Rädsla urholkar själen

okt282010
Skrivet av Lilian O. Montmar
PDFSkriv ut

altaltRainer Werner Fassbinders film är lika aktuell idag som när den gick upp på biograferna1974. Den handlar om omgivningens reaktioner på att en 60-årig tysk städerska förälskar sig i en yngre gästarbetare från Marocko. Under alla år har vi matats med skriverier om allsköns problem som de "som inte är som vi" är orsak till. Själv har jag som svenskfödd sedan tonåren levt i tre kulturer samtidigt. Enligt mina egna erfarenheter lever de flesta människor ett helt vanligt fredligt familjeliv och fungerar i vardagen på samma sätt som jag själv. Jag känner inte igen mig i de eländesreportage som sprids som en löpeld över världen. Däremot vet jag att rädslan för det som är främmande är orsaken till mycket elände.

Wien är en av Europas neuralgiska hjärtpunkter och dessutom ett av den socialdemokratiska arbetsrörelsens starkaste fästen. Här har mycket av den europeiska kulturen haft sin vagga. Jag kan inte räkna upp dem alla som här filosoferat, psykologiserat, komponerat, målat och konstruerat.

Det har nyss varit val i "röda" Wien. H.C. Straches åsikter har slungats väljarna i ansiktet från valplakaten: "Mehr Mut für unser Wienerblut - zu viel Fremdes tut niemandem gut!" Denne högerpopulist av nationalistiskt stuk verkar ha beblandat sig med vampyrerna och är sugen på rent Wienerblod. Men vad är då äkta Wienerblut? Sedan många generationer tillbaka är det uppblandat med mycket ungerskt, tjeckiskt, tyskt och polskt. Denna slogan påminner om "Blut und Boden"-propagandan. Om man gör sig mödan och tänker efter så är "Wiener Blut" både en operett och en ordramsa. Man menar därmed det blå blodet, som sägs vara exklusivt för alla Wiens multikulturella invånare. Men inte har Strache tid med sådant! För övrigt är "strach" tjeckiska och betyder fruktan och rädsla.

Arbetskraft utifrån är bra att ha, men bara så länge man behöver den. Sedan kan folk ge sig av dit de hör hemma! En vän till mig invandrade från Pulgia i södra Italien till Österrike och Wien på 1960-talet. På den tiden välkomnades horder av folk söderifrån och sattes i arbete att bygga upp de europeiska välfärdsstaterna. Det var en ömsesidig vinst. För min vän och hans familj betydde detta ett nytt rikare liv, för det nya landet blev han en tillgång. Han blev österrikisk medborgare och arbetade inom konfektionsindustrin, men när företagen på 1990-talet lade ut textilproduktionen på lågprisländerna, blev han arbetslös. Det var en ny erfarenhet för honom som hade arbetat och försörjt sig sedan barnsben. Han vände sig till arbetsförmedlingen, där man bedyrade "att det inte fanns något arbete för sådana som han. Han kunde ju inte ens tala ren tyska, utan bröt fortfarande på utländska!" När han då tvingades ansöka om arbetslöshetsbidrag, fick han skopan full av ovett. "Försvinn dit du kom ifrån", löd rådet. Efter att ha levt och arbetat i Wien hela sitt verksamma liv, hade han ingenting att återvända till. Han förlorade sin stolthet och sin identitet.

Ingen människa står ut med att förlora sin värdighet. Frågan uppstår hur det kommer sig att människor, som har varit djärva och initiativrika nog att lämna sina hem, sin kultur och sina invanda sammanhang för att förändra sina livsvillkor, antingen hamnar längst ned på den sociala stegen, får arbeten förknippade med den egna minoriteten eller blir totalt handlingsförlamade.

