Är antirasismen en rasistisk ideologi? - Tidningen Kulturen

Samhälle
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Jan TullbergTermen ”rasism” har upplevt något av en renässans i den politiska debatten. Denna negativa etikett klistras på andra och ofta betecknar användarna sig själva som “anti-rasister”. Men hur skall då denna antirasism själv bedömas? Står den för en principiell kritik av rasistiska ideologier, eller innebär den i själva verket en konkurrerande rasistisk teori?

En central tanke i all rasistisk ideologi är att ha en rasifierad världsbild. Vid etniska konflikter kan ras vara en komponent, men ofta är det andra faktorer, som religion, språk eller territoriella anspråk, som står i centrum. Politiska motsättningar i samhället rör vanligtvis olika gruppers ekonomiska intressen, en bedömning som överensstämmer med den marxistiska modellen. Uppfattningar som är negativa till rasism, men tillskriver ras en mindre central roll, benämns i den här artikeln “ickerasistiska”, medan kritiker till rasism som ser rasfrågor som centrala för analysen betecknas som “antirasister”. De senare står själva, i ord och i tanke, för en rasifierad världsbild liksom för sympati med vissa rasgrupper. Dessa två faktorer kan anses tillräckliga som kriterier för en definition av termen rasism. Frågan är om det finns ytterligare faktorer som gör det berättigat att se antirasismen som något annat än en form av rasism.

Krav på ideologikritik

Om antirasism är en ideologisk kritik av rasism så krävs rimligtvis två komponenter. Den ena är att det finns en existerande ideologi som man kritiserar; det räcker knappast med en påhittad hypotetisk ideologi. Det bör också finnas en koppling mellan termen ras och fenotypiskt urskiljbara grupper. Om antirasismen breddar sig till att förkasta kritik av andra kulturer, “kulturrasism”, tänjs ordet rasism långt utöver ett rimligt innehåll; åldersrasism är ett ytterligare exempel. Åsikter man inte gillar kallas rasism. Ofta tunnas även ideologifrågan ut och antirasisterna opponerar sig inte mot distinkta åsikter, utan de framför egna teorier om strukturer, omedvetna handlingar mm. Antirasismen har problem med båda dessa komponenter och termen “rasism” utan substans i “ras” och “ism” har inget självklart intellektuellt berättigande, utan degenererar till ett negativt tillmäle.

Antikommunism är en fruktbar position för att kritisera en kommunistisk rörelse, men är ett trubbigt vapen som kritik av socialdemokratin. Man kan naturligtvis föra ett resonemang om att demokratisk socialism har en inneboende mekanik som leder till en socialistisk diktatur vilket dess förespråkare förnekar eller inte förstår. Men då kritiseras inte längre en kommunistisk ideologi och man behöver en annorlunda kritik mot en annan teori. Likaså gäller att om invandringskritiken motiveras med en nationalistisk argumentation måste antirasisterna bemöta dessa argument för att ha en ideologiskt relevant invändning. Det blir problematiskt om man är relativt ensam om att använda en rasifierande modell vid analys av de fundamentala konflikterna i dagens värld och vill beteckna sin position som anti sådana modeller.

En fruktad etikett

Kombinationen av ett vagt substantiellt innehåll med ett emotionellt starkt ord ger en hög propagandistisk användbarhet. “Rasist” är en anklagelse om att bryta mot det förmodligen starkaste tabut i dagens Sverige. Detta har fått en stor effekt på den rådande etikettpolicyn i landet. Exempelvis har en rad ord för olika etniska grupper, såsom eskimåer och zigenare, stämplats som rasistiska och det allmänna språkbruket har anpassat sig till nya instruktioner. Konformismens kraft bör inte underskattas och antirasismen understöds av dess tryck.

Emellanåt uppkommer frågan vad som skall bedömas vara konkreta uttryck för rasism. En utredning av William Macpherson åt den engelska regeringen lade fram ett förslag som anammats på många håll: “The definition of a ’racist incident’ will now include incidents categorised in policing terms both as crimes and non-crimes. It will now encompass any incident which is perceived to be racist by the victim or any other person” (min kursivering). Konsten anses ofta ligga i betraktarens öga, men den gängse moderna konstdefinitionen, ofta tillskriven Arthur Danto, kräver mer. För att ett flaskställ skall bli ett konstverk och inte blott ett flaskställ räcker det inte med att någon person anser att flaskstället är ett konstverk, utan det krävs ett instämmande av konstrecensenter och andra etablerade bedömare i konstvärlden. Detta innebär att inte ens konstdefinitionen är lika subjektivistisk som denna definition av rasism. Det är rimligtvis olämpligt att kombinera ett så förkastlig ord med en så godtycklig och subjektiv kategorisering.

