylls på de drabbade själva. När brittiska politiker talar om ”broken Britain”, det trasiga landet, så är det inte konsekvenserna av det gamla industrisamhällets sammanbrott de talar om utan om en brist på känsla av sammanhållning och om en brist på anständighet bland de delar av befolkningen som inte ingår i det välartikulerade ”middle Englands” stora tebjudning. Kanske är det i detta ljus man ska se den populära serien Downton Abbey: som en fantasi om samhället som en enda stor familj där vissa i och för sig är tjänare men självklart lojala mot det snälla herrskap som formar och definierar deras tillvaro.

Sommarens upplopp gav en helt annan bild än tv-serien. Owen Jones bok kom ut före dem, men i en artikel publicerad i Frankfurter Allgemeine Sonntagszeitung går han i följdriktig polemik mot den konservativa reaktion som bara precis ser ett moraliskt förfall i det inträffade. Jones beskrev den genomsnittlige upploppsmakaren som en ung arbetslös man från ett område präglat av få försörjningsmöjligheter. Upploppen var, menade Jones, resultatet av en kombination av ojämlikhet och konsumism. De riktade sig inte uppåt utan drabbade det egna lokalsamhället och präglades till stor del av stöldvågor. Faktum är dock att även Jones i slutändan delvis skyller upploppen på bristfällig moral – men inte upploppsmakarnas utan etablissemangets. Bankirer, politiker, polis och nu inte minst också journalistkåren har gång på gång visat sig sätta moraliska regler ur spel för egenintressets skull. De vältrar sig i en konsumistisk hedonism som arbetarklassmedlemmar finner sig utestängda från – en explosiv situation. Samma tendens till en slags spegelvänd torymoralism finns stundvis i boken: att medlemmar av överklassen som riktar löje mot vad de betraktar som ohyfsat underklasslödder samtidigt själva kan vara medlemmar i broderskap där det är sed att dricka sig redlös och slå sönder pubar är onekligen en intressant observation men gör kanske egentligen inte mycket mer än antingen universaliserar svineri eller vänder på den ifrågasatta steken.

Ett av skälen till att det blivit acceptabelt att uttrycka klassförakt även i annars upplysta och toleranta kretsar är enligt Jones att den vita arbetarklassen framstår som rasistisk. Det ingår i chav-karikatyren att denne är en starkt intolerant figur. Därmed framstår den också som en acceptabel måltavla.

white TrashÄven rasismen framställs som uppförstorad och är alltså karikerad. Jones uttrycker dock genuin oro för att den totala destruktionen av en stolt arbetarklassidentitet kan bana väg för en än starkare våg av rasism än den som redan bland annat tagit BNP till Europaparlamentet. Utan självrespekt och en känsla av identitet, menar författaren, blir den förfördelade klassen ett lätt byte för demagoger som exploaterar behov av tillhörighet genom att appellera till etnicitet.

Möjligen underskattar Owen Jones närvaron av genuina rasistiska impulser på olika håll i det brittiska samhället (till skillnad från en enbart manipulerbar men i grunden ”god” del av väljarkåren). Möjligen inte. Hur det än må vara med den saken har han skrivit en stark bok som är väldigt relevant också i ett Sverige där det, som noterats bland annat av kulturprogrammet Kobra, blivit acceptabelt att helt utan ironisk distans tala om människor som ”white trash”. Kanske är det relevant att tala om detta som en form av social rasism. Det brittiska klassamhället framstår som i vissa avseenden mer framträdande, skarpare och djupare rotat än det svenska. Högerpolitiker i Sverige appellerar inte lika skamlöst till föreställningar om en skamlös underklass som behöver uppfostras, och när något händer här som skulle kunna jämföras med fallet Shannon Matthews tenderar vi kanske att hellre fråga efter uteblivna sociala insatser än ge fritt utlopp för sociala fördomar. Men beröringspunkterna mellan svensk politik och det Jones beskriver är starka och tydliga. Det gäller såväl den grundläggande mytologin om ett samhälle utan klasskillnader som konkreta politiska reformer och enskildheter i det politiska språket. Begreppet ”social exclusion”, som ungefär motsvaras av vårt ”utanförskap”, är ett talande exempel. Och både här som där anses botemedlet mot att befinna sig utanför, vara exkluderad, ligga i en justering av individen; i att göra den till ”en av oss”.

Charlotte Wiberg