I och med kommunismens fall utgör inte Genèvekonventionen något vinstbringande politiskt kapital längre. Nu kan ju billig arbetskraft importeras från Östeuropa. Varje stat vill ha full kontroll över landets arbetsmarknad. Det är därför som det finns gränser mellan länderna. Nationalismen är ett av deras verktyg, religionen ett annat.
När det gäller flyktingar är de flesta av dem beredda på att inte kunna arbeta inom den egna professionen och är glada för att överhuvudtaget få ett arbete. En svetsare blir vårdbiträde, en fotograf blir kock, en arkitekt jobbar på hemtjänsten, en lärare blir taxichaufför, en ingenjör blir korvförsäljare.

Det är inget speciellt med det, man tar vad man får. Men många välutbildade personer stöts bort från den övermättade arbetsmarknaden, hoppar från det ena jobbet till det andra eller går arbetslösa i långa perioder. När en persons hudfärg eller brytning blir till stigma och personer som kämpat för ett mänskligare samhälle i sitt hemland, blir till en ekonomisk börda med suspekt bakgrund i det nya landet, känns förnedringen in på bara huden. Synen på den enskilde blir ändå densamma hur han än gör: Arbetar personen ifråga och gör rätt för sig, "tar han ifrån oss våra arbeten", arbetar han inte,"utnyttjar han vårt välfärdssystem".

Somliga flyktingar försöker i det läget leva upp till sitt dåliga rykte, eftersom det inte spelar någon roll om de nu missbrukar systemet eller inte. De blir ju ändå beskyllda för att vara latmaskar, missbrukare eller kriminella. Majoriteten av dem som flyttar in, gör ändå sitt bästa för att smälta in och samarbeta. Många av dem resignerar på vägen. Att pendla mellan hopp och fruktan är ofta förlamande.

Inget av de politiska partierna i Europa har lyckats lösa de problem som blir resultatet av utanförskap. Orsaken kan vara att det inte alltid handlar om invandringen. Tänk om svårigheterna handlar om den ekonomiska krisen, om globaliseringen, om den hotade välfärden och om arbetstillfällena som förflyttas till lågprisländerna österut och om EU? Kanske handlar det om klassamhället? Men det är bekvämt och tacksamt att skylla på dem som hamnat i ett socialt utanförskap. De har ingenting att sätta emot. Hitler skyllde på judarna. Fransmännen ger romerna skulden, river deras boplatser och avhyser dem.

Det gör danskarna, holländarna, italienarna, grekerna och kommunalrådet Göran Dahlström i Katrineholm också. Ju oftare man upprepar en tes, desto sannare blir den. Mina vänner i Wien, Aten, Köpenhamn och Stockholm spyr ut sin förbannelse över muslimer i allmänhet, över albaner, turkar och somalier i synnerhet, även om de inte känner någon enda av dem. Det är en lögn att man blir av med alla problem om man kastar ut fridstörarna, brottslingarna, utsugarna och profitörerna. Det är att kasta sand i väljarnas ögon.

Allt här i världen kan inte handla om profit. Det måste väl finnas andra värden också? En människa kastar ut en livboj till en drunknande. Den som inte är människa låter sin nästa drunkna, svälta ihjäl eller brinna inne. På 1980-talet var Sverige vida omtalat för en flyktingpolitik som tog hand om nykomlingen och stödde vederbörande tills han eller hon kunde gå och stå på egna ben. Möjligen var detta den ursprungliga avsikten och också till en början verklighet i många fall. Sextio år efter undertecknandet av Genèvekonventionen lever flyktingar i europeiska läger, där levnadsstandarden och reglementena påminner om förhållanden på fångvårdsanstalter.

Sverige har alltmer blivit likt den övriga världen. Skillnaden mellan Sverige och det övriga Europa har hitintills utgjorts av en planerad integrationspolitik med ett nätverk av tillhörande institutioner. Numera låter man Sverigedemokraternas världsbild styra debatten. För flyktingen ter sig Sverige som en värld som behärskas av polis, välfärdskontor, bostadsförmedlingar, arbetsförmedlingar, försäkringskassor och över alltihopa svävar ett oåtkomligt och allsmäktigt Invandrarverk.

Det har inte alltid varit så. Låt mig anföra ett exempel bland tusen andra. På 1700-talet behövde den svenska staten tillverka kvalitetspapper för tillverkningen av sedlar av en sort som inte kunde förfalskas. Man behövde bygga upp en inhemsk sedeltillverkning. Det var bekant att holländarna tillverkade det vitaste papperet med de förnämligaste vattenmärkena i hela Europa.

Efter Karl XII:s förödande krig rådde skriande brist på yrkeskunnigt folk i Sverige. Värvningen brukade ofta föregås av så kallade bildningsresor, som svenska ynglingar företog på stipendier från Manufakturkontoret. Man bedrev med andra ord industrispionage.
Trots att det var riskfyllt var den svenska diplomatkåren djupt inblandad i dessa historier och så var också fallet vad gällde de holländska pappersmakarna. Det holländska kvarndistriktet var 1700-talets industricentrum i Europa. Eftersom landet var rädd att mista den egna expertkunskapen om de holländska yrkesarbetarna spred sina kunskaper till utlandet, införde myndigheterna där utreseförbud från Holland för yrkeskunnigt folk.

Inte desto mindre lyckades svenskarna smuggla ut pappersmakaren Erasmus Mülder och hans hustru Aagje Volgers från Honig i Zaandam. På omvägar nådde paret Sverige och fördes ut till Tumba utanför Stockholm för att bygga upp ett sedelpappersbruk där. Erasmus Mülder lyckades också värva flera av sina släktingar från Holland och de arbetade alla på bruket mellan åren 1758 och 1825. Müldersläkten var Lutheraner och det var deras smala lycka. Katolskt yrkeskunnigt folk gav sig nämligen av från Sverige, när de förbjöds utöva sin religion här.
I Botkyrka kommun bor idag över hundra nationaliteter och de är lika isolerade som familjen Mülder var på sin tid. Men orsakerna är inte desamma. Avståndet till huvudstaden var på den tiden större, för levde man i Tumba på 1700-talet, bodde man ute i ödemarken.

Svenskarna själva var tillbakadragna och drogs sig för att umgås med utlänningarna. Och Riksbanken höll dem medvetet isolerade, så att de inte skulle lära upp obehöriga. Mülderfamiljens löner hölls också på en låg nivå i förhållande till lönerna i deras hemland, något som de länge var omedvetna om.
Idag är Tumba bruk ett museum blott, men det har varit Sveriges enda sedelpappersbruk i många hundra år. Allt tack vare dessa tidiga invandrare!
Varför diskuteras inte i media vad som skulle hända om invandringen upphörde? Om Sverige isolerades och utvecklingen i landet stagnerade? Om Sverige tappade inflytande över utvecklingen internationellt, eftersom vi skulle ha mindre att bidra med?

Vad skulle hända med de flyktingar som Sverige ändå har förpliktat sig att ta emot, om de bara fick utföra arbeten som svenskarna själva inte ville befatta sig med? Skulle inte arbetslösheten i landet stiga, om färre varor och tjänster efterfrågades och skulle inte arbetslösheten bland svenskarna också öka, ifall det saknades folk som var vana att driva egna småföretag?

I och med Sverigedemokraternas inmarsch i Riksdagen har svenskheten blivit ett värde i sin egen rätt. Hur länge dröjer det innan gator och torg blir skådeplatser för rasupplopp och hatbrott? Hur kommer den slutgiltiga lösningen att formuleras vad gäller européer av icke-europeisk härkomst? Många frågor, inga svar. Jag ser mig om i Sverige och i Europa, kryper ihop, blundar och håller för öronen.

Lilian O. Montmar

 

Inline article positioning by Inline Module.

Om den fria debatten

Yttrandefriheten omfattar rätten att yttra och föra fram åsikter utan censur, begränsning eller någon typ av bestraffning enligt FN:s deklaration. Vårt val att inte profilera oss politiskt är det som skiljer Tidningen Kulturen från många tidningar i Sverige. Ingen artikel  speglar Tidningen Kulturens estetiska, politiska, etiska åsikter, utan tillhör enbart den enskilda författaren till varje essä, porträtt, reportage, krönika, recension eller insändare vi publicerar.