Arabvärlden: Samhällen vid skiljevägen

mar052011
Skrivet av Hesham Bahari
PDFSkriv ut

altaltStrax efter Mubaraks avgång gick ett rykte i Egypten om en schism inom Muslimska brödraskapet. De unga inom rörelsen lär ha protesterat mot det gamla gardets oförmåga till nytänkande. Ryktena tonades snabbt ner av brödraskapets ledning som lovade de unga bröderna och systrarna större inflytande. Den egyptiska revolutionen har inte bara vänt upp och ner på den politiska scenen i landet. Den har även sett till att inskärpa behovet av en brytning med förlegade tankemönster som länge propagerats av wahabitiska strömningar, stödda av oljepengar från den rika grannen i öster. För att bättre förstå varför det egyptiska folket reste sig kan det vara på sin plats att blicka tillbaka på några av de stora skandaler som skakat om det egyptiska samhället under senare år.

 

Fyra chefredaktörer på fyra egyptiska oberoende tidningar dömdes för några år sedan till 1 års fängelse av en egyptisk domstol för att ha spridit "rykten" om president Mubaraks hälsa, och därmed "skadat landets ekonomi genom att skrämma bort utländska investerare". Domen passerade inte okommenterad i oppositionstidningarna. Attackerna mot regeringen intensifierades och de dömda överklagade inför högsta domstolen.

I väntan på utgången fick egyptierna veta att landets högsta religiösa auktoritet, under ett tal till stöd för Mubarak, hade krävt att chefredaktörerna, förutom fängelsedomen och böterna på 30.000 pund, även borde bestraffas med 80 piskrapp var. Pinsamt t.o.m. för en tyrann som Mubarak att försvaras med sådan nit. Dåtidens Shejk al-Azhar, som nu är avliden, hade i de heliga skrifterna hittat något som rättfärdigar extrastraffet! Men de oberoende journalisterna och oppositionen lät sig inte skrämmas. T.o.m. journalister med islamistiska böjelser gick till motattack i pressen. Piskning användes ju som bekant inofficiellt under tortyr i de egyptiska fängelserna. Men detta var inte första gången Egyptens religiösa auktoriteter hade gjort bort sig.

Tidigare hade de häpna egyptierna fått läsa om en ny fatwa (religiöst påbud) av en shejk anställd vid al-Azhar. Fatwan gick under namnet "den vuxnes amning". Påbudets andemening gick ut på att man ska följa profetens sed oavsett om det passar tiden man lever i eller inte. I en hadith (en utsaga som påstås härstamma från profeten) berättas det att profeten gick med på att låta vuxna män umgås med kvinnor som ej tillhör deras familj på villkor att kvinnan låter den vuxne mannen dia (vissa påstår fem, andra fler gånger). På så vis blir den vuxne mannen liksom adopterad av kvinnan och kan jämställas med hennes barn och därmed kan vistas i samma lokal, tält eller hus med henne.

Hadithens äkthet är naturligtvis mycket ifrågasatt, men ändå menade vissa religiösa auktoriteter i Egypten på fullt allvar att den bör kunna tillämpas i dagens samhälle. Med andra ord: en statsanställd kvinna som vistas i samma lokal som sina manliga kolleger skall kunna göra det lagligt efter att ha låtit dia dem ett antal gånger! Ett sådant absurt scenario naturligtvis snart nog inspirerade skämttecknare till de dråpligaste teckningar. "Skulle den ärevördige shejken gå med på att låta sin fru, dotter eller syster amma sina kolleger på jobbet för att kunna vistas med dem under samma tak?" undrade en förbryllad journalist. Skämtteckningarna fick på
grund av sin sexuella natur förstås inte tryckas i tidningarna utan cirkulerade på nätet istället.
På sätt och vis var det bra att inskränkta shejker gjorde bort sig gång på gång. T.o.m. den mest insnöade fundamentalist borde få sig en tankeställare efter en sådan fatwa. Vart är islam på väg med sådana ledare i täten? En reform gör sig allt mer oumbärlig om man ska kunna modernisera samhället utan att ge avkall på sitt religiösa arv. Detta insåg nog även de mest inbitna fundamentalisterna i ett land som Egypten. För vad kommer sen, efter "den vuxnes amning" och "piskandet av journalister"? En revolution! Många moderna muslimer i Egypten har börjat förstå vilken återvändsgränd dessa s.k. auktoriteter skulle leda samhället in i om de fick bestämma. Reaktionerna har varit många och sunda. Shejken som ville återuppliva detta gamla påbud har förstås gått under jorden och inga kommentarer har kunnat fås av vare sig Shejk al-Azhar eller Stormuftin, de två ledande auktoriteterna i sådana frågor i Egypten.
Att bejaka en religiös tro som lett till en storartad civilisation genom tiderna är en sak, men att fastna i historiska hårklyverier som hör 600-talets Arabien till och vilja efterleva dem kosta vad det kosta vill, är en helt annan. En hel del återstår att göra för att befria de muslimska samhällena från detta arv. Att s.k. "lärda" gjorde bort sig gång på gång påskyndade den förändring som islam måste genomgå med tiden. För Egyptens del var gränsen nådd för större delen av folket, särskilt de yngre islamisterna. Nu gällde det att bli kvitt dessa mörka krafter innan hela samhället kört fast i en labyrint av otidsenlighet och absurda beteenden.

