En påskbetraktelse

apr012012
Skrivet av Carsten Palmer Schale
PDFSkriv ut

Passio ChristiPassio ChristiBerättelserna om Jesus

Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. (Jes. 53:5)

Men Gud bevisar sin kärlek till oss, genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare. (Rom. 5:8). Kan det heta. Annars är naturligtvis Matteus och Johannes våra vanligaste reportrar – och redaktörer. Icke desto mindre: GT och Paulus både förebådar och förlänger denna oerhörda händelse: Jesus på korset.

Jesus var son till en snickare, Josef. Son till en jungfru, Maria. Född i Betlehem under skattskrivningen, uppvuxen i Nasaret. O-nämnd mellan sitt första levnadsår och fram till sitt tolfte. Därefter återigen tyst i ett knappt tjogtal år. Vad skall vi tro? Det viktiga är dock – preliminärt – tiden från år, säg 28, till år, säg 30. Och naturligtvis allra särskilt från palmsöndagen till och med påskdagen. Han var människa, och inte, han var gud och inte, han dog för oss. Är detta möjligt? Enligt min mening: ja.

Jesus var en av många profeter under sin tid, men han står ut och lyser. Han umgicks med kreti och pleti, och hävdade att han stod för något annat än det ”vanliga”. Han åt sin middag med lärjungarna på skärtorsdagen, pinades och korsfästes på långfredagen och återuppstod från de döda på påskdagen. Såväl dessförinnan som därefter är bilden mer otydlig – om än synnerligen fascinerande. Hursomhelst var Han sannerligen inte en man som ”gick av för hackor”. Det vet vi nu, 2000 år senare.

Min tolkning av dessa berättelser

Men. Ingenting i Bibeln – inte heller passionsdramat – kan eller bör, som jag ser det, läsas bokstavligt. Berättelserna måste tolkas och tolkas igen. Vad då med förhållandet mellan religiösa dogmer och trosuppfattningar av mer eller mindre reglerad och ideologiskt standardiserad manual-karaktär? Hur skall vi se på en religiös övertygelse som i systematik och mekanik inte står vilket partiprogram som helst efter? Fattas det inte något? Andlighet exempelvis. Täthet. Mystik. Djup.

Jo, det gör det, påstår jag frankt. Och ändå tror jag alltså på Jesus. Hur kan detta komma sig? Jag resonerar ungefär som följer.

Andlighet handlar om medvetandenivåer. Religion handlar om ideologi. Jesus är en av flera tänkbara ingångar till ett andligt liv. Som hans blommor på marken. Som Buddhas tysta predikan. Som den advaitiska vedantafilosofin med holismen som emblem. Som kristen, judisk, muslimsk och animistisk mystik. Jesus är, för mig, en synnerligen väsentlig vägvisare in i alltets helhet. Han är både i sig och som sin fader källan till allt. Han är ljuset, sanningen och livet. Som många andra. Att jag ”väljer” Jesus som min kraftkälla par excellence beror på att hans uppenbarelse rent konkret orsakat omvälvningar i mitt inre. Jag upprepar: i mitt inre.



Michelangelo, PietasMichelangelo, PietasIntressanta sidospår

Med det ovanstående följer naturligtvis, att jag är mycket oortodox på det hela taget. Ja, jag kan rentav påstå detta:

Jag är inte bara ekumeniskt lagd, utan även synkretistiskt

Jag är väldigt, nästan barnsligt, intresserad av alternativa berättelser om mycket – inte minst om Jesus!

En gemensam nämnare för flera religionsgrundare är att deras liv ofta är höljda i dunkel och mystik. Deras läror har förts vidare genom muntliga traditioner för att skrivas ner först långt senare. Spekulationer och tolkningar kring dessa läror har fått mycket utrymme, vilket kanske är ett av skälen till dessa personers odödlighet. Förutom Jesus gäller detta till exempel Buddha, Moses, Zarathustra och Muhammed.

Jesus intar dock en särställning i sammanhanget. Konfucius etik, Platons filosofi och Buddhas läror kan tillämpas oberoende av sina upphovsmakare. Deras upphovsmäns existens är inte avgörande. Kristendomens etik fungerar också den utan Jesus, men inte religionens kärna: att Jesus är Guds inkarnation som genom korsfästelsen och uppståndelsen besegrade döden och på så sätt gav sina efterföljare evigt liv. Skrifternas trovärdighet har därför stor betydelse.

Vad de bibliska källorna till Jesu liv beträffar så finns det i dag inga originalmanuskript av Nya Testamentet att tillgå. Drygt 5 000 kopior, daterade 200–300 år efter originalets tillkomst, har dock överlevt i sin helhet eller i delar. Det är dock ett betydligt mindre tidsgap än när det gäller många andra historiska verk, vars autenticitet inte betvivlas.

