Vi behöver A-filosofi!

sep152011

Skrivet av Carsten Palmer Schale

Essäer

Detsamma är att tänka och vara”Teknik, naturvetenskap, ekonomi – och resten av din kolumn i dagens GP (2/7 -11)”, skrev jag för några månader sedan till Cecilia Verdinelli, ”var intressant och givande”. Och fortsatte: ”Inte minst för att den gav mig flera infallsvinklar på problemet med relationen mellan ’hobbyutbildningar’ (och i förlängningen humaniora i allmänhet) och andra utbildningar med utgångspunkt (men inte slutpunkt) i Svenskt näringslivs nedslående rapport ’Konsten att strula till ett liv’”.

Som Cecilia har jag en brokig bildnings- och utbildningsbakgrund – om än i s.a.s. omvänd ordningsföljd: jag började med att läsa matematik, fysik, kemi och matematisk statistik på Chalmers och GU. Ämnen jag fortfarande med glädje följer på en relativt populär nivå. Därefter sadlade jag om till sociologi och praktisk filosofi (främst moralfilosofi), och är nu primärt sociolog eller möjligen ”socialfilosof”. Hursomhelst är jag en ”skvader”, eftersom jag dessutom – mer eller mindre - undervisat i samtliga dessa ämnen.

Samhällets förakt för bildning i bred mening

Det är ett aber att samhället – alltsedan UKAS/PUKAS i slutet av 1960-talet och fram till idag - instrumentaliserat den högre undervisningen; dvs. man har successivt alltmer betonat utbildningen på bekostnad av bildningen i vidare mening. Hur skall därför dagens tekniker, naturvetare och ekonomer (bland vilka de sistnämnda är samhällsvetare - även om de tydligen inte riktigt inser detta själva) orientera sig i tid och rum? Och vilket kommer resultatet att bli? om vi inte redan nu delvis kan avläsa detta i form av politiska analyser, framtidsbilder och (t.ex.) konsumismen.

Humanisternas förakt för teknik och naturvetenskap – eller om erfarenheter från möten med högt kvalificerade naturvetare och humanister

Här återfinns, som jag ser det, en sorts paradox. Under mina ca 35 år som akademiker har jag träffat på åtskilliga kvalificerade tekniker och naturvetare som har åtminstone vissa rudimentära (ibland mer än så!) kunskaper om – låt oss säga – Platon, Dante, Shakespeare, Cervantes, Goethe, Lagerlöf, Södergran, Ekelöf, Allende, Szymborska, (Doris) Lessing, Oates, Lugn , Tranströmer etc. Motsatsen har emellertid (med få undantag) inte varit fallet. Bland sorgligt många humanister – och samhällsvetare – kan man ännu idag se människor le i mjugg när man kommer in på Newton, Celsius, Babbage, Gauss, Maxwell, Bohr, Crick & Watson, dagens strängteoretiker och nanotekniker.

Termodynamiken, relativitetsteorin, osäkerhetsrelationen osv. är och förblir på många håll föremål för skämt. Vad betyder detta?

Innehållet i GP: s kulturdel just den apostroferade dagen: paradox eller medveten policy? I denna GP urskiljer jag, förutom Verdinellis hörnartikel, texter om Hemingway, Stig Larsson, Iron Maiden, musikfestivaler, kammarmusikfestivalen i Stenungsund, Niklas Rådström osv. Det enda lilla undantag jag kan finna från tendensen, är att Maja Hagermans arkeologiskt och etnologiskt förankrade ”Försvunnen värld” rekommenderas som veckans fackbok. Inte ett knyst om de allra senaste rönen inom genusteori, diskursetik, M-teori eller jakten på Higgs partikel i CERN. Slutsats:behovet av A-filosofi .

Jag ser fram emot den dag, när filosofiämnet återigen intar sin position som något av vetenskapens paraply. Varför alltså inte ett ”A-filosofi” i anslutning till Aktuellt eller rapport. Eller längre reportage i nämnda program om Habermas, Benhabib, Butler, Zizek eller Kristeva? Eller Cederwall, Hawking, Paulsson? Idé- och lärdomshistoria skulle nog också duga.

Carsten Palmer Schale