Möjliga skillnader mellan rasism och antirasism

Jean-Paul Sartre noterade ett samband mellan antirasism och rasism i sitt förord till en bok skriven av företrädare för Négrituderörelsen 1948. Han beskrev rörelsen som en “antirasistisk rasism”. Den var inte provit och antisvart som konventionell rasism, utan prosvart och antivit och senare har vi fått andra liknande rörelser, såsom Black Power i USA.

Att ha “rätt” raspreferenser och kritisera de som är “fel” framstår dock knappast som ett avståndstagande från rasism utan som en konflikt mellan rasgrupper. Även andra, som den franske filosofen Pascal Bruckner, kommer till slutsatsen att antirasismen är en rasism. Är denna bedömning rimlig eller finns det något relevant kriterium som särskiljer antirasism och rasism? Jag ser fyra kandidater som skulle kunna vara särskiljande.

(1) Rasismen kan möjligen ses som offensiv medan antirasismen är en reaktion som innebär en korrigering av en oförrätt. Ansvar och skuld för de negativa bieffekterna av denna korrigering skulle då till stor del falla på den rasism som antirasismen reagerar på. Men ett historiskt exempel är besvärande för en sådan friskrivning av en “defensiv” rasism. Nazismen, som den sågs av sina troende, började i hög grad som en antirasism. Nazisterna ansåg sig vara en antirasistisk korrigering mot den rådande rasistiska världsordningen vars existens liberaler, socialdemokrater och andra förnekade; det primärt onda som skulle motverkas var den judiska rasismen. Vissa av vår tids Palestinasympatisörer vill inte se sig som antisemiter och rasister, utan hävdar ofta att israelerna beter sig som nazister; sionism betraktas som rasism och antisionism som en sorts antirasism - inte rasism eller antisemitism. Irans president ignorerar dock dessa rollomskrivningar utan föreslår ett antijudiskt samarbete med Tyskland med historisk kontinuitet. Både nationellt och internationellt råder en oklarhet om vad som är antirasism och vad som är rasism.

(2) En annan möjlig skillnad mellan de två är om synen på ras är essentialistisk eller inte. Med det menas uppfattningen att det verkligen finns omfattande och relevanta biologiska skillnader. Rasisterna anses ofta vara essentialistiska rasister som tror på fundamentala skillnader medan antirasisterna inte anses ha en essentialistisk uppfattning. Men det är en regel med många undantag. När ”rasister” kritiseras för att “skylla ett problem på svarta” så säger kritikern indirekt att dessa personer inte nödvändigtvis själva anser att ras verkligen är essentialistisk, utan att de söker mobilisera en grupp mot en annan med en instrumentell generalisering. Detta är inte olikt hur olika antirasistiska grupper som négrituderörelsen agerar enligt Mikaela Lundahls avhandling Vad är en neger? Négritude, essentialism, strategi. Men antirasistiska teorier av Black Power karaktär kan också vara otvetydigt essentialistiska. En sådan är Leonard Jeffries melaninteori om hur melaninförekomsten skapar de goda sun people och de elaka melaninfattiga ice people. Denna teori framstår närmast som en rasistisk karikatyr, men är seriöst menad, och uppfattats som detta i den amerikanska debatten.

(3) En tredje faktor som skulle särskilja antirasism från rasism är vem som befinner sig i majoritet. I Statens Offentliga Utredningar 2005:41 formulerar utredarna de los Reyes och Kamali en majoritetskritik; de vita är inte onda för att de är vita, utan för att de är i majoritet: “Strukturell diskriminering syftar på samhällets institutionella ordning, normer och organisationsformer som indirekt och oftast oavsiktligt diskriminerar personer såväl som grupper med en annan etnisk bakgrund än majoritetssamhället” (s 32). Makten korrumperar och för en majoritet finns lockelsen att gynna den egna gruppen. Det är i ett sådant sammanhang som inte bara den strukturella utan också den explicita rasismen kan förstås. Den definitionen är inte heltäckande då exempelvis apartheid i Sydafrika utövades av en minoritet. Majoritetsförtryckarteorin har dock förtjänsten av att vara rasismkritisk utan att själv vara rasistisk. Men är verkligen minoriteten god och majoriteten ond? Det finns många problem med denna majoritetskritik, inte minst dess antidemokratiska sensmoral.

