Agora

Om de ytterste anliggender i en verdslig tid

Essäer

Skrivet av Thor Olav Olsen

mar092013

Innledning

William Blake. GudArtikkelen min hviler på følgende grunnoppfattelse om verden, det vil si at denne oppfattelse gjelder for vår verden: At idag er det helt alminnelig å tro og mene at det å relatere seg til det religiøse språket og de religiøse idéer, er et forsøk på å skru klokka tilbake til en tid da idéer om samfunn, kultur og politikk knapt nok var til å skille fra idéer om religion og teologi. Om det religiøse, så formulerer jeg meg slik. Nåtidens oppfattelse trekker i retning av at det er en stor fordel at en har kvittet seg med de ulike religioner som grunn og grunnlag for verden og livet.

En kan likeledes hevde at vår verden framtrer uten grunn og grunnlag – at den er om en 'grunnløs grunn', det vil si det en står overfor, er et horror vacui.

Gitt at det er rimelig å snakke om et stort tomrom, midt i vårt eget liv, så blir spørsmålet om vi har så mye mot i oss at vi våger å møte dette tomrom, denne hulhet, slik at det ikke bare står der og gaper, for å gå inn på det, betyr å gi mål og mening til vårt liv, og det er vel hva vi dypest sett ønsker og vil, at vårt liv har en viss retning og som vi streber etter å ta vare på?

I motsetning til verden som et horror vacui, så mener jeg at når talen er om 'de ytterste anliggender', så er den med henvisning til 'livet', 'Gud', 'ånd', 'sjel','saligheten', 'lykken', 'livet «etter» livet', 'døden' og 'det å dø'.

Med henblikk på livet vårt i verden, det vil si vår livsbane, fra vi blir satt inn i verden og fram til vi dør, eller med referanse til det som finner sted mellom fødselen og døden og vår tydning av det, så betegner jeg dette tidsrommet med «interrimtiden»(Les: Ventetiden). Jeg skynder meg å føye til at liv, i biologisk forstand, begynner en god stund før det singulære individ blir født.

Realiteten og realitetens natur

I våre dager heter det at det religiøse har vendt tilbake igjen, hvilket har som tankenødvendig betingelse at den har vært vekk en stund, siden ingenting kan vende tilbake med mindre det har eksistert før. Imidlertid, å det religiøse på en slik måte, synes å være en svært underlig uttrykksmåte, siden ingen samfunn er uten religion og religiøse forestillinger. Dermed er det som er tilfelle at det som er av religiøs art er der – hele tiden. Ja, religion er som kitt, og det er religion, som kitt eller som bånd, som holder samfunn sammen. Vel å merke, om religionen fungerer etter sin intensjon, e.g. at det ikke er slik at 'det generelle samfunnet' undertrykker det levende samfunnet(sosial rollespill og etikette). På den annen side, helt siden det syttende århundret, i alle fall i Europa, har det religiøse blitt holdt unna de partikulære stater og deres affærer, og opprinnelsen til en slik tilstand, springer ut fra nominalistiske kilder, og som går tilbake til senmiddelalderen(Ockham). Denne artikkelen gir ikke rom for å gå særskildt inn på det.

Filosofi og menneskerettigheter

Essäer

Skrivet av Thor Olav Olsen

mar022013

Innledning 

Sebastian Matta. Le ProphéteurI vår tid snakkes og skrives det svært mye om menneskerettigheter, så som retten til liv og forbudet overfor å bli gjenstand for tortur, tilsiktet lidelse eller mishandling: Det er vern om menneskenes anstendighet(verdighet) som står på spill, sammen med andre grunnverdier(se nedenfor). Menneskerettighetene hevdes som universelle, hvilket er godt og bra. Imidlertid, det er på høy tid at en ser nærmere på hvordan formålet med menneskerettighetene skal kunne oppnås, og som innebærer at uten at en oppnår formålet med menneskerettighetene, så fører det til at det blir problematisk å ta universaliseringen av menneskerettighetene helt på alvor.

Leseren har å merke seg at standpunktet mitt ikke skal tas til inntekt for et synspunkt som går ut på at menneskrettigheter er slikt som mennesker ikke lenger trenger, siden det synes å være helt opplagt at visse måter å agerere på er i strid menneskerettighetene.

I første rekke er det slik at 'reifiseringen'('forsteining') av menneskerettighetene står for en blindvei i alt som har å gjøre med rettighetstenkning og praktisering av rettighetene. Resonnementet er slik. 'Reifisering' av menneskerettighetene henviser nettopp til at i den senere tid har hver eneste konkretisering av menneskerettighetene uteblitt: På den ene side forholder det seg på den måten at menneskerettighetstanken så å si blir tatt for gitt eller som en selvfølgelighet, i og med at hva disse går ut på er nedfelt i eksistende og signerte dokument, tilgjengelig for alle dem som måtte og ville lese om hva som står i disse dokument. På den annen side reduseres anerkjenningen av menneskerettighetene til det å ha en fordømmende innstilling overfor folk som agerer i strid med rettighetene, eller som formodes å ha som intendert intensjon å bryte med menneskerettighetene. Eventuelt, at en samler seg om faktiske brudd på menneskerettighetene – i ettertid.

Den nya kosmologin

Essäer

Skrivet av Erland Lagerroth

feb272013

Lawrence M Krauss

Under rubriken ”En bättre världsbild” presenterade jag i januari 2013 än en gång Prigogines teori om ”dissipativa strukturer” och skrev då, att ett fel med denna teori var att den inte säger något om hur världen en gång kom till. Men det felet delade den med alla andra icke-religiösa världsbilder. Och om den saken, menade jag, kommer vi nog aldrig att få något besked.

