Det öppna samhället och dess fiender – en klassiker på väg mot förnyad aktualitet? - Tidningen Kulturen

Agora - filosofiska essäer
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Karl Raimond Popper (Bild Wikipedia) Året var 1944. Hitlers ”Tredje rike” var på väg att kollapsa. Världen tycktes äntligen vara på väg mot fred – men bara en del av den mot frihet. Ett nytt mörker var på väg att lägga sig över länderna i öster.

Vid denna tid bestämde sig det Londonbaserade bokförlaget Routledge & Kegan Paul för att ta chansen med ett voluminöst manuskript tillsänt dem från det avlägsna Nya Zeeland. Titeln på manuset var The Open Society and its Enemies. Författaren var en då helt okänd universitetslärare i filosofi vid namn Karl Raimond Popper.

I november 1945 publicerades den första upplagan. Den skulle följas av många fler och boken komma att översättas till över 30 språk. Det välrenommerade The Times Literary Supplement utnämnde år 2008 ”Det öppna samhället och dess fiender” – som blev den svenska titeln – till en av de 100 mest inflytelserika böckerna som publicerats efter andra världskriget.

En del begrepp från verket har letat sig ända in i vardagsspråket som till exempel ”social ingenjörskonst” och förstås ”det öppna samhället”. Ett annat begrepp som är centralt för Poppers tänkande är ”trial and error” – att lära sig av misstag. Endast genom kritisk debatt och en kritisk grundhållning kan framsteg göras. Genom en ständigt pågående process av testning av hypoteser och en samtidig eliminering av felaktigheter/dogmer kan kunskap om världen utvecklas det vill säga kunskap med ett större sanningsinnehåll än tidigare. Alternativet – stängda dogmatiska tankesystem och de slutna ofria samhällen ”tribal societys” som följer i dess spår – är raka motsatsen till det Popper kämpade för i hela sitt liv: ett öppet, dynamiskt samhälle byggt på demokrati, förnuft och en kosmopolitisk humanism.

Från Lagerlöf till vetenskapsteori

Karl Popper kom från en judiskt släkt men hans föräldrar konverterade till protestantismen innan Karl föddes.1 Fadern hade lämnat Böhmen för Österrike och Wien, där han inledde en framgångsrik karriär som advokat. Modern som var född i Wien kom från en musikalisk familj och var själv en begåvad pianist. Fadern var förutom en Fil.dr. i juridik även en slags filantrop. Han satt t.ex. med i kommittéer som administrerade hjälp till föräldralösa barn och hemlösa. Som en ominös kuriositet kan nämnas att en av dem som utnyttjade hjälpen för hemlösa, som hans far administrerade, var en ung man vid namn Adolf Hitler.2

Karl växte upp i ett bildat hem där fadern hade samlat ihop ett stort bibliotek med över tusen volymer. Popper visade tidigt den glupande aptit på ny kunskap som skulle följa honom livet ut. En av de böcker som gjorde starkast intryck på honom i tidiga år var för övrigt Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa!3

Popper skolgång gick som på räls ända upp till gymnasiet där han blev uttråkad av den rekorderliga men fantasilösa undervisningen. Men han hade även fått känna av de judefientliga stämningar som började bre ut sig i det österrikiska samhället. Konverterade judar var fortfarande judar i mångas ögon. Han beslöt att lämna skolan utan examen för att i stället börja gå på föreläsningar på Wiens universitet. Han flyttade även hemifrån för att redan vid 16 år ålder börja bygga ett självständigt liv.

Så småningom blev han inskriven som en riktig student och började med typisk popperiansk furiositet ta sig an sina studier. 1928, vid 26 års ålder, lade han fram sin doktorsavhandling betitlad: Die Methodenfrage der Den psychologie (Frågan om metod inom kognitiv psykologi). Redan här märks Poppers tydliga intresse för metodologi, d.v.s. hur man kommer fram till en viss kunskap och hur man kontrollerar att kunskapen i fråga är relevant och – om möjligt – i någon mening sann. Detta intresse för vad som kan kallas den vetenskapliga metoden, skulle sysselsätta Karl Popper under större delen av hans liv och leda till mängder av värdefulla bidrag till det vetenskapsteoretiska tänkandet. Hans första publicerade bok indikerade vad som komma skulle. Den hette Logik der Forschung och publicerades 1934.4

En plats för lugn och ro – och arbete

The Open Society and its EnemieDe allt fientligare stämningarna mot judar i Österrike skapade dystra framtidsutsikter för Popper. Att arbeta som docent, för vilket han var kvalificerad, var uteslutet. Undervisningsarbetet som han utförde för sin försörjning på ett gymnasium var tröttande med långa resor till arbetsplatsen, där han dessutom allt oftare hamnade i verbala sammandrabbningar med ”högljudda nazistkollegor”. Även hans fru, som var av icke-judiskt ursprung och arbetade som lärarinna, drabbades av trakasserier på grund av sin mans bakgrund.5

Popper berättar i sin självbiografi hur han sedan barnsben velat emigrera och upptäcka välden. Nu var det dags. Hög tid! Han sökte en tjänst som lärare i filosofi i Nya Zeeland och fick det. Paret Popper nådde det fjärran landet i mars 1937. Arbetet som lärare i filosofi vid Canterbury University College i Christchurch inleddes kort därefter.

Värnplikt på distans

Till att börja med – förutom det dagliga undervisningsarbetet – arbetade Popper med olika mindre projekt som till exempel en essä om sannolikhetskalkyler, som senare publicerades i tidskriften Mind.

Så blev det 1938 och nyheten anlände att Hitlers trupper hade ockuperat Österrike. Allvaret i händelsen fick Popper att känna att han måste göra något för att förbättra och förändra situationen så gott han kunde. Han började arbeta för att Nya Zeeland skulle ta emot flyktingar från hans hemland.6 Hans skrivande började samtidigt röra sig alltmer mot samhälleliga frågor. Han tog bl.a. upp en text som han påbörjat något år tidigare som han kallade The Poverty of historicism. Texten handlade (förenklat) om hur omöjligt det är att förutsäga historien – tvärtemot grundantagandet i många totalitära ideologier, vars trosvisshet ofta baseras på att de anser sig ha historien på sin sida. Texten var först tänkt som en del av ett större bokprojekt, men så småningom bestämde sig Popper för att lyfta ut den som ett separat arbete  och istället fokusera på det som så småningom skulle bli ”The Open Society and its Enemies”, (hädanefter kallat Det öppna samhället).7

Popper var nu igång med sin ”war effort”, sin värnplikt i kampen mot de diktatoriska krafterna i världen, vilka vid tidpunkten för skrivandet ännu tycktes ha möjligheter att segra. Det stod och vägde och han vill göra en insats där han kunde, där han hade sin kompetens– och det var inom idéernas värld; närmare bestämt inom de politiskt verkande tankematriser och ideologier som de facto tenderar att styra eller i alla fall motivera människors beteenden: som nazisternas visavi judarna eller som kommunisterna visavi kulakerna eller andra element som för den goda sakens skull måste krossas.8 Tankesystem kan vara livsfarliga! Inte minst om de stadgar att man har historien på sin sida, att framgången är oundviklig. För då kan man ju hjälpa historien på traven lite – eller mycket – genom att till exempel, som i kommunismens fall städa undan de element som ju ändå var dömda att gå under i historiens obönhörliga dialektiska process.

Popper skrev frenetiskt på Det öppna samhället under åren 1939–43 och skickade därefter manuset till USA för publicering. Där hände dock inte mycket och de få som såg manuset refuserade. Här hände det som så ofta skulle komma att se under Poppers bana som filosof. En inkrökt auktoritetstro möter Poppers syrerika kritiska rationalism och går i taket – efter att först ha tappat koncepterna. Inte kan man väl säga så som Popper gjorde om så etablerade tanketraditioner eller uppburna tänkare! Popper fick bland annat höra från USA att han måste ta bort sina beskrivningar av klassiska filosofer som Aristoteles (stundtals medioker), Fichte (en bedragare) och Hegel (en charlatan). Popper vägrade och en publicering tycktes omöjlig.