"Det vackraste ljuset är det ljus som kommer ur mörkrets inre", för att parafrasera en gammal sufi. Som reaktion på detta sakernas tillstånd växte nyligen i Egypten en ny strömning fram bland islamisterna, de s.k. "koranisterna". Deras mål är inget mindre än att skrota hela hadithsamlingen och förlita sig enbart på Koranen som källa för den religiösa tron. "Koranisterna" bekämpas förstås av de religiösa auktoriteter som gjort hadithtolkningen till sitt levebröd och tidningarna myllrade av debattartiklar för och emot den nya heresin. Ett tecken om något på den förändring som länge låtit vänta på sig.
Egypten är ett samhälle vid skiljevägen. Hundratusentals högutbildade egyptier har emigrerat till USA, Kanada och Australien de sista 30 åren. Faruk al-Baz, en av cheferna vid NASA, Magdi Yakub, den förste hjärtkirurgen som lyckats utföra en hjärttransplantation, Muhammed Abul Ghar, en av världens främsta experter på insemination i provrör (och gift med en svenska), Ahmad Zoueil, nobelpristagaren i kemi, Muhammed al-Baradei, expert på internationell rätt och nobelpristagare, alla tillhör de en stor skara egyptiska vetenskapsmän som är beredda att ställa upp för sitt land nu när Mubaraks fascistiska regim har fallit. I Kanada utgörs en stor del av de ansvariga inom utbildningsväsendet av egyptiska kadrer, människor vars utbildning bekostats av hemlandet men vars framgångar kommit värdländerna till nytta.
Ahmad Zoueil, Egyptens nobelpristagare i kemi, bosatt och verksam i USA sedan 70-talet, återvände hem 2 dagar efter revolutionen sparkades i gång. Med sig hade han ett program som skulle få Egypten på fötter inom tio år. Det handlar inte om något mirakel, förklarade han i egyptisk teve under en två timmar lång intervju, utan om en vision och en plan att förverkliga visionen med.

Tidigare under Mubarak var Zoueil persona non grata i Egypten. Hans popularitet bland folket som gärna ville se honom kandidera till presidentposten gav Mubarak kalla fötter. Zoueil erbjöd Egypten ett högteknologiskt universitet och en total omdaning av utbildningsväsendet i landet. Han motarbetades som den värsta fiende av den gamla regimen. Nu har Zoueil återvänt till Egypten och haft ett arbetsmöte med den nye ledaren för al-Azhars religiösa universitet, den upplyste Ahmad al-Tayyib som ersatte den avlidne shejken som ville piska journalisterna.

Alla är ense idag i Egypten om att gamla mönster måste brytas ner och bytas ut mot det som verkligen gynnar det egyptiska folket. Med Zoueils ord: "Religion och vetenskap behöver inte motsäga varandra. Många av mänsklighetens största vetenskapsmän har varit troende. Men vidskeplighet och obskurantism har ingen plats i vårt samhälle om det ska resa sig igen och bidra till egyptiernas, arabernas och hela mänsklighetens bästa."

Man kan inte förstå det som händer i ett arabland utan att ta hänsyn till det som förenar det och det som skiljer det från andra arabländer. Det som förenar ligger ofta på ett abstrakt plan, språket, religionen, ett koloniserat förflutet eller framtida aspirationer på befrielse och enhet. Det som skiljer har mer att göra med realpolitiska aspekter som dikteras både utifrån och inifrån på samhällenas utveckling.

Vissa samhällen har redan trätt in på en industrialiserad - det vill säga sekulariserad - bana, som Egypten, Tunisien eller Syrien, medan andra fortfarande uppvisar klara stamstrukturer, som Libyen, Mauretanien eller Jemen. Vissa länder har några av världens fattigaste befolkningar medan andra har några av världens rikaste. För det mesta blandas egenheterna samman på ett sätt som gör det svårt att förutsäga utvecklingen. Det är ändå genom en förståelse av det som skiljer och det som förenar i varje enskilt fall som problemen kan beskrivas för att få sin lösning. Om Egypten har en enorm reservoar av mänskliga resurser så saknas denna tydligen i ett land som Libyen. Detta kan medföra att det senare blir ett lättare byte för både utländska och inhemska intressen. Men befrielsegnistan som tändes i Tunisien för snart 3 månader sedan har mer att göra med det som förenar dessa länder än det som skiljer dem åt. Därför ska man inte dra förhastade slutsatser.

De arabiska massorna verkar ha bestämt sig vilken väg de vill ta, oavsett vad iakttagare på utsidan har kommit fram till. Världens makter, rädda för smittan, kommer att göra allt de förmår för att bromsa och annullera denna utveckling. Men de lär inte få det lätt utan att återgå till en repressiv politik, den som idag försöker dölja sig bakom just de realpolitiska hänsyn som presenteras för folken i Egypten, Tunisien eller Libyen.

Vi kommer nog att ha många tillfällen att fundera över detta de kommande månaderna. En revolution som upphör eller bromsas utan att ha uppfyllt sina målsättningar är ett nederlag för dem som startat den. Så mycket vet idag de arabiska massorna som rest sig, men även de eliter som inte delar massornas drömmar.

Hesham Bahari www.alhambra.se
Inline article positioning by Inline Module.

Om den fria debatten

Yttrandefriheten omfattar rätten att yttra och föra fram åsikter utan censur, begränsning eller någon typ av bestraffning enligt FN:s deklaration. Vårt val att inte profilera oss politiskt är det som skiljer Tidningen Kulturen från många tidningar i Sverige. Ingen artikel  speglar Tidningen Kulturens estetiska, politiska, etiska åsikter, utan tillhör enbart den enskilda författaren till varje essä, porträtt, reportage, krönika, recension eller insändare vi publicerar.