Knappt var detta publicerat (Tidningen Kulturen på nätet) förrän jag köpte en bok, som tycktes utlova just detta: Lawrence M Krauss, A Universe From Nothing. Why There is Something Rather than Nothing. Det var omtumlande. För det är en bok med perspektiv utöver det vanliga. Den publicerades i januari 2012, blev bestseller inom en vecka och har översatts till 19 språk, bland dem svenska.

Krauss själv är född och uppvuxen i Kanada, men han har gjort karriär som teoretisk fysiker och kosmolog vid amerikanska universitet och är f n direktör för ”the Original Project” vid Arizona State University. Allt enligt Wikipedia. I regi av Vetenskapsakademin framträder Krauss i Stockholm den 18 mars 2013 kl. 18.30 på hotell Rival, Mariatorget 3. En konversation mellan honom och Richard Dawkins kan man lyssna på genom att på nätet klicka in SOMETHING FROM NOTHING ?

Universums svekfullhet & förtrolighet

Essäer

Skrivet av Claes-Magnus Bernson

feb232013

 Gilbert Keith Chesterton. Foto WikipediaHur närma sig verkligheten? Det vore inte obefogat att hävda att stora delar av G.K. Chestertons mångsidiga författarskap graviterar emot denna fråga. Om den då etablerade verklighetsbilden heter det 1912 i en essä i A Miscellany of Men att den ”uttrycks bäst genom att säga att den bryr sig mera om vetenskap än om sanning. Den berömmer sig mera för sina metoder än sina resultat; den nöjer sig mera med precision, disciplin, god kommunikation, än med verklighetskänsla.” Inverterar man bildens färger träder Chestertons position fram i grova drag. Jag ska försöka att rita upp konturerna.

I boken Ortodoxi från 1908, skriven som ett försvar för kristendomen emot den vetenskapsliga världsbilden, utvecklas en filosofisk position med stora likheter med David Humes. Chesterton så att säga frågar ut förståndet för att därmed kunna blottlägga den kyliga, tekniska vetenskapliga blickens halvlögner. Den vetenskapliga blicken söker sig till symmetri som inte finns, hävdar Chesterton; den förblindar den äkta blick som förundrat ser magin, miraklet och det fantastiska i universum. En utomjording som observerar människan kluven i två delar skulle rätteligen först se symmetrin emellan vänster och höger sida. Vid en närmare undersökning skulle utomjordingen emellertid finna ett hjärta på bara ena sidan. Det som verkade symmetriskt var endast fenomenens yta.

Finns det alls någon rättvisa i förståndets spegling av verkligheten? Förståndet kan visserligen, medger Chesterton, alstra avancerade begreppsmodeller med intern nödvändighet, konsistens och genomskinlighet. Det kan uppställa logiska system. Förhållandet emellan förstånd och verklighet präglas emellertid enligt Chesterton av ”tysta avsteg från normen med bara en tum. Det är som något slags hemligt svek i universum. Ett äpple eller en apelsin är rund nog för att bli kallad rund, men när allt kommer omkring är den inte rund.” Det finns ingen symmetri emellan förstånd och verklighet; de kan med fördel mätas tillsammans, anläggas mot samma mått. Resultatet blir emellertid alltid något skevt. Spegelmetaforen blir det därför inexakt, ungefär som de speglar som möter besökaren i nöjesparkens spegelhus.

Studia Humanitatis

Essäer

Skrivet av Thor Olav Olsen

feb212013

Ut fra dets natur streber menneske etter viten (Aristoteles, Metafysikken, Del I)

Kjærligheten til livet er nerven for all utforskning av livet

Aristoteles

Etymologisk sett betyr «Studia humanitatis» utforskning av mennesket, eller «det menneskelige ved mennesket». Opprinnelig omfattet Studia humanitatis kun fag og disipliner som grammatikk, retorikk, poesi, historie og moralfilosofi, mens i vår egen tid er det svært mange ulike vitenskaper og disipliner som sysler med studiet av det menneskelige ved mennesket, og som er eksperimentelt og empirisk orientert. Eksempler på det sistnevnte, er «biovitenskapene», e.g. at det er vitenskaper som driver med genetikk, nevrologi, samt utforskning av menneskenes sinn, i betydning menneskenes psyko-somatiske konstitusjon og dennes virkemåte i samspill med arv og miljø, dessuten det relative spillerom for innovativ livsprosjekt, og som ikke er predikerbart ut fra faktorene som arv og miljø. Formulert med andre ord: at filosofi og filosofisk refleksjon kommer inn som ett av flere element, og som en av bidragsyterne til en pågående filosofisk-vitenskapelig diskurs om, for eksempel, relasjonen mellom sosial determinasjon, på den ene side, og den relative åpenhet, uferdighet og ufullbyrdethet, eller som indeterminasjonen i singulære menneskers livsløp, eller med henblikk på deres biografiske liv, det vil si som agent/forteller om seg selv og sitt eget liv, på den annen side.

Om en forfølger tanken om biografisk liv, så betyr dette at deler av livet er opp til oss selv, og at ingen vitenskaper, eller fagdisipliner, er i stand til å foreskrive for oss selv hvordan vi skal leve livet vårt i verden, det vil si hvordan vi selv skal gestalte det – gi det en viss form, med en viss retning, og hvor det gis «forbindtligheter» og «mål», og som det påhviler oss selv å omsette til realitet, gitt at omstendighetene åpner opp for det.