Efter allt arbete han lagt ned stod han nu på gränsen till ett mentalt sammanbrott. Han vände sig i ett sista försök till de fåtal vänner han hade i England. Till slut efter mycken möda lyckades de hitta en förläggare, närmare bestämt Herbert Read vid Routledge & Kegan Paul. Read menade att detta var den enda boken i sitt slag som gett honom en ”real thrill”.9 Efter en mödosam korrekturprocess gick boken i tryck på senhösten 1945.

Influenser från tiden i Wien

Vilka förhållanden, situationer och idéer i hans samtid påverkade Karl Popper under hand uppväxt och tidiga mannaår i Wien? Svaret är förstås mångfacetterat och kan inte på något sätt uttömmas i ett sådan här essä, men några sammanfattande indikationer kan ändå ges för att bättre förstå Poppers utgångspunkter för sitt verk. 10

Essentialismen11

Essentialismen innebär något förenklat att ett objekts dolda "essens" är kausalt bestämmande för objektets iakttagbara egenskaper. En stols (och alla stolars) essens är ”stolheten”, månen ”månhetens” etc. Det finns något dolt där bakom som behöver beskrivas. Detta leder till ändlösa diskussioner om vad begreppet stol står egentligen för snarare än av vad stolar är bra för och hur vi kan utveckla dem vidare och således fokusera på verkliga problem.

I sin självbiografi återberättar Popper ett samtal han haft med sin far efter att vid 15 års ålder ha läst Strindbergs ”självbiografi”.12 Popper tycker sig finna en onödigt fördunklande 13 attityd hos den svenske titanen i dennes försök att extrahera ”den sanna meningen” hur vissa ord och begrepp. Popper kunde inte se poängen med detta. Trots en lång diskussion till långt in på natten kunde Popper inte få sin far att se problemet. Istället gav fadern sonen Spinoza som en slag kur för sin frågvishet, men det bet inte heller. Popper fann Spinozas många begreppsdefinitioner i verken Etiken och Descartes principer godtyckliga och poänglösa.14 Med Kant däremot, var det annorlunda. Även om Popper fann hans texter svåra så var det uppenbart att här diskuterades verkliga problem. Popper själv anser att hans syn på essentialismen skiljer honom från de flesta av hans samtida filosofer, som alltigenom hade en påtaglig tendens mot semantisk tomgångskörning (kulminerande enligt Popper i Wittgensteins missuppfattning av språkets funktion och natur)15. Han sammanfattar i sin självbiografi sin position gentemot essentialismen:

Låt dig aldrig luras till att ta problem gällande ord och deras innebörd på allvar. Vad som däremot måste tas på allvar är frågor om fakta, och påståenden om fakta; teorier och hypoteser; de problem de löser och de problem de skapar.16

Vetenskap och pseudovetenskap

Det kejserliga österrikiska imperiets sammanbrott efter första världskriget skapade fattigdom, kaos och ångest bland breda lager i landet och inte minst i huvudstaden.

Den politiska situationen var under kraftig förändring men de tre största partierna var vi denna tid ännu det socialdemokratiska partiet, partiet för den romanska kyrkan och tysknationalisterna. Till detta ska läggas ett litet, men mycket aktivt, kommunistparti. Popper gick på möten ordnade av socialistiska studenter som ibland bytte arrangör och blev till kommunistiska möten. Båda rörelserna predikade en likartad marxism som var tydligt fredsinriktad och pekade på den uppoffring som Ryssland i sin ”behjärtansvärda fredsvilja” och till avsevärda förluster slutit i Brest-Litovsk för att få slut på kriget.

Logik der Forschung Popper blev för några månader kommunist. Men efter att ha bevittnat en incident vid ett fritagningsförsök av en fängslad socialist, där flera unga män blev dödade av polisen, insåg Popper att något var fel. Enligt teorin skulle han inte känna så. Klasskampen måste intensifieras, de offer som krävs är ändå mindre än de kapitalismen dagligen skördar. Så sade den ”vetenskapliga socialismen”, men stämde verkligen detta? Fanns det stöd i fakta och vetenskap för alla dessa dogmer och tvärsäkra påståenden? Popper började studera marxismen noggrant och med den skarpa kritiska blick som var hans signum. Han fann inte mycket som styrkte dess anspråk på världsförklaring. Vad han däremot till sin fasa fann var att ha fallit offer för den sektpsykologi som kännetecknar alla personer som för den goda sakens skull är beredd att överse med både intellektuella och moraliska defekter i en lära (som förträngs eller förnekas) och låta ändamålen helga medlen för att få vara del av ett större helt: en kamratskap, en känsla och en resa mot det stora goda målet då allt ska förklaras och förlåtas. Popper ryste över att ha varit så nära att dras ned i detta svarta hål. Det tog några år men i 20 års åldern ansåg Popper att han funnit kärnan i marxismens dragningskraft. Den bestod av en historisk förutsägelse om ett kommande fantastiskt samhällstillstånd samt en med detta sammanhängande moralisk lag: hjälp till att skapa det oundvikliga!17

Popper såg sig om och kunde inte utan en viss avsmak registrera hur de flesta av hans marxistiska vänner tog det för givet att de skulle vara arbetarklassens kommande ledare. Ändå hade de själva liten om någon erfarenhet av manuellt arbete och ännu mindre erfarenhet av arbetarnas verkliga liv och förhållanden. De hade också en ganska ytlig kunskap om marxismens idéer. Detta var inte mycket de byggde sina pretentioner på.

Hur än kritisk Popper var till marxismen ville han inte publicera några rön kring detta. Inte då. Det skulle bara stärka de anti-progressiva krafterna. Han var nämligen i grunden för sociala reformer och var full av beundran för det ”Röda Wien” där ett av de första verkliga välfärdsprogrammen i Europa växte fram (1918–34). Här skapade arbetarna under socialdemokraternas ledning en för tiden avancerad sjukvård och skolgång och man byggde bland annat hela 60.000 nya bostäder. Men de socialdemokratiska ledarna gjorda fatala strategiska misstag i kampen mot sina motståndare just för att de tolkade världen i ljudet av den marxistiska dogmatiken och om den inte stämde med kartan, så som det ofta händer med dogmatiska system, så gick man mot ständiga katastrofer. Popper själv tillstår att han var socialist långt efter det att han tagit avstånd från marxismen. ”Om det fanns en socialism som kunde kombineras med individuell frihet så skulle jag vara socialist än idag” skriver han i sin självbiografi.

I den tryckkokare av politiska händelser och idéer som Wien utgjorde vid denna tid var det en annan händelse fick ett avgörande inflytande på Karl Poppers idéutveckling och det var när han gick på en föreläsning av en matematiker vid namn Albert Einstein. I dennes attityd till kunskap fann han något radikalt annorlunda och hoppingivande. Einstein hade till exempel utifrån sin relativitetsteori dragit slutsatsen att det borde gå att finna vissa spektrala linjer i den röda delen av spektrumet på grund av gravitationskraften verkan. Skulle dessa linjer inte finnas så måste den allmänna relativitetsteori betraktas som ohållbar. En sådan ödmjuk och sant framstegsvänlig attityd gick inte att hitta hos varken Marx eller Freud trots att de båda aspirerade på att bedriva vetenskap och frambära sanningar.