Huvudspåret i antirasismen är dock att gå tillbaka till rasmässiga kategorier. Utredarna ovan skriver: “System av privilegier baserade på föreställningar om ’ras’ som ger människor definierade som ’vita’ en överordnad position i samhället” (s 34). Att sätta ras och vit inom citationstecken får ses som en minimal distansering av sin position från en essentiell rasism. Uppfattningen att folkmordet i Darfur inte rör sig om rasism eftersom araberna inte är tillräckligt vita för att kunna vara rasister, tycks mig omöjlig att särskilja från essentiell rasism.

(4) En fjärde särskiljande faktor skulle vara jämlikhet istället för gruppintresse. Många rörelser rättfärdigar sig med att de inte ensidigt eftersträvar den egna gruppens intressen utan att deras strävan begränsas till att uppnå rättvisa och jämlikhet. Detta skulle kunna vara en legitimeringsmetod också för antirasismen. Ur ett grupperspektiv blir dock många förhållanden orättvisa. Varje grupp – baserad på kön, etnicitet, yrke eller annat - lyckas med att hitta en referensgrupp som har det bättre i någon fråga, så att gruppens egenintresse kan åberopa både rättvisa och jämlikhet. Hur underbetald ter sig inte en svensk direktör jämfört med en amerikansk? Olika typer av etnocentriska konflikter visar på svårigheten att hitta en harmonisk balanspunkt mellan grupper. Att skapa jämlikhet genom att införa en rad kvoter och kategorisera människor i subgrupper har ofta, som i Jugoslavien, intensifierat konflikten mellan grupper. Positiv diskriminering är också diskriminering. Såväl rasistiska som antirasistiska grupper strävar retoriskt efter jämlikhet och rättvisa, men uppmärksamhet och upprördhet dras närmast uteslutande till just den egna gruppens underskott.

Antirasismen gör anspråk på att inte vara en rasism då den är defensiv, är icke-essentialistisk, drivs för en minoritet eller är jämlikhetssträvande. Analysen av de fyra variablerna leder till konklusionen att det inte finns någon systematisk och signifikant skillnad mellan antirasism och rasism.

Rasifieringens återkomst

Rasismen har haft en etablerad plats i historiska händelser, som förintelsen och slaveriet i de amerikanska sydstaterna, men den har inte haft en lika framträdande plats i diskussionen av moderna problem. Två faktorer som aktualiserar rasism och antirasism är muslimsk invandring och extremvänsterns ressentiment till den västerländska demokratin. Muslimer har noterat den västerländska rädslan för att bli betecknad som rasist. Muslimska stater har därför under många år skickligt agerat för att skapa ett internationellt förbud mot religionskritik genom att stämpla blasfemi som rasism. En muslimsk propagandafördel skapas genom en allt frekventare användning av “islamofobi” även i seriösa sammanhang; på ett oklart sätt hävdas att all kritik av islam är oskälig eller åtminstone misstänkt för oskälighet. Nu sker en förstärkt stigmatisering genom att försöka sammanföra islamofobi med rasism. Beteendet att bruka rasismtermen i samband med islamkritik har spridit sig till etablerade politiker som Mona Sahlin och Peter Eriksson. I västerlandet finns grupper av kristna som lockas av ett hädelseförbud på ett eller annat sätt. Blasfemi var förbjudet och straffbart i Sverige till 1949 då förbudet mjukades upp med en lag om “trosfrid” som fanns till 1970 då den togs bort för att förstärka yttrandefriheten. Svenska statskyrkan har med uttalanden och en påkostad annonskampanj hösten 2010, “Nej till rasism”, kopplat rasism till bristande respekt för tro och de troende. Broderskaparen Peter Weiderud för in ”religionsfobi” i Mustafa-debatten.

Den viktigaste faktorn bakom rasismtermens renässans är dock vänsterns förvirring efter kommunismens kollaps. Tron på marxism och på det inhemska proletariatet har grusats och hoppet vänds mot en internationell underklass, inte minst muslimska invandrare. Att appellera till dessa med begreppet antirasism är en strategisk möjlighet. När kommunismen som positivt alternativ fallit bort retirerar postkommunisterna till en intellektuellt mindre ambitiös antirörelse. Maciej Zaremba noterar denna radikala ideologiska förändring: ”Någon borde beskriva hur det gick till när den [marxismen] ömsade skinn till ’antirasism’. ’Invandrare’ fick rycka in där proletariatet lämnat återbud. Vi anförtroddes uppdraget att underminera kapitalismen”.