Jesus måste förstås utifrån sin miljö. Var han en rebell så var han en religiös sådan, inte politisk eller antiromersk. Han förespråkade kärlekens religion och opponerade sig mot rikedom, makt, hierarki, bristande jämställdhet, våld och religiöst hyckleri. Han umgicks med kvinnor, syndare och skatteindrivare.

De påstådda mirakler Jesus utförde ger honom inte automatiskt gudomlig status. Tron på onda andar var utbredd i den judiska kulturen, och sådant som mirakelmän och exorcister var vanligt förekommande. Jesus var således inte den ende som utgav sig för att kunna bota sjuka och driva ut onda andar. Tvivlet från Jesu samtida gällde alltså inte huruvida han kunde utföra mirakler, utan med vilken makt och auktoritet han gjorde det. Vid ett tillfälle anklagas han för att driva ut demonerna med hjälp av Beelsebub, demonernas furste. Det kontrar han med att säga att han gör det med hjälp av Guds ande (Matt. 12:24–28)

Naturligtvis finns det många fler sätt att se på Jesus än genom en historieforskares eller en troende katoliks ögon. För det första skiljer sig naturligtvis de olika kyrkornas kristologi och dogmer åt beroende på om de är ortodoxa, österländska, katolska, reformerta eller protestantiska, och på individnivå kan man förstås hävda att varje människa, kristen eller ej, har sin egen syn på kristendomens centralgestalt.

Inom den judiska traditionen uppfattades (juden) Jesus länge som en falsk Messias, en bastard, trollkarl och villolärare. Han har även setts som en symbol för det kristna förtrycket av judarna. I nyare tid har inställningen dock blivit mer positiv, och vissa judiska tänkare ser honom till och med som en av Israels största söner genom tiderna.

Inom islam kallas Jesus Isa och ses som en stor profet, dock inte jämbördig med Muhammed. Han är liksom Adam skapad av Gud och jungfrufödd, men inte gudomlig. I islams släktträd över profeterna betonas Jesus härstamning på mödernet, han är Ibn Maryam, Marias son. Däremot dog han enligt islam inte på korset. En annan korsfästes i hans ställe och Jesus togs levande upp i himlen. Vid den yttersta tiden ska han återkomma och bekämpa ad-Dajjal, ’Bedragaren’, islams motsvarighet till Antikrist.

Resurrectio LucisResurrectio LucisJesusmyten grundar sig på att Jesus själv inte har lämnat några skrifter efter sig, att det inte finns bevis för att någon av evangeliernas författare var samtida med Jesus, samt att det finns få oberoende historiska källor som stödjer Jesu historicitet, varav ingen var exakt samtida med Jesus. Hypotesen grundar sig vidare på vissa paralleller mellan Nya testamentets berättelser om Jesus och antikens filosofer, mysteriereligioner och myter om återfödda gudomar, t.ex. Mithraism.

Enligt teologiprofessorn John C Dwyer är inte evangelierna historiska beskrivningar i vår bemärkelse, utan texter som syftar till att förkunna vad apostlarna uppfattade som "det glada budskapet" och är alltså nedtecknade predikningar.

Sammanfattningsvis grundas Jesusmytteorin på föreställningen att det på den tiden sågs som naturligt att få faktisk kunskap genom uppenbarelser och omtolkningar av heliga skrifter, vilket leder till mytbildning. Ett annat skäl anses vara att det inte finns några helt säkra historiska uppgifter om Jesus i oberoende historiska källor. Varje försök att rekonstruera den historiske Jesus utifrån evangelierna blir sålunda färgad av teologiska antaganden. Vi kan praktiskt taget inte veta någonting om Jesu liv och person utanför det som evangelierna förkunnar.

Jesusmyten anses vidare ha influerats av andra samtida myter och mysteriereligioner, såsom till exempel myter om intermediärsonen och om gudar såsom Dionysos och Osiris samt av kulten kring Mithras och Krishna, vilka i olika avseenden uppvisar likheter med Jesus.

I en vidare konspirationsteoretisk utveckling av denna tes hävdar somliga av mytteorins företrädare att den kristna kyrkan vet om detta och sedan länge velat dölja det. En av dem, Professor M Clauss, menar att kyrkan försökt förstöra allt som förknippas med Mithraskulten och andra kulter som konkurrerade med kristendomen. Så småningom skall det inom den tidiga kristna kyrkan ha uppstått ett behov av att ha en historisk person som grundare och det skulle ha lett till att ett urval av myterna senare omtolkades som historiska fakta. Föreställningar av detta slag åtnjuter ringa stöd.