Vad verklig vetenskap går ut på är således att skapa testbara teorier som är falsifierbara. Om de håller för kritik och testning – och de förutsägelser man kan skapa utifrån dess premisser slår in – så kan teorin accepteras även om den inte slutgiltigt kan slås fast. Vetenskaplig kunskap är tentativ (tills vidare) och den drivs framåt av en öppen attityd och en institutionaliserad kritik som förutom att eliminera dåliga teorier – också eliminerar subjektiva inslag och vetenskapsmannens eventuella egna motiv och miljöers inflytande. Icke falsifierbara teorier är inte vetenskap det är antingen metafysik eller pseudovetenskap (metafysik som poserar som vetenskap).18

Historicismen

1938 började Popper parallellt med två olikatvå olika essäer: What is Dialectic? och The Poverty of Historicism. I den förra gjorde han processen kort med föreställningen att historien skulle kunna utvecklas enligt Hegels teser.19 I den andra lanserade han ett begrepp som används flitigt i Det öppna samhället – historicismen.

Efter essän om dialektiken var The Poverty of Historicism20 den första längre text som han skrev på engelska och den bär inte det klara lätta språk som kännetecknar Poppers senare publikationer. Boken publicerades första gången i tidskriften Economica 1944 och kom sedan ut i expanderad och omskriven form 1957.21 Utifrån en underliggande kritik av både marxismen och fascismen argumenterar Popper i sak mot den engelska historikern Arnold Toynbee. Man kan sammanfatta Popper argument enligt följande. Filosofer och ideologer som gör oundvikliga historiska lagar till sin fortsättning för sin samhällsanalys saknar grund för detta. I samhället och historien kan man inte tala om lagar som logiskt leder till det som förutsägs utifrån dem. Varför? Därför att det mänskliga samhället är ett öppet och dynamiskt system. En lite förändring fortplantar sig genom helheten och omkullkastar det som nyss såg ut som en lagbundenhet. Solsystemet däremot, som vi känner det, är stabilt. Motverkande krafter balanserar varandra. Månen behåller sin plats nära jorden på grund av gravitationen – som är så nära en naturlag vi kan komma. Så länge premisserna är fixerade så ändras inget. Så är det inte i det mänskliga samhället. Vi kan tala om trender absolut, det medger Popper, men en trend kan när som helst ändras av en nytt oförutsett ingångsvärde, som en innovation, en oförutsedd handling (publicering av bok, nya rön), klimatförändringar eller en grupp människor som revolterar. Trenden är bruten och en ny kan starta.

Att bygga ideologier på järnhårda samhälleliga lagar är således inte bara omöjligt, det är intellektuellt omoget och tyder på bristande analytisk förmåga. 

Det öppna versus det slutna samhället

Röda Wiens arkitektur (Bild Wikipedia) Popper anser att en av grundorsakerna till den attraktionskraft som totalitära, diktatoriska eller extremt
nationalistiska läror och samhällstillstånd kan ha, bottnar i en längtan efter trygghet och förutsägbarhet. Det är en längtan tillbaks till stamsamhället och dess magiker och schamaner, som förklarade världen och gav en mening åt existensen. Till detta ska läggas den långsamma förändringstakten i stamsamhället och det till synes cykliska upprepandet av traditioner och normer. I den meningen är totalitarismen ingen plötsligt uppdykande modern företeelse utan den är en del av en tradition, som är lika gammal som civilisationen själv. Mänskligheten har ännu ej hämtat sig från ”födelsetraumat” som övergången från stamsamhället till ett öppnare samhälle har inneburit.22

Det öppna samhället börjar enligt Popper med grekerna; deras begynnande frigörelse från magi, tabun och religion och deras prövande hållning gentemot snart sagt allt från det bästa statsskicket till materiens innersta natur och beståndsdelar. Detta innebar också – eller kanske snarare förutsatte – en helt ny typ av individualism. Den enskilda människan kunde stiga fram och t.o.m. ifrågasätta själva de etablerade gudarnas existens eller söka alternativa förklaringar till naturfenomen utan att omgående bli dödad eller utstött. Detta var enligt Popper ”en av de mest fundamentala revolutioner som människan upplevt” – och vi fortsätter än idag att försöka anpassa oss till den.23

Ett annat ord som Popper gärna använder som synonym med det öppna samhället är ”Det abstrakta samhället”.24 Med detta avses de alltmer avpersonaliserade relationer som skapas mellan människor: sådant som varuutbyte, utnyttjande av tjänster och kommunikationsmedel (Popper drar liknelsen med en person som åker bil till arbetet och är omgiven av tusentals människor men inte har någon ansikte-mot ansikte relation med någon). I själva verket finns det många i detta abstraktionens samhälle som lever anonymt och isolerat – och följaktligen olyckligt. Här finns alltså mitt i den positiva med den kritiska rationalismen (förnuftets och individens frigörelse) en mörk baksida som i sig kan utgöra grogrund för totalitära rörelser med längtan tillbaka till det slutna stamsamhället. Lösningen på detta är att på olika sätt underlätta för mänskliga gemenskaper att växa fram. Något verkligt alternativ till det öppna samhället finns inte; såvitt vi inte vill hamna i det slutna samhällets slaveri där vi som dess fångar ser livet passera revy i ett ständigt stagnerande och allt fattigare tillstånd. I det öppna abstrakta samhället kan vi bygga stora vidsträckta ekonomier, samarbeta i komplicerade projekt, forska och uppfinna, ha en fredat frihetlig sfär och utvinna kunskap ur databaser och bibliotek snarare än genom ett samtal vid lägerelden (även om ett samtal vid lägerelden inte ska förringas!) Utan det öppna samhället och dess inneboende strävan till utveckling kan vi inte nå framsteg: inte bota sjukdomar, inte utveckla vår demokrati, inte upprätthålla ett rättssamhälle, inte resefrihet, inte fritt yttra oss om politik eller vad det nu är. Vår frihet och därmed också vår utvecklingskraft står och faller med det öppna samhället.

Kunskapens sociologi

Det finns skäl att något utveckla det som berördes ovan i sista stycket under Vetenskap och pseudovetenskap. Detta med vetenskapens objektivitet är en nämligen en mycket viktig del av Poppers tänkande. Inom kunskapssociologin, som Popper redovisar den,25 anser man att det som en person presenterar som säker kunskap eller en vetenskaplig teori med anspråk på att vara objektiv, det vill säga vara sann och korrekt oberoende av personens miljö och historik, inte kan vara det. Den är aldrig oberoende av personens miljö, uppfostran, fördomar etc. Detta sätt att se på kunskapsbildning kan även hittas i vår tid hos de så kallade ”post-modernisterna”. Inom denna disparata och något svårdefinierade rörelse kan man ändå utkristallisera några grundantaganden.

”Den menar att verkligheten är pluralistisk och relativ och att den är beroende av vilka intressenterna i denna process är och vilka intressen de företräder. De hävdar att det inte finns någon absolut sanning och att det sätt människor uppfattar världen är subjektiv.”26

Man skulle kunna säga att detta är självklarheter. Naturligtvis är människor påverkade av sin miljö, naturligtvis finns det ingen människa ren från förutfattade meningar i någon mening, naturligtvis kan en vetenskapsman eller filosof företräda ett intresse, men detta menar Popper, är irrelevant för om den presenterade teorin har något sanningsvärde eller inte, dvs. om den håller för testning av andra med helt andra bakgrunder och intressen och det hela sker i en institutionaliserad process. Det som är så farligt med den relativiserande kunskapssociologin är att den i sina konsekvenser innebär att man förnekar att en kunskapsuppbyggnad kan ske: dvs. att vi genom att bygga vidare på andras rön skapa teorier som förklarar mer än de gamla och således ger oss ett större kunskapsinnehåll. Popper menar däremot att sanningen är svåruppnåelig men inte omöjlig att nå. Vi vet (tack vara den vetenskapliga metoden) mer än tidigare inom de flesta områden, även om vi ännu inte vet allt. Enligt kunskapssociologin och postmodernismen så är dock en kålsupare i princip lika god som en annan och om någon kritiserar en teori för ologiskhet eller brist på testbarhet så behöver man inte ta hänsyn till detta om den som står för kritiken kan anses företräda illegitima intressen! Maktrelationer definierar gällande kunskap och inget annat. Man bortdefinierar personen och behöver därmed bekvämt nog inte hänsyn till argumenten.