Kommunismens opposition mot legitimiteten i de västerländska samhällena har tappat kraft och många andra länder inspireras av liberala idéer. Parallellt finns en antiliberal opposition mot dessa idéer som avfärdar dem som uppfattningar ”utifrån och uppifrån”. Kritik av en icke västerländsk kulturyttring kan avfärdas ur ett kulturrelativistiskt perspektiv; de är blott irrelevanta utsagor ”utifrån”. Att kritiken uppfattas som ”uppifrån”, som universella och rationella principer, upplevs som än mer stötande. Hedersmord och könsstympning uppfattas inte som separata frågor som kan kritiseras, utan sådan kritik är endast beståndsdelar i ett översitteri. Hur en idé rasklassas blir avgörande i en rasifierad världsbild. Upplysning och demokrati blir inte heller idéer i sig själva, utan också de döda vita mäns åsikter. Antirasismen blir ett universalverktyg mot demokratins legitimitet. Västerlandets företrädare har ofta visat en förvirrad syn när de ställs inför denna relativt nya form av rasifiering.

Förutom ett laddat skrämselord finns andra fördelar. Rasism blir förklaringen på varje avvikelse från ett hypotetiskt utfall som man uppfattar som rättvist. Andra personer som hänvisar till någon annan förklaring anklagas för att förneka det problem som enligt antirasismens grundantagande ligger i botten – en synlig eller osynlig rasism. Ola Fransson påvisar rasismanklagelsens räckvidd i rubriken till sin artikel i Sociologisk Forskning: “Nu är vi alla rasister” (2006). Det har skapats en ny invändning mot den västerländska borgerliga demokratin. Begreppet diskriminering förändras från åtskillnad mellan grupper genom regler och handling till att vara en dold verksamhet. Denna kan bara motverkas genom att särskilja och särbehandla människor som hör till olika grupper. Iris Marion Young skriver: “If the only alternative to the oppressive exclusion of some groups defined as Others by dominant ideologies is the assertion that they are the same as everybody else, then they will continue to be excluded because they are not the same” (Justice and the Politics of Difference; p168). Kritiken riktar sig inte längre huvudsakligen mot faktisk diskriminering, utan mot bristen på positiv diskriminering i de västerländska samhällena. Den position som inledningsvis kallades ”icke-rasism” anklagas nu för att vara rasism av antirasisterna; de som inte är med oss är mot oss.

Det kan noteras att en grupp som anklagas för rasism är liberaler med invandrarbakgrund – Ayaan Hirsi Ali, Mauricio Rojas och Nyamko Sabuni – vilka kritiserat angrepp på den moderna demokratin. Det kan tyckas märkligt att rasismtermen kunnat annekteras av antirasismgrupper som närmast fritt använder den som ett allmänt okvädningsord, men också som en effektiv stigmatiserande anklagelse. Detta grundar sig på att personer som rasifierar sin omgivning tar sig rätten att skilja på “god” och “dålig” rasism. Den goda rasismen kallas antirasism.

Rasismhysteri

Till antirasismens baksidor hör den rasismhysteri som uppstår med jämna mellanrum framförallt i USA. Den incident som fått de mest omfattande konsekvenserna är polisens dödsskjutning av Amadou Diallo i New York, 1999 som Heather Mac Donald har analyserat ingående. Innan vi talar om perceptionen av rasism bör man se på realiteterna för våld mellan rasgrupperna i USA. Vita (inklusive hispanics) utgör över 80 procent av USA:s befolkning men endast 8 procent av förövarna till mord där svarta är mordoffer. Risken för en svart person att bli dödad av en vit är försvinnande liten. Mer än dubbelt så många vita amerikaner blir dödade av en svart förövare som antalet svarta som blir offer för vita förövare. Den vite amerikanens rädsla för ’den andre’ är betydligt mer motiverad och om hispanics bryts ut till en separat grupp så blir frekvensen svarta som mördas av vita ännu mindre. Våldet svart mot svart är dock mycket omfattande, en svart amerikan löper sju gånger större risk att bli dödad än en vit; våldsproblemet ligger i en hög svart kriminalitet (FBI Murder Statistics 2009 & 2010).

New York bedrev under 90-talet en framgångsrik politik mot grov brottslighet ofta kallad ’broken windows’, en policy att ingripa tidigt enligt en teori av James Q Wilson. Under 2 år hade 45.000 stop-and-frisk utförts vilket resulterat i 9.500 arresteringar, inklusive beslagtagning av 2.500 skjutvapen. Den viktigaste effekten var en minskning av antalet mördade per år med 70 procent, och det kan tilläggas att den överväldigande majoriteten av de räddade liven är svarta. Trots dessa fakta i målen lyckades media, i första hand New York Times, driva en politisk kampanj mot polisen och borgmästaren i New York på temat rasism. De fyra poliser som sköt ihjäl afrikanen Diallo var vita och detta påstods utgöra ett bevis på en djupliggande rasism.

Berättigade misstankar kan vara att New Yorks omfattande polisaktivitet också inneburit negativa effekter, såsom fler dödsskjutningar gjorda av polisen och missriktade arresteringar. Den starkt ökade polisaktiviteten hade dock inte ökat antalet dödsoffer vid polisinsatser; dödsskjutningarna hade minskat i New York till 19 per år jämfört med 23 under det sista året före den nya regimen. En annan jämförelse är att New York hade 0,48 fatal shootings per 1000 poliser att jämföra med 3,12 för Washington DC. Misstankar om skeva arresteringar bekräftas inte heller. Svarta personer utgjorde 71 procent av anmälda förövare, men endast 63 procent av de undersökta och 68 procent av de arresterade. Det förefaller rimligt att polisen inte arbetar efter neutrala och irrelevanta principer, utan enligt de misstänktas signalement.

En framgångsrik antibrottspolitik pressade ner mordsiffrorna och 77 procent av de svarta i New York uttryckte sitt stöd för polisen. Men många andra hyste ett begränsat intresse för detta framsteg av skäl som förefaller djupt problematiska. Den höga risken för en svart person att bli dödad av andra svarta väcker ingen bestörtning. Inte heller polisvåld tycks vara riktigt upprörande och ett frekvent skjutande på svarta busar av svarta poliser som i Washington DC träffar inte den känsliga antirasistiska nerven. Men Diallos död orsakade en medial lavin mot en förment rasism. Under en period på ett par månader hade New York Times drygt tre artiklar per dag som drev indignationsjournalistik kring detta fall.

Antirasismen är inte bara en vänsterideologi utan också i hög grad en vit medelklasskonvenans med en eskalerande prydhet. När en anklagelse om rasism har riktats ställs krav på deltagande upprördhet och att inte kritiskt pröva påståendet. Rimlighet och sanningshalt negligeras, utan vad som dominerar är subjektiva perceptioner av rasism, ett intryck som förstärks ju fler som deltar i förkastelseritualen. I New York gick ett stort antal politiker och kändisar till polishusets trappa för att bli arresterade för civil olydnad. En känd skådespelerska sjöng diskret för sig själv och kamerablixtrarna ”We shall overcome”. Liknande indignationshistorier återkommer.

Men effekten blir mycket mer än ett intryck av en dålig dokusåpa. Rasismkampanjen mot New Yorks poliskår motverkar utvecklingen mot ett samarbete och förtroende mellan svarta och polismakten. Den underminerar moralen i polisen; den stöder rasfördomar. Det som förefaller mest absurt är att denna destruktiva hets kan porträtteras som moraliskt högtstående. I många fall finns någon sorts insikt att den som manar till solidaritet med en grupp också har ett ansvar för den split gentemot andra grupper som medföljer. Men den som uppmuntrar, ja hetsar, till rasismhysteri, gör anspråk på motsatsen.

Det finns ett antal politiker som till inget pris vill lugna sentimentet utan tar varje tillfälle i akt att skapa en hysteri och sedan decennier har sin ekonomiska utkomst av detta. Enligt gängse amerikansk terminologi gör svarta politiker som Jesse Jackson eller Al Sharpton inte rasistiska utspel, utan de spelar ut ”the race card”, någon sorts extra joker. Politiker är generellt inga fiender till fördomar, utan en viktig metod är att utnyttja de fördomar som finns bland väljarna till politikerns favör.