De äldsta kristna skrifterna i Nya Testamentet som är Paulus brev, av vilka åtminstone sju allmänt anses ha skrivits av Paulus, innehåller inte några säkra historiska uppgifter om Jesus. Paulus berättar ingenting om vare sig Jesu liv eller undervisning, när och var Jesus föddes eller om vilka hans föräldrar var. Referenser till nästan allt som de senare författade fyra evangelierna förtäljer saknas: Han nämner till exempel inte Judas Iskariot, och även om han intresserar sig mycket för korsfästelsen av Jesus ger han den ingen historisk inramning. I ett Paulusbrev står det att judarna dödade Jesus (1 Thess. 2:15), men det framgår inte att Jesus skulle ha dömts till döden av både judar och romare, och inte heller att han korsfästes av Pilatus i Jerusalem. Stycket ses dessutom av vissa forskare som ett senare tillägg. Detta betraktas av teorins förespråkare som ett stöd för mytteorin.

Paulus hänvisar heller aldrig till Maria, Josef eller Johannes Döparen och Jesu dop. Inte heller framgår det någonstans i Paulus texter att Jesus varit en lärare i etik som undervisade med hjälp av liknelser. Professor Elaine Pagels menar att de brev som Paulus skrivit är gnostiskt påverkade, och inom gnosticismen uppfattas religiösa texter i regel allegoriskt. I Didache, som är ett av de tidigaste kristna dokumenten, nämns Jesus fyra gånger, men ingen historisk information ges om honom. I Hermas Herden nämns varken Jesus eller Kristus. I Barnabasbrevet finns inte heller några säkra historiska informationer om Jesus, även om han omnämns, och detsamma gäller första Clemensbrevet.

Michelangelo Cristo guerriero utan censurMichelangelo Cristo guerriero utan censurKritik av argumentet

Mot detta har framförts att beskrivningar av Jesu liv och lära inte var Paulus avsikt. Hans brev är ofta hastigt skrivna texter som behandlar konflikter inom församlingarna, etiska frågor och relationen mellan kristna av judisk börd och kristna med hednisk bakgrund. Dåtidens kultur var främst oral, och breven förutsätter en kunskap om Jesu gärningar och liv hos läsarna. Argumentet för jesusmyten utgår emellertid från premissen att redogörelser för Jesu liv borde finnas i breven, något som inte anses stämma överens med dåtidens krav på veracitet.

En av förespråkarna för Jesusmyten, Earl Doherty, håller med om att "mainstream-teologer” i dag finner teorin oviktig. De flesta av deras synpunkter är enbart uttryck för förakt. Men förakt är inget bevis för någonting säger Doherty.

Avsaknad av säkra historiska belägg från samtida historiker 

Ett av de första tydliga oberoende icke-judiska omnämnandena av Jesus, som en person som levt relativt nyligen i historisk tid, gjordes av den romerske historikern Tacitus omkring år 115. Den judiske historikern Josefus skrev på 90-talet ett verk som innehåller två omnämnanden av Jesus, men dessa kan vara förfalskningar (se Testimonium Flavianum).

Att historiker skulle nämna Jesus innan den kristna kyrkan hunnit växa till sig något vore inte att förvänta, såvida inte Jesus gjort starkt intryck på samtiden. Att Filon (född 25 f.Kr.) som speciellt intresserade sig för religiösa händelser inte minst i Palestina inte nämner Jesus eller den kristna rörelsen ger enligt anhängarna starkt stöd för mytteorin, liksom att Justus av Tiberias som verkat i ungefär samma geografiska område och vid ungefär samma tid inte heller nämner Jesus.

Båda verkade emellertid under den kristna rörelsens allra första tid och hade delvis andra intresseområden (Justus var politiskt engagerad i motståndet mot romarna medan Filon var specialintresserad av det religiösa livet i Palestina på Jesu tid och borde därför ha haft anledning att intressera sig för den tidiga kristendomen). Enligt kritiker av jesusmyten är det ganska naturligt att en sådan avvikande och på den tiden liten rörelse inte omnämns hos dessa båda författare. Att Josefus referenser av Jesus inte till sin helhet är autentiska är allmänt vedertaget. Att de i sin helhet skulle vara förfalskningar råder det dock inte någon konsensus om.

De tidiga kristna texterna talar om hemligheter som uppenbarats

Michelangelo resurrectio ChristiMichelangelo resurrectio ChristiJesusmytens företrädare menar att Paulus och andra tidiga författare talar om den gudomliga sonen i deras tro såsom en andlig, himmelsk figur och identifierar aldrig denne med "Jesus Kristus" såsom en man som levat och dött i nära historisk tid. Istället har Gud uppenbarat existensen av sin son genom den helige ande. De tidiga författarna talar om gamla hemligheter som uppenbarats för första gången för apostlar såsom Paulus utan att nämna någon historisk Jesus. Det skulle därför inte finnas något utrymme för att tolka dessa tidiga skrifter som belägg för att en historisk Jesus skulle ha existerat vid kristendomens början. Paulus gör det klart att hans vetskap om Kristus dels kommer från heliga skrifter under inflytande av Guds inspiration, dels från hans möte med de äldste i Jerusalem, bl.a. Petrus, vid flera tillfällen.

De handlingar som gudarna uträttade i den andliga världen skedde i ett universum som bestod av flera lager i enlighet med antikens hellenistiska världsbild, som delades i någon mån även av de helleniserade judar bland vilka Paulus och Barnabas evangeliserade. Den andliga världen sträckte sig från det nedersta lagret bestående av materia där människorna lever och upp genom många himmelska skikt (där olika gudomliga varelser såsom änglar och demoner fanns) till den högsta nivån bestående av ren ande. I den platonska filosofin var den överst belägna andliga världen tidlös och perfekt och fungerade som modell för den materiella och förgängliga materiella världen nedanför. Den andliga världen var den "sanna" verkligheten som man kunde få kunskap om via intellektet. Andliga processer ägde rum där och de påverkade också mänskligheten. I denna tankevärld kan myter naturligt uppfattas som uppenbarade sanningar och skiljelinjen mellan myt och verklighet suddas ut, vilket uppfattas som ett stöd för jesusmyten.

Likheter med mysteriereligioner och olika frälsarfigurer

Berättelserna om Jesus har många gemensamma drag med de grekisk-romerska frälsningsläror som brukar kallas mysteriereligioner. De flesta av dessa (till exempel Dionysos, Mithras, Attis, Isis, Osiris) ingick i myter där guden hade uppstått efter döden på det ena eller andra sättet eller utfört någon handling som medförde förmåner till och frälsning av dem som trodde på myten.

Sådana handlingar menade man ägde rum i det övre andliga skiktet och inte på jorden och i historien. De flesta av dessa kulter hade heliga måltider och ledde till föreställningar om mystiska relationer mellan de troende och guden i likhet med vad Paulus säger om Kristus. Likheterna mellan Jesusmyten och andra myter som fanns vid tiden för den tidigaste kristendomen talar för att berättelsen om Jesus införlivat delar av andra myter t.ex. från myterna kring Dionysos och Mitras.

Detta, menar hypotesens motståndare, är emellertid en anklagelse som riktades mot den kristna kyrkan redan under antiken. De så kallade kyrkofäderna anförde som motargument att mysteriereligionerna alla gjorde anspråk på en esoterisk kunskap, alltså på hemliga läror som oinvigda inte fick del av, medan den kristna läran förkunnades öppet och för alla. Modern forskning har också lagt i dagen mysteriereligionernas ofta extatiska karaktär, inte sällan förbunden med sexuellt laddade riter med rötter i ännu äldre fruktbarhetsreligioner, något som står i skarp kontrast mot den tidiga kyrkans lära och snarare visar på en betydande skillnad mellan de två.

Passio ChristiPassio ChristiDe tidiga kristna sekterna hade väldigt olika läror 

Den tidigaste kristna utvecklingen karaktäriseras av en mängd olika kristna sekter med stora skillnader i ritualer och trosuppfattningar om Jesus/Kristus. Det anses allmänt att det handlar om en mångfald av olika efterföljare till den historiske Jesus, men en sådan utveckling är enligt anhängare till den mytologiska hypotesen osannolik Tvärtom, menar de, pekar denna flora bland de olika sekternas trosuppfattningar på att de är oberoende uttryck för dåtidens allmänna religiösa tendenser.

Sammanfattning

Allt detta sagt vidhåller jag att jag tror på Jesus. Jag ser Honom som en stark representant för Alltet, Källan, det ENA, Helheten. Jag ser honom som en glimt av den evighet och oändlighet i vilken vi blickar in genom varje blomma, varje kristall, varje fågelöga. Jesus är, för mig, det tydligaste exemplet på hur Gud, hur vi nu uppfattar detta väsen, kan framträda i vilken form som helst utur det formlösa och extremast medvetna – all-medvetna – visa. Därför firar jag påsk. Därför älskar jag den mänskliga form den formlöse Guden skänkt oss genom sina evangelier. Därför önskar jag alla en Glad Påsk.

Carsten Palmer Schale
Inline article positioning by Inline Module.