Popper talar om dessa tänkesätt som skapande en ”förstärkt dogmatism” vars konsekvenser är förödande för kunskapsuppbyggnad och framsteg.

Hegelianismen gör det genom att motsägelser är tillåtna eller t.o.m. anses fruktbara. Men om man inte behöver undvika motsägelser, så blir all kritik och diskussion omöjlig eftersom kritik alltid består i att peka på motsägelser antingen inom den teori som ska kritiseras eller mellan den och vissa erfarenhetsdata. Situationen med psykoanalysen är likartad: psykoanalytikern kan alltid bortförklara alla invändningar genom att visa att de beror på kritikernas förträngningar. Marxisterna är på liknande sätt vana att förklara motpartens avvikande åsikt med dennes klassfördomar och kunskapssociologin med kritikernas totala ideologi [dvs fastsnärjning i sin tid och dess intressen].27

Sådana metoder, fortsätter Popper, förstör helt klart grunden för en rationell diskussion och de måste till slut leda till "anti-rationalism och mystik”.

Popper är således väldigt väl medveten om att forskare och filosofer (liksom alla människor) är präglade av sin tid och miljö men lösningen på detta är det som redan berörts ovan nämligen den vetenskapliga metoden.

Denna innebär då i sammanfattning följande. 1. Fri kritik: att en tänkare lägger fram en teori som han eller hon betraktar som invändningsfri imponerat inte på kollegorna. De blir snarare utmanade och sätter igång en hänsynslös prövningsprocess, över tid, kulturer och generationer för att se om den håller – de försöker ”falsifiera den”. 2. Att undvika att tala med ”dubbel tunga”: att vinnlägga sig om ett så klart och begripligt språk som möjligt och en terminologi som man är överens om och som är så lite tvetydig som möjligt. 3. Erfarenheten sliter tvister: dvs. inte privata erfarenheter utan offentliga och pluralistiska i form av observationer och försök – ”testningar”. 4. De vetenskapliga institutionerna: laboratorier, tidskrifter, kongresser och likande publika organ för diskussion och publicering.28

Hur är det då inom humaniora, kan dessa metoder appliceras även inom det området? Enligt Popper: ja, absolut!

Den enda framkomliga vägen för samhällsvetenskaperna är att lämna allt verbalt bråte och gripa sig an vår tids praktiska problem med hjälp av de teoretiska metoder som i grunden är gemensamma för alla vetenskaper. Jag menar metoden med försök och misstag [”trial and error”], att skapa hypoteser som kan prövas praktiskt och att underkasta dem testning.29

För en betraktare ett decennium och mer in i 2000-talet som försöker tar sig an t.ex. post-strukturalistisk eller radikalfeministisk teoribildning, är upplevelsen otvetydigt att det ännu är mycket långt till detta mål. Man försöker inte ens. Här är rotvälskan och tungomålstalandet legio, liksom dem kunskapssociologiska relativiseringen av varje kritik utifrån.30

Platon

Innan Popper gjorde sitt angrepp på Platon så var sistnämnde allmänt ansedd som en gudalik, överjordisk filosof svävande över alla klena intellekt; någon man visserligen kunde kritisera men hovsamt och utan att ifrågasätta hans humanism och människokärlek. Den inflytelserike filosofen och matematikern AN Whitehead sade t.ex. att den filosofiska traditionen i Europa mest består av ”en rad fotnoter till Platon”.31

Efter Popper blev denna underdåniga attityd inte längre möjlig. Platon hade bevisligen antihumana, och med ett modernt begrepp, rent totalitära tendenser, även mätt med sin tids mått. Den som läser Staten idag kan svårligen undgå att se den som en blåkopia för ett slutet ofritt samhälle, en stängd stat.32 Platon hade upplevt hur det öppna Aten med alla sin makt och glans hade dukat under för det slutna och militariserade Sparta i det stora Peloponnesiska kriget. Nu sökte han ett sätt att hindra förändringen i sig, att arrestera den. Den skapade ju bara kaos och ångest. Resultatet blev det hårt reglementerade samhälle som beskrivs i Staten. Ett ställe där tiden har stannat och allt upprepas i en evig cirkelrörelse. Popper räds inte Platons historiskt givna auktoritet utan drar ut konsekvenserna av det han faktiskt säger. Samtidigt erkänner han Platon som den obestridligt stora tänkare som han var. Även den hårdaste kritik kan kombineras med respekt.

I vår tid där undervisningen och studiet av de grekiska klassikerna är en spillra av vad det varit, kan det vara svårt att se hur en person från så länge sedan kan påverka dagens händelser och debatt. Kritik har också kommit för Poppers påstådda naivitet att angripa gamla teoretiker som om moderna diktaturer skulle ha använt dem som manualer.33 Men så ska inte Popper förstås. Vad han gör är att spåra ursprunget till en filosofisk tradition som sedan fortplantats genom generationerna och påverkat tänkare och ideologer fram till våra dagar. 

Hegel

HegelPoppers behandling av Hegel är inte särskilt ingående och kritik kom tidigt att den inte gjorde den preussiske filosofen rättvisa i hela hans väldiga bredd. Men för Popper var Hegel inte en person som försökte belysa problem på ett klargörande sätt utan tvärtom satte en ära i att fördunkla. Han var obskurantismens fanbärare, dess härold och härförare – allt i ett.

Även om den kritiska rationalism som Popper företräder alltid ser till innehållet i det någon säger och väger dess meriter för vad som står och inte vem som säger det, så finns det vissa gränser för när en person ska offra mer tid på att bena ut något som inte vill bli utbenat, ett innehåll som försvinner in i något annat och som motsäger sig själv för att i nästa andetag säga att motsägelser är bra. Det dunkelt sagda hos Hegel är för Popper verkligen det dunkelt tänkta. Det är inte svårt att hos en författare se en ärlig avsikt att nå sin sanning: att det finns en drift och ambition att göra sig förstådd. I annat fall är man bara pretentiös och det håller inte i Poppers värld, särskilt inte när de konsekvenser av tänkandet, man ändå lyckas dra fram ur dunklet, leder till negativa konsekvenser för frihet och humanism – för det öppna samhället.

I ett brev till hans god vän E.H. Gombrich beskrev Poppers tydligt sin ställning i denna fråga, när han jämför Schopenhauer med Hegel.

Schopenhauers ‘vilja’ är inte stort mycket bättre än Hegels ‘ande,’ men det Schopenhauer säger och hur han säger det är tillräckligt för att se att han var en ärlig tänkare. Han gjorde allt han kunde för att göra sig förstådd. Hegel avsåg inte att bli förstådd. Han ville imponera, blända sina läsare. Schopenhauer skrev alltid begripligt. Has kritik av Kants är en av de mest klarsynta och värdefulla filosofiska texter som någonsin har publicerats på tyska. En reaktionär kan vara ärlig men Hegel var oärlig.34

Marx

Men även om det kan finnas god grund för Poppers syn på Hegel så är denne vid en jämförelse med Karl Marx ändå den humane och mer insiktsfulle. Detta visas särskilt tydligt i respektive filosofs syn på det vi kallar det civila samhället, d.v.s. den sfär under och bortom staten där medborgarna är fria att associera sig i t.ex. politiska partier, idrottsföreningar, stiftelser för allmännyttiga ändamål, religiösa sällskap eller att bara vara fria att inte associera sig alls, att vara individer med individuella livsmål. För Hegel är detta frigörande av samhället från en reglementerade överhet ett stort framsteg.35 Staten måste finnas till för att moderera de ytterligheter som lätt uppkommer i det civila samhället (genom talangens och arvets fria verkningar) gällande t.ex. extrem fattigdom och extrem rikedom. Vidare så är det statens uppgift att skydda medborgarens frihet genom att beivra brott och upprätthålla ett effektivt rättsväsende. Staten är således ett verktyg för medborgaren och inte tvärtom.

För Marx däremot, som såg på samhället genom sin utopism – d.v.s. statens söndervittrande via kapitalets och privategendomens eliminering – var det civila samhället i nämnd mening visserligen ett framsteg visavi det feodala samhället men likväl bara ett etappmål på väg mot den verkliga frihetens rike.

Staten var den verkligt progressiva kraften och det civila, den reaktionära. I det civila samhället, menar Marx, degraderas människan till en självisk egoist som "ser andra som medel för sina mål och även degraderar sig själva som medel för andras mål"36 Men i tider av revolt och revolution när staten och den politiska sfären visar särskilt "självförtroende"37: då och först då kan samhällets motsättningar elimineras. Det sker genom att inte bara förbjuda religionen utan även krossa den, genom att förbjuda privat egendom, maximera konfiskation av befintlig egendom liksom skärpa nivån maximalt på den progressiva beskattningen. Man kommer inte heller att tveka att avskaffa själva livet, att sätta "giljotinen" i bruk. Så arbetar en stat med självförtroende!

Marx anklagar alltså medborgaren i det civila samhället för att använda sina bröder och systrar som medel i sina olika (samarbets)projekt. Det är inte bra. Det måste fördömas. Men att staten (dvs. dess styresmäns ideologi) med hela sitt våldsmonopol på det mest brutala sätt använder medborgarna som medel för att förverkliga sin av historien givna och överlägsna samhällsmodell, passerar utan anmärkning. Även hos den unge Marx fanns således mycket att hämta för den kommande marxistiska praktiken. 

Poppers Marx

Karl Marx som ung (Bild Wikipedia)Vad gäller Karl Poppers kritik av marxismen får läsaren naturligtvis själv begrunda hans argument efterhand som de kommer i Det öppna samhället. Det man kan reagera på är ändå den hovsamhet som Popper visar Marx i alla fall inledningsvis.38 Det är en hommage till den progressiva inriktning som han kände igen hos sig själv; viljan att förbättra förhållandena för de breda massorna: för arbetarna och för de fattiga. Men Marx kollektivism, hans historicism, hans naiva tro att revolutionen nödvändigtvis måste leda till ett klasslöst samhälle (och inte ett med nya klasser), att det inte fanns några andra alternativ än antingen en rå kapitalism eller (en otydligt definierad) socialism. Vi kan också nämna den felaktiga förutsägelsen om en ständig tillväxt av proletariatet och en motsvarande minskning av bourgeoisien (den egendomsägande klassen), hans vägran att inse att intervensionism via lagar kunde motverka tendenser i ett samhälle (mot polarisering), hans chockerande naiva tro att proletariatets diktatur frivilligt (och liksom av sig själv) skulle övergå i ett frihetligt tillstånd utan en stat, vidare bristen på idéer om hur ett fungerande samhälle efter ett maktövertagande skulle organiseras (lämnande fältet fritt att i teorins namn likvidera antikverade element, som ändå var ämnade för historiens sophög) och slutligen hans ohållbara materialism: att medvetandet endast är en spegling av materiella förhållanden. Allt detta gjorde att Popper tog farväl av marxismen. Tanken är inte självständig och kan inte påverka historiens gång menar Marx (endast produktivkrafterna och den med dessa sammanhängande klasskampen kan det). Men varför då publicera sina tankar till att börja med? Om det inte var föra att påverka till handling (och påverkade blev miljoner människor och historiens gång). Marx må ha ställt Hegel på huvudet men en inte obetydlig rest av omedveten idealism fanns kvar. Marx själv sade i Teser om Feuerbach39 att ”Filosoferna har hittills bara tolkat världen, vad saken gäller är att förändra den.” Den historiska materialismen börjar med en självmotsägelse.

Marxismens anspråk på vetenskaplighet kan, trots alla ansträngningar att förstärka dess teser, inte vidmakthållas. Marx var ingen vetenskapsman, han var en profet utrustad med hela det arkiv av dogmer som en sådan kan förväntas ha. Han pläderade ett nytt samhälle, men det var inte baserat på något kärleksbudskap, det var ett budskap av hat och konfrontation: av "destruktionism" för att låna en fras av von Mises.40 Marx lärjungar som redan kände detta hatets mörker inom sig, och hade en maktvilja att matcha det med, skulle ta fasta på just den delen i läran och utifrån hans arkiv av dogmer skapa helvetets förgårdar på jorden. 

Kritik

Det öppna samhället har naturligtvis dragit på sig en hel del kritik.41 Popper iakttog inte de inom akademin gängse bugningarna inför auktoriteter, utan behandlade dem utifrån vad de faktiskt sade och inte vad de hade för status inom det akademiska livet. Kritiken av Platon var särskilt skakande för många. En ledande auktoritet på området skrev t.ex. en tjock volym om 645 tättskrivna sidor kallad ”In defense of Plato”. Poppers försvar är – ehuru artigt mot författaren – starkt och Levinsons möda faller till stor del på hälleberget.42

När det gäller Hegel så är det absolut så att Popper inte ger en genomgripande analys av den preussiske filosofens hela tankesystem (om vi nu förutsätter att en sådan är möjlig med någon behållning). Men som redovisats ovan så har Popper varit medveten om detta och också redovisat skälen för sitt agerande att bara behandla Hegel i valda delar. Att Hegel var en reaktionär i sin position som Preussens nationalfilosof – vaktande världsandens manifestation i samma rike – står bortom allt tvivel. Inget i detta skulle ha förändrats om den hegelianska filosofins hela obskurantism hade fått breda ut sig över sidorna mer än vad som nu skedde.

Vad gäller Marx slutligen så har marxister gjort vad de kan för att förringa Popper i alla möjliga sammanhang, men det har inte hjälpt: i takt med att tiden går har kritikernas litanior blivit dammsamlare i magasinen medan Poppers verk lever vidare. Men på den tiden när marxismen var helt dominerande inom akademi och kulturliv i Sverige så kunde man t.o.m. kosta på sig att ge ut en skrift kallad ”Anti-Marx” där kritiker av marxismen gavs ett visst utrymme. Det blev dock en tunn volym på bara ca 100 sidor. Någon måtta fick det vara. Karl Poppers kritik erkändes i förordet som ”en av de mest betydelsefulla av alla”, varefter det hänvisades till en engelsk marxist vid namn Maurice Cornforth som, indikeras det, har kommit med en seriös motkritik.43

Läser man Cornforths bok i dag så inser man snart att det verkligen inte var mycket till uppläxning, än mindre försvar. Boken säkerställer istället axiomet att ett mindre intellekt aldrig kan slå ett större. Tiden har gått hårt åt Cornforth.44 Skriven i en slags trosviss äppelkindad scoutmarxism, så typisk för tiden den skrevs i, är boken fylld av påståenden som om de inte var falska redan när de skrevs har falsifierats av historiens gång. Cornforth har helt missat F.A. Hayeks Vägen till träldom för att inte tala om"Ludwig från Mises Socialism45. I båda böckerna kunde han (i en ideal värld) ha förstått bortom allt rimligt tvivel att den totala planekonomin, som både socialismens och den efterföljande kommunismens maktägare skulle få att blomstra, av sin inre logik och människans beskaffenhet inte kan fås att göra det. De myriader av information om behov, kapital, och köpkraft som på en marknad regleras av innovation, entreprenörskap, traditioner, tillgång och efterfrågan hos alla olika individer kan aldrig centraliseras i ett planekonomsikt system. Informationsförlusterna blir för stora, kalkylerna för grova och utförarna för omotiverade. Men Cornforth ser inga problem. De misstag som gjordes i Sovjetunionen i början av dess existens korrigerades snart enl. Cornforth, ty här uppstod "en verklig vetenskaplig planering" och medborgarna i det nya landet konsulterades noga i en socialistisk demokratisk process så att alla kom till tals! 46

Den som läser historien om Sovjetunionen får svårt att känna igen sig. "Demokratisk process"?? Vi kan istället konstatera att både vetenskapligheten och den demokratiska förankringen var en chimär. Planekonomin är som vi vet överallt falsifierad. En vaken blick hade enkelt kunna se detta redan 1968 men inte Cornforth. Han menar istället i sin blinda trosvisshet att det är full realistiskt att världskommunismen är genomförd om 50 år (boken skrevs 1968).47 Det betyder att det nu bara är 6 år innan även den förutsägelsen är falsifierad (om vi nu håller oss till Cornforths uppfattning att Marxismen faktisk är en vetenskap i Popper mening)!

Cornforth har också dubier över Poppers insisterande på att en jämlikt verkande lagstiftning under en demokratisk konstitution är det bästa vi kan åstadkomma för att vidmakthålla ett dynamiskt frihetligt samhälle: "The rule of law". I stället ska lagarna via demokratiska verkande arbetarråd "omdefiniera social relationer".48 Sedan citerar han, inte utan gillande, Lenin när denne hånar en opponent för att denne (Kautsky) anklagat Bolsjevikerna för laglöshet. I ett nytt samhälle kan man inte förvänta sig en ny konstitution så där hux flux, om nödvändigt måste handling föregå lag. Den gode marxisten är således därför inte emot lagar per se så länge de tjänar syftet att motarbeta alla tendenser till entreprenörskap, vinstintresse eller vidmakthållande av privat egendom – således det civila samhällets och kapitalismens vidmakthållande eller återkomst. Tids nog kommer konstitutionen, som den också gjorde med Stalin (där fick Cornforth rätt!). En vacker kuliss bakom vilken alla Cornforths argument och visioner brakar samman.

Slutsatsen kvarstår: Karl Popper var utan tvivel en av dem som gjorde slut på marxismens pretentioner på att vara en vetenskap. Han blottlade dess uppenbara historicism, kollektivism och för det öppna samhället destruktiva dogmatik i öppen dager. Lägg till detta dess fullständiga misslyckande som politisk praktik i de fall man fått (oftast med våld tagit) makten att styra staten och dess våldsmonopol.

Marxismen är således inget annat än en sekulär religion med ett uselt CV. Faktum är att den redan står på idéernas museum i sektionen för Människans återvändsgränder och underavdelningen Politisk filosofi. Där dväljs den tillsammans med fascismen, nazismen, den inskränkta chauvinismen med flera frihetsinskränkande och totalitära rörelser.

I Sverige, som sedan länge varit ett intellektuellt bakvatten, har den hållit sig kvar långt efter det att den dumpats som en seriös intellektuell verksamhet bland övriga civiliserade länder – och den har ännu förespråkare i offentligheten. Se där, ett gott skäl att åter fördjupa sig i Karl Poppers verk! Dessa marxister är på ett ganska tragikomiskt sätt ännu inte medvetna om att de faktiskt sitter i en glasmonter och pratar. Mot en fond av dödens fält i Kampuchea, utsvultna ukrainare under Stalin, läger i Sibirien, kannibalism i Nordkorea, dödsstatistik från Maos Kina, humanister i fängelse på Kuba m.fl. snapshots från praktiken maler man på i oändliga monologer om klasshatets nödvändighet, individens betydelselöshet, kapitalismens snara sammanbrott, rättssamhället som borgerlighetens överbyggnad, proletariatets diktatur som en nödvändig övergångsprocess etc. etc. Vi går förbi, tar upp hörlurarna och lyssnar en stund; för att sedan med viss lättnad konstatera att det är tur att vi kommit så långt att vi fått dem dit där de nu sitter, som en slags bisarr underhållning.

Inte desto mindre måste vi alla vara vaksamma. Den svenska skolans misslyckande innebär att allt fler dåligt undervisade, obildade generationer kommer ut i samhället och de kan därigenom ha missat mycket av både den historiska praktiken och den teoretiska falsifikationen av olika totalitära läror och tänkesätt. De kan därför lockas att börja om den onda cykeln igen, att upprepa gamla misstag. Den 9 maj kunde man läsa på DN debatt att ”ungdomar har en obefintlig kunskap om kommunism” (d.v.s marxismens som praktik och statsbärande ideologi). 90 procent känner inte till kommunismens dödsläger! Ytterligare ett underbetyg till den svenska skolan.

En osäker trevande identitet är den perfekta grogrunden för sekterism och fanatism. Därför är det så viktigt att hålla en sådana här bok ständigt aktuell, att låta Karl Poppers verk göra oss själva till bättre tänkare och omutliga försvarare av det öppna samhället.

Efter ideologiernas fall

Baruch SpinozaÄven om det fortfarande finns många miljoner människor som lever under den sekulära totalitarismen (Kina Nordkorea, Kuba m.fl.) så är den ideologin alldeles uppenbart på utdöende. Mera livaktig tycks den religiösa totalitarismen vara. Den som säger att staten ska agera utifrån religiösa dogmer; ofta skapade i klansamhällen för tusentals år sedan. Men det är ingen skillnad. Man predikar åter det slutna samhället. Samma gamla totalitarism. Intoleransens samhälle. Godtyckets otrygghet och snart nog den utbredda fattigdomens återkomst. Poppers texter är således ännu aktuella. Den sekulära staten och rättssamhället får inte vika, då är det öppna samhället förlorat och med den både frihet, tolerans och välstånd.

Inflytande

Det öppna samhället spelade en viktig roll i att vidmakthålla frihetliga och liberala värden efter andra världskriget. Dess goda försäljning – och de många översättningarna – vittnar om det behov som funnits att motverka och bekämpa totalitärt och anti-frihetligt inflytande i de västerländska demokratierna. Men inte bara där. I Östeuropa innan kommunismens fall cirkulerade boken som en så kallad ”Samsidat” publikation d.v.s. den hade en inofficiell, underjordisk cirkulation.49

Många vetenskapsmän och filosofer har erkänt Poppers inflytande på deras eget tänkande, t.ex. nobelpristagarna i medicin J. Eccels och Sir Peter Medawar, den stridbara liberalen och nobelpristagaren F.A. Hayek, den kände konstvetaren E.H. Gombrich , m.fl., m.fl. Listan kan göras lång. Till den kan också läggas miljardären och filantropen Georg Soros som i efterdyningarna till murens fall 1989 och i Poppers anda skapade Open Society foundations vars syfte var att hjälpa före detta kommunistiska länder med övergången till marknadsekonomi.

I Sverige är det uppenbart att inte många inom vänstern har läst och förstått Det öppna samhället, men många liberaler har påverkats av boken (Holmberg, 1983). Ett intressant faktum som visar på gångna politikers föredömliga bildningsnivå är att den förre finansministern Ernst Wigfors erkände Poppers inflytande.50

Jag avslutar detta stycke med att citera Prof. Dr. Peter Schroeder-Heister som i en artikel för International Encyclopedia of the Social and Behavioral Sciences, 2001 skrev:

"Popper gjorde ett starkt intryck på politiker av olika riktningar, även om han själv aldrig var involverad i partipolitik. Både konservativa, socialdemokratiska och arbetarpolitiker har hänvisat till Popper för att motivera sina respektive program och förslag. Termen ”Det öppna samhället”, som Popper myntade har blivit allmänt accepterat som en beteckning av grundläggande funktioner i en demokratisk stat".

Epilog – översättningen som försvann

Parets Poppers gravI början av 1980-talet talet var den marxistiska dominansen i media uppenbar, i alla fall i allt som gällde ideologiska diskussioner. Det var som det nyligen sagts, angående en förnyad debatt om den numera i princip helt fossiliserade svenska vänstern, att ”debatten tycktes bestå av tio vänsterlegioner mot Lars Gustafsson”.51 Så upplevdes det i alla fall av den som var frihetligt lagd, som var metodologisk individualist,52 som såg den västerländska kulturen som ett mirakel i världshistorien liksom dess uppfinningar rättssamhället och den konstitutionella demokratin.

Var skulle man vända sig för ett motgift? Ett av svaren blev till Karl Poppers skrifter: en klar frisk källa mitt i ett svavelosande träsk av fördumning. Tyvärr gick Akademiförlaget, som givit ut The Open Society and its Enemies på svenska, efter en tid i konkurs. Boken försvann från marknaden. Efter några år bestämde jag mig för att försöka göra något åt detta. Verket förtjänade att bli mer lättillgängligt för svenska läsare.

Eftersom inga digitala filer fanns att uppbringa ordnade jag så att personalen på den designbyrå jag drev vi denna tid, på sina lediga stunder fick OCR-scanna texten och således digitalisera den, för att i ett nästa steg korrigera uppenbara fel i scanningsresultatet. Det var ett mödosamt arbete som höll på i över ett år (tack Magnus, Sten och Mattias!) Nästa steg blev att försöka få boken utgiven på nytt. Av en händelse fick jag så småningom kontakt med ett bokförlag som kunde tänka sig att ta över manuset med avsikt att ge ut boken på nytt. Nu verkar det som att en ny svensk utgåva av Det öppna samhället och dess fiender inom en inte alltför lång tid kommer att bli tillgänglig på den svenska marknaden. Det känns bra att något man påbörjat till slut bär frukt.

Leif V Erixell

  

Källor och ytterligare läsning

Liedman Sven-Eric (Ed.), 1970. Anti-Marx. Aldus/Bonniers.
Arthur Paul (Ed.), 1974.The Philosophy of Karl Popper. Schlipp Lasall.
Popper Karl, 1977. The Open Society and its Enemies Vol I and II. Routledge.
Popper Karl, 1980a. Det öppna samhället och dess fiender. Vol. 1 och II. Akademilitteratur.
Popper Karl, 1980b. Unended Quest. Fontana/Collins.
James Roger,1980. Return to Reason, Poppers thought in Public Life. Routhledge.
von Mises Ludwig, 1981. Socialism, an economical and Sociological Analysis. Liberty Classics (utifrån origianlupplagan 1951).
Miller David, 1983. Popper i urval. Thales.
Holmberg Håkan, 1983. Att läsa Karl Popper. Timbro.
Popper Karl 1991a. Conjectures and Refutations. Routledge.
Popper Karl 1991b. Objective Knowledge, an Evolutionary Approach. Clarendon Press.
Popper Karl, 1996. En värld av belägenheter. Symposium.
Corvi Roberta, 1997. An Introduction to the thought of Karl Popper. Routledge.
Bosetti Giancarlo, (interview) 1997. Karl Popper, Lessons of this Century. Routhledge.
Acohen A.H., 2000. Karl Popper – The formative Years. Cambridge University Press.
Popper Karl, 2002. The The logic of Scientific Discovery. Routledge.
Popper Karl, 2002. Historicismens elände.
Jarvie Ian och Pralong Sandra (Ed.), 2003. Poppers Open Society after 50 years. Routledge.
Catton Philip och MacDonald (Ed.) 2004. Karl Popper Critical apprisials.Routhledge.
Keuth Herber, 2005. The Philosophy of Karl Popper. Cambridge University Press.
Hayek F.A., 2007.The Road to Serfdom, University of Chicago Press.
Shearmur Jeremy och Turner Piers Norris (Ed.) 2008. After the Open Society. Routhledge.
För en komplett bibliografi över Karl Poppers verk se:
http://ub.uni-klu.ac.at/cms/fileadmin/ub/dokumente/publikationen/popper_personalbibliographie/Teil_1.pdf

 

FOTNOTER

 

1

 Karl Popper föddes 28 juli 1902 och dog, 92 år gammal, den 7 september 1994.

2

 Acohen A.H., 2000. Karl Popper – The formative Years.

3

 Den tyska versionen hade titeln: ”Wunderbare Reise des kleinen Nils Holgersson mit den Wildgänsen”. Popper prisar Selma Lagerlöf i sin självbiografi och utnämner varje bok av henne som ett mästerverk. (Popper Karl,1980. Unended Quest.) 

4

 Denna klassiker finns ännu inte på svenska (!) Den senaste engelska versionen kom i pocket 2002 med titeln The logic of Scientific Discovery. (Popper Karl, 2002.) Den mest kompletta bibliografin över Karl Poppers verk finns på Alpen-Adrian univeristetet i Wien. (Se http://ub.uni-klu.ac.at/cms/fileadmin/ub/dokumente/publikationen/popper_personalbibliographie/Teil_1.pdf

5

 Popper gifte sig 1930 med Josefine Anna Henniger som blev hans trogna följeslagare livet ut. Hon utförde storartade arbeten med renskrivning av manus och annan administrativ verksamhet i det ”Popperianska företaget”.

6

 Popper nämner det inte i sin självbiografi men fakta visar att han genom sina handlingar lyckades rädda ett trettiotal människor från en säker död (tillsammans med en vän drev han de Nya Zeeländska myndigheterna att utfärda viseringar för judiska vänner och kollegor). (Acohen A.H., 2000.) Men Popper var sorgsen över att man inte lyckades rädda flera liv ur det hav av desperation som fanns. Själv förlorade han 16 medlemmar av sin släkt som en direkt konsekvens av nazismen. (Popper Karl, 1980b.) 

7

 Samtliga hänvisningar till verket gäller 5:e upplagan från 1966 med senaste reprint 1977. Den svenska upplagan baseras på just denna upplaga. Den svenska versionen kan dock endast med en god portion tur uppbringas på antikvariat.

8

 1930 gav Stalin order om eliminera Kulakerna (en slags storbönder) som klass. (http://www.marxists.org/reference/archive/stalin/works/1930/01/21.ht) 1934 var "klassen" kulaker eliminerad till en beräknad kostnad om ca 3–5 miljoner människoliv. (Service Robert, 2009. A History of Modern Russia. Harvard University Press.). Det hade ju börjat redan med Lenin som hade stadgat: " Häng inte mindre än 100 välkända kulaker, dessa rika blodsugare och se till att de hängs där de är fullt synliga för folket." (Ibid.)

9

 Acohen A.H., 2000. 

10

 För en uttömmande beskrivning av detta rekommenderas Acohen A.H., 2000.

11

 För en uttömmande beskrivning av Popper kring detta se hans självbiografi, kapitel 7. (Popper Karl, 1980b.)

12

 Man kan anta att det var Tjänstekvinnans son men det kan också ha varit Giftas eller En dåres försvarstal eller alla tre. Det framgår inte.(Popper Karl, 1980b.)

13

 Popper använder begreppet ”Obskurantistisk”. Obscurant/-ist/-ism är ett av Poppers favoritbegrepp. Det kommer från latinen obscurans, ”att göra mörkare” och ska tolkas som att fördunkla i motsats till att klarlägga och göra begripligt.

14

 Det gav honom också en livslång aversion mot att teoretisera om Gud. Han ansåg för övrigt att det som utmärker teologer är en brist på tro. Själv var Popper agnosticist, dvs. vi kan inte säkert veta om Gud finns eller inte; frågan bör hållas öppen tills någon gång, i någon form, helt säker kunskap kan erhållas.

15

 De två mötes vid ett nu legendariskt tillfälle på ett seminarium i Cambridge där den koleriske Wittgenstein svängde en eldgaffel över auditoriet förbannande Popper att han hade FEL! FEL! ,varpå han anmodade Popper att komma med ett enda hållbart exempel på en moralisk princip. Popper svarade ”Att inte hota besökande föreläsare med eldgafflar”. Wittgenstein blev svaret skyldig och rusade ursinnig ut ur rummet och slog igen dörren efter sig. (Acohen A.H., 2000.)

16

 Min övers. (Se Popper Karl, 1980b).

17

 Poppers kursiv i hans självbiografi. (Se Popper Karl, 1980b.)

18

 Med metafysisk menas här den klassiska betydelsen som läran om tingen utanför sinnevärlden. Teorier om Gud, treenighetens natur, etc. är uppenbarligen i nuläget inte falsifierbara. Det finns inga sinnesdata att testa mot. Däremot kan metafysik mycket väl inspirera till testbara teorier. Metafysik är därför inte i sig något negativt, viket däremot pseudovetenskap är eftersom den lånar vetenskapens renommé till att sprida obestyrkta uppfattningar eller rena dumheter. Detta är negativt eftersom det kan leda till att lättpåverkade politiska krafter kan ta intryck och stödja dessa tankeriktningar med påföljd att samhället insemineras med ett gift som leder till oavsiktliga negativa konsekvenser när kartan inte längre stämmer med den faktiska terrängen och påstådda resultat inte levereras. (För en mycket klar och ärlig sammanfattning av Karl Poppers kunskapsteori se: http://en.wikipedia.org/wiki/Karl_Popper och stycket Philosophy of Science och vidare.) 

19

 Kan hittas i samlingsvolymen Conjectures and Refutations (Popper Karl 1991a.).

20

 Kom på svenska 2002 under titeln: Historicismens elände. (Popper Karl, 2002.) 

22

 Se särskilt inledningen samt kapitel 10 i Popper, 1977/-1980 Det öppna samhället och dess fiender.

23

 Ibid. kapitel 10. 

24

 Ibid.

25

 Se kapitel 23 i Det öppna samhället.

26

 Min övers. (http://en.wikipedia.org/wiki/Postmodernism) (Se även Encyclopedia Brittanica om Post-modernismen: ”...a late 20th-century movement characterized by broad skepticism, subjectivism, or relativism; a general suspicion of reason; and an acute sensitivity to the role of ideology in asserting and maintaining political and economic power.” http://www.britannica.com/EBchecked/topic/1077292/postmodernism

27

 Se kapitel 23 i Det öppna samhället. Gäller också hela det efterföljande citatet. 

28

 Ibid. 

29

 Ibid. Min övers. Poppers kursiv. Kapitel 23.

30

 Jag avstår från att lämna exempel på detta eftersom det vore orättvist: att välja några få (av utrymmesskäl) skulle innebära att andra slapp undan. Jag uppmanar i stället den läsare som anser att dessa riktningar i någon mån eftersträvar klarhet i tanken, öppenhet för rön från andra kunskapsområden (t.ex. ”genusvetenskapen” vad gäller biologiska data och evolutionspsylologi), är logiskt sammanhängande och lämnar utrymme för testning och falsifiering att skicka några sådana exempel till författaren via Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.. Det vore mycket intressant att ta del av sådana exempel om de mot förmodan skulle existera. 

31

 AN Whitehead, 1941. Process and Reality, An essay on Cosmology, citerat i De stora filosoferna. Forum 1995.

32

 Även om Wikipedia t.ex. har en ovanligt servil beskrivning, av Platon (http://sv.wikipedia.org/wiki/Staten_(Platon) 

33

 Se t.ex. A.D.Lindsday ”The Open Society” Manchester Guardian, 25 January 1946, (citerad i A.H. Acohen, 2000).

34

 Återberättat i hans essä ”Recollections of the publication of the open society” publicerad i antalogin: Poppers Open Society after 50 years. (Jarvie Ian och Pralong Sandra, 2003.) Parentetiskt kan nämnas att Popper självfallet läste Hegel på originalspråket, tyska.

35

 (Taylor Charles, 1986 Hegel.) Även Marx ser det som ett framsteg, men inte tillräckligt.

36

 On the Jewish Question, 1844 in Deutsch-Französische Jahrbücher. (http://www.marxists.org/archive/marx/works/1844/jewish-question/) Pamfletten bär en ominöst obehagligt anti-semitisk prägel, där judarna generellt beskriv som den värsta sortens penninggalna trixare, vars negativa inflytande endast kommer att kunna upphöra med elimineringen av själva grunden för deras verksamhet: penningen och privategendomen. Vilken är judens värdsliga religion?, frågar Marx. Det ljusskygga trixandet, svarar han. Vilken är judens värdsliga gud? Pengar, svarar han lika tvärsäkert. Han slår därefter fast att "Judaismen" är ett generellt "anti-social element" i vår tid. I sista instans innebär detta att: "Judarnas frigörelse är lika med mänsklighetens frigörande från samma judaism", och eftersom hela samhället till slut genom den trixande judens makt och inflytande blir judeiserat, så är det enda lösningen upphävandet av privategendomen och penningekonomin. Då dras mattan bort under själva judaismen och problemet är löst. För en läsare med vår tids glasögon, framstår det inte som otroligt att någon istället skulle komma att föreslå en eliminering av själva judendomen som sådan. För enklare tänkare mot mitten av århundradet skulle det uppfattas som en bättre lösning. 

37

 Ibid.

38

 Vid tiden för skrivande hade Popper föga vetskap om marxismens praktik i dess olika varianter som t.ex. den sovetiska Gulagarkipelagen än mindre förstås om det som komma skulle i form av Maos Tse Tungs megalomaniska dödsprojekt eller Pol Pots mördarregim eller Nordkoreas folksvältsprojekt, m.fl., m.fl. 

40

 von Mises, 1981. Socialism, an economical and Sociological Analysis

41

 För några relevanta exempel se Arthur Paul och Lasall Schlipp, 1974. The Philosophy of Karl Popper Se särskilt vol.2: ”Reply to my critics”. Vidare: Catton Philip och Macdonald Graham, 2004. Karl Popper, Critical Appraisals. Jarvie Ian och Pralong Sandra, 2003.Poppers Open Society efter 50 years. En mycket bra redogörelse för kritiken mot Det öppna samhället och Poppers svar på den densamma finns i den tidigare nämnda och mycket läsvärda Karl Popper, the formative years (Acohen M. H., 2000).

42

 Ronald B Levinson. Se tillägg III i första delen av Det öppna samhället.

43

 Anti-Marx gav ut i serien Aldus- Aktuellt och gavs ut 1970 av Aldus/ Bonniers förlag. Redaktör var en oförbätterlig marxist (still going strong) som inget lärt av 1900-talet och som fortfarande väntar på ett nytt 1970-tal: Sven-Eric Liedman. I Göteborgsposten 22/2-2012 meddelade han att det nu var dags för en ny bok om Karl Marx. Han ser paralleller till Marx tid: kapitalismen är ånyo i ”kris". Detta alltså trots att det är allmänt känt att det är överbelånade stater (styrda under lång tid av politiker ofta av socialistisk färg, som köpt röster med ofinansierade välfärdslöften) som är orsak till dagens europeiska kris inte företag och således svårligen ”kapitalismen”.

44

 The Open Philosophy and the Open Society, 1968.  

45

 The Road to Serfdom, utgiven första gången1944. (Hayek F.A., 2007) 

46

 Cornforth 1968, sid 362.

47

 Ibid sid 358.

48

 Ibid. sid 380. Det är inte helt klart vad detta med "omdefiniering" betyder hos Cornforth men en kvalificerad gissning är att det betyder att eliminera sociala klasser/grupperinger/individer som motsätter sig likvidationen av kapitalismen.

49

 Acohen A.H., 2000. 

51

 Erik Helmerson, DN 2012-01-24.

52

 Det är i sista instans alltid individer som startar och vidmakthåller kollektiva rörelser: genom innovationer, texter, bilder, musik, vetenskap, berättelse eller vad nu än är som flödar ur deras skaparkraft.

 

 

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen