Offentlig konst - Utnötning fungerar!

dec092010
Skrivet av Carl Abrahamsson
PDFSkriv ut

Stefan Thorén: ”Gryning” (1976) Monu-mental stressfaktor? Foto: Carl AbrahamssonStefan Thorén: ”Gryning” (1976) Monu-mental stressfaktor? Foto: Carl AbrahamssonI och med modernismens intåg skedde ett övergripande paradigmskifte som inte bara medförde en förändring i smak och tycke hos handlare, gallerister, kritiker, intendenter, institutionspersonal och den till viss del redan initierade publiken. Även det rum som står utanför det specifikt "konstnärliga" - det offentliga rummet - fick sin beskärda del (och får det alltjämt) av det nya, moderna, samtida, av experterna rekommenderade.

För första gången ställdes samtiden inför frågan om hur man skulle hantera något faktiskt helt nytt: abstrakta skulpturer. Tidigare hade ju stadsbildens konstutsmyckningar mest handlat om facetter av samma sak från olika tidsåldrar: idealiserade byster, pompösa mytologiflörtar, tidstypiska romantiseringar o.s.v., men alltid i distinkt figurativa skepnader.

Dessa traditionella offentliga verk bottnade dels i rådande normer (konsten som spegel av skönhet och "eviga" värden t.ex.) och dels i ett hantverk vars stolthet låg i den figurativa perfektionen. Men vad händer när rådande normer och tekniskt kunnande upphävs och ett mer anarkistiskt förhållningssätt anammas och dessutom av experterna förklaras vara finare än det gamla? Ja, i det gamla gardet blev det bittert såklart. En ny generation anslagsnepotister andades morgonluft. Hos dem som nu frivilligt eller ofrivilligt tog del av den nya offentliga konsten som betraktare, misstänker jag att merparten ifrågasatte varför just deras skattepengar skulle användas till något de inte kunde förhålla sig till (som t.ex. till en park, en lekplats, en hundrastgård eller, varför inte, en figurativ staty).

Där tidigare debatt och polemik handlat om reaktioner inom den insulära konstvärlden en soi, drabbades ju nu även den oförberedda allmänheten av diverse neurotiska och hyper-individuella uttryck man inte riktigt hade några förhållningsmallar (eller order) till. En svart skrovlig klump av metall, vassa vinklar av stål, asymmetri i sten, mardrömsväsen, mörka färger, eruptioner av våldsamma känslor i obekanta former... Där förhållandevis enkla begrepp som skönhet och förskönande heroism tidigare varit normer, blev nu snarare ett slags neurotisk baksida legio. Kanske man skulle kunna säga att folkhemmets optimism och tillväxtutopier balanserades av dessa utplacerade påminnelser om att allt innerst inne bara är kaos och förvirring? Den offentliga konsten blev distinkt undermedvetet präglad och dessutom, genom sin blotta närvaro, hävdande.

Det abstrakta/icke-figurativa kan väcka enormt starka känslor både för och emot, även i det icke-offentliga rummet, t.ex. ett museum. Niki de Saint-Phalle och hennes skulpturer utanför Moderna Muséet är väl det tydligaste exempel

Stockholm någonsin fått uppleva. Då det begav sig var dessa en högst provokativ innovation. Idag är de mest en turistattraktion, något man stannar till vid och småler åt då man varit inne på muséet och köpt sina kylskåpsmagneter. Jag tror dock att de som mest genuint uppskattar de Saint-Phalles verk är barn: mjuka former, överdrivna kännetecken, starka färger. På en lekplats skulle hennes skulpturer vara uppskattade på ett helt annat sätt - och dessutom användbara.

Intressant är att många av de mest bisarra skulpturerna genom decennierna gradvis sjunkit in i (vår upplevelse av) stadsbilden. Man tänker inte längre på abnorma facetter, helt enkelt för att man sett dem så många hundra gånger i livet. Är det kanske samma sak med klottret idag, om än på en mer konkret reaktiv och okontrollerad nivå? En ful vägg på ett fult hus i ett fult område "taggas" och spraymålas. Vips blir det färgstarkt. Vips kan experter uttala sig. Men för de flesta som delar samma offentliga rum är det bara esoteriskt klotter av ligister och inte alls några tangerbara kontakter med eviga värden eller inspirerande signaler i de egna liven. Men efter ett tag tycks man acceptera dem, antingen p.g.a. uppgivenhet eller för att man kanske med tiden trots allt finner blidkande kvaliteter däri.

Att ha alternerande utställningar i Tunnelbanan är en fantastisk idé. I skrivande stund ställs fotografi och annat ut på Slussen, Mariatorget, Skanstull, Zinkensdamm, Fridhemsplan, Odenplan och Gärdet. Att vila ögonen på något som inte är grov, vulgär reklam är en ynnest och ett mycket bra initiativ. Jag väljer att inte kommentera innehållet i sig men finner verksamheten ädel. På sikt borde mer konst föras in på de ytor som nu basunerar ut konsumtionsbrus.

Men den (bokstavligen) stationära utsmyckningen av tunnelbanan är naturligtvis en annan femma. Här möts man återigen av många märkliga fenomen och minst sagt udda konstverk. Hellre detta än inte. Men ibland kan man undra om man inte just reser i någon maktfullkomlig kommunpolitikers undermedvetna sfär, där ett decennium (ungefär) utgör en mandatperiod, med tillhörande estetisk (?) matrix. Ta en ordentlig titt själv nästa gång du ger dig ned i underjorden. Vad ser du? Och hur påverkar det dig? SL överlåter gärna ansvaret till betraktaren: "Vad de (konstverken) ger beror på vem som betraktar konsten. För en del är det skönhet, för andra en känsla, för vissa först och främst ett bra sätt att skilja stationerna från varandra." ("Konsten i Tunnelbanan", SL, 2009) Kommunal pragmatism?

På SLs hemsida finns vidare en utmärkt beskrivning av deras syn på konsten: "Det är miljöer som ställer hårda krav på konsten, den måste vara tvättbar, tålig mot väder och vind och ibland även ha en funktionell roll."

Kirsten Ortwed: ”Till Raoul Wallenberg” (2001) Estetiserad disharmoni? Foto: Carl AbrahamssonKirsten Ortwed: ”Till Raoul Wallenberg” (2001) Estetiserad disharmoni? Foto: Carl AbrahamssonIbland även ha en funktionell roll? Om man generaliserar och säger att funktionen i konst är kopplad till en tanke (innehåll) snarare än ett estetiskt uttryck (form) så är alltså den offentliga konsten i tunnelbanan förpassad till samtidens estetiska preferenser c/o experter och inköpare (och, i förlängning, konsthandlarna). Missförstå mig rätt: tanken med offentlig utsmyckning är oerhört god, men bagatelliseringen av potential (ännu ett av modernismens kännetecken) blir ibland (tragi)komisk. Jag rekommenderar å det varmaste en titt på SLs egna beskrivningar i "Konstguide till Stockholms Tunnelbana". En riktigt surrealistisk tripp, om än, misstänker jag, oavsiktlig.

Det har skett en diametral vändning av sällan skådat slag från 1950-talet och framåt. Idag skulle något som påminner om Carl Milles eller Arno Breker vara radikalt och extremt provocerande. "Vem har egentligen rätt att framställas figurativt i det offentliga rummet?" Den frågan är inte längre möjlig att ställa sig utan att krav på genus- eller minoritetsvinklar kommer att poppa upp som gubben (och gumman lika mycket såklart) i den politiska korrekthetens låda.
Istället blir normen det andefattiga och självhävdande. Kirsten Ortweds "Till Raoul Wallenberg" (invigd 2001), en skulptur som i sig överhuvudtaget inte förmedlar någonting annat än själslig förvirring, är ett bra exempel på detta.

Häpnadsväckande snarare än tankeväckande. Ja, om man inte tagit del av den intellektuella programförklaringen först - för övrigt fortfarande modernismens främsta kännetecken. Den offentliga samtidskonsten tycks inte kunna stå på egna ben.

Om något på minsta sätt tangerar "antika ideal" (lite förenklat: avbildade nakna människokroppar som inte är dekonstruerat anorektiska eller postmodernt överviktiga) handlar det om fascism och förtryck. Ingen kan förneka att det finns en oerhörd kraft i de totalitära megastaternas estetik i det offentliga rummet. De konstverken var funktionella på många nivåer, men hänger nu så starkt samman med de ideologier de representerade att de förmodligen aldrig kommer att kunna betraktas som enskilda verk. Men som resonemang-referens är t.ex. Arno Breker extremt relevant som konstnär idag. Hans skulpturer skickar ut tydliga signaler som vi förvisso associerar till tredje riket men som skulle ha fungerat minst lika väl i alla västerländska kulturer vid den tiden, även de utan extrema politiska preferenser. Att Carl Milles för vissa har ett negativt symbolvärde fick vi i Stockholm uppleva i samband med Mats Hinzes mjukterrorism 1997.

Vad strålar då vår offentliga konst ut idag? Finns det några ideal i dem som inte förutsätter en handbok, ett fiktivt konceptprojekt, en dokusåpa eller ett samarbete med en PR-byrå? Från 1940-talet och framåt har en stor mängd extremt bisarra objekt placerats ut i Stockholm. Dessa påverkar oss självklart varje dag, oavsett om vi medvetet lägger märke till dem eller inte. För konstnärerna själva och andra invigda har dessa sin plats i konsthistorien, inte tu tal om den saken. Men det skulle dessa konstverk även ha (för dem) om de befann sig på ett museum eller på ett lager. Den påstådda storheten i verket ligger mycket sällan i offentlighetsaspekten i sig.

Att det inte är uppenbart allmängiltiga signaler offentlig konst ska handla om blir tydligt när en initierad konstnär betraktar en annan. Kjell Strandqvist skrev 2008 så här om Stefan Thoréns skulptur "Gryning" (1976): "Här i änden av torget kommer den till sin rätt, det triangulära arkitektoniska rummet skapar resonans, får skulpturen att växa och riktningen att framträda. Gående tvingas passera ganska nära skulpturen, ett rörelsemönster som gynnar upplevelsen av skulpturens materialitet. Ett svart urverk med detaljer i guld, riksbanken i bakgrunden tillför bilden en ny innebörd. Den omgivande arkitekturens färger och material förstärker också uttrycket. Skulpturen är vänd mot sin bilds naturliga motsvarighet, något man inte upplevde tidigare, möjligen kunde räkna ut. Det var en förbluffande förvandling."

Verkligen. De gående "tvingas" passera skulpturen på fler sätt än ett, misstänker jag.

Resonemanget kan naturligtvis tas vidare till ett idag mycket mer infekterat område: stadsbild vis-à-vis arkitektur. På några få år har Stockholm blivit ett sönderglobaliserat och själsanemiskt Monstropolis. Tänk gärna lite på samma fråga:

Vad strålar alla dessa nya hus ut? Vilka signaler skickas ut till de stadens invånare som får nackspärr då de tittar upp på alla dessa groteska gallerior, konferenscenter och hotell och försöker finna något förmildrande, mänskligt eller inspirerande? Modernismens skulpturer var på något oanande sätt frön till denna extrema förfulning som pågår i det offentliga rummet idag. Dekonstruerande uppluckrare. Men jag tvivlar naturligtvis starkt på att skulpturernas upphovsmän betraktar det hela så - än mindre arkitekterna.

Finns det här även ett samband med att så många konsthallar och gallerier tar steget från det konkret mänskliga (en inredning, vilken som helst innehållande "något", en stil, en engagerande miljö) till det homogent omänskliga, där alla har exakt samma betonggolv, kritivta väggar och symmetriskt arrangerade lysrör? Att innehåll bokstavligen lyser med sin frånvaro i samtidskonsten blir aldrig så tydligt som i konstnasarnas lysrörsupplysta och medvetet minimalistiska tempel.

Men alla dessa offentliga styggelser till statyer får naturligtvis även de sin chans att omvärderas någon gång. Varför inte precis just nu? Allt rör sig väl i cirklar? Stadsbilden förfulas konstant och dessutom till synes allt snabbare, vilket gradvis måste leda till de bespottade verkens upptinande i våra sinnen. I en extremt förfulad värld blir även det patinerat groteska en smula charmigt.

Carl Abrahamsson
Inline article positioning by Inline Module.

Om den fria debatten

Yttrandefriheten omfattar rätten att yttra och föra fram åsikter utan censur, begränsning eller någon typ av bestraffning enligt FN:s deklaration. Vårt val att inte profilera oss politiskt är det som skiljer Tidningen Kulturen från många tidningar i Sverige. Ingen artikel  speglar Tidningen Kulturens estetiska, politiska, etiska åsikter, utan tillhör enbart den enskilda författaren till varje essä, porträtt, reportage, krönika, recension eller insändare vi publicerar.