Om kriminaliteten mellan olika etniska grupper är hög är detta ett problem utöver kriminaliteten i sig. Det gäller därför för ansvarsfulla medier och politiker att korrekt återge diskrepanser och varken hemfalla åt överdrifter som omotiverat poängterar den ena gruppens utsatthet eller förnekar diskrepanser om sådana finns. Rasism och antirasism erbjuder olika berättelser om diskrepans utan behov av någon förankring i verkligheten, berättelser som har en förmåga att skapa och förstärka konflikter.

Det konventionella trycket

Den stora majoritet av befolkningen som är icke-rasister och inte delar den rasifierade världsbilden och dess implicita anti-vita attityd utpekas till någon sorts rasismförnekare som inte inser hur uselt och förkastligt det västerländska samhället är. Men detta är en svår debatt att föra, så det är lättare att hålla med: “visst är det förskräckligt med rasism”. Rasism blir något av en modern dödssynd som vi alla är mer eller mindre skyldiga till. Antirasisterna kan uppfattas som tröttsamma moralister vilka dock, som andra moralister, delvis har rätt, och många retirerar konfliktundvikande med en partiell bekännelse: “Jag är inget monster, men visst händer det att jag ibland syndar genom frosseri, avundsjuka och stereotypa generaliseringar”.

Antirasismen har också ett internationellt institutionellt stöd. Förenta Nationernas generalförsamling antog 1965 en konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering och rashat. Alla staters regeringar uppmanas “att vidta varje nödvändig åtgärd till hindrande av sådana yttringar." Svensk politik tillmäter FN moralisk auktoritet i denna som många andra frågor och eftersträvar följsamhet (SOU 1968:68). För FN:s ickedemokratiska majoritet är det en lockelse att istället för att sitta och lyssna på uppmaningar att minska landets repression av personer som regimen uppfattar som störande element, få ge en uppmaning till vita demokratiska besserwissrar att själva visa lite mer repressiv kraft. Uttalande som “varje nödvändig åtgärd” borde dock stimulera till viss eftertanke och misstänksamhet.

EU uppmanar också till inskränkningar av yttrandefriheten. 2009 fattade man ett rambeslut om “Bekämpning av rasism och främlingsfientlighet”. Den uppmanar medlemsstaterna att kriminalisera s.k. hatpropaganda. För ett land som Sverige där det redan finns lagar där “uttrycker ringaktning” kriminaliseras under rubriken “hets” finns anledning att känna oro (Brottsbalken, 16 kapitlet, § 8). I många länder är “främlingsfientlighet” det gängse ordet som myndigheter och medier använder om motståndare till en omfattande invandring, och “rasism” är den än mer polemiska termen. Enligt vissa definitioner och undersökningar är det en liten minoritet som har dessa förkastliga åsikter, men enligt andra så är det en stor majoritet som är mer eller mindre besmittade. Att kriminalisera en minoritets åsikter är problematisk, men än mer så är en ambition att i en sorts auktoritär omskolning uppfostra folkflertalet i de rätta politiska åsikterna och ignorera folkviljan. Det finns anledning att fundera över en bedömning av Alain Finkielkraut: “This anti-racism will be for the twenty-first century what communism was for the twentieth century: a source of violence”.

De västerländska regeringarna har en svår balansgång mellan att överreagera genom repression eller underreagera genom eftergifter när de utsätt för hot av islamister, vänster- och högerextremister. Att verkligen som svar leverera “mer demokrati”, som Jens Stoltenberg utlovade, är inte lätt. De tre nämnda extremistiska idéerna har själva en minimalt förförande attraktionskraft på etablerade politiker. Antirasismen är dock en ideologi som lockar dem, inte minst för att den implicerar möjliga rättfärdiganden av en politik som innebär inskränkningar i demokratin. Det är ofta problematiskt för statsmakten i en demokrati att ignorera folkviljan i olika sakfrågor, men om majoritetsuppfattningen kan avfärdas som omoralisk så underlättas detta. Inskränkningar i yttrandefriheten behöver också synnerliga skäl. Pressade regimer lockas till ”speciella undantagsregler” och repression av rasism kan tjäna som skäl till sådana snedsteg. Antirasismen bidrar till en uppskruvad mobiliseringsstämning mot en diffus och demonisk rasism, och en närmast obligatorisk etikettpolicy skapar en rad restriktioner för intellektuell reflektion och den mediala debatten. Antirasismen framstår inte endast som en mycket populär form av rasism, utan framväxer allt tydligare som ett väsentligt hot mot våra liberala demokratiska samhällen.

Jan Tullberg

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen