Den mediala hysterins dynamik - Tidningen Kulturen

Samhälle
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Jan TullbergAnledningen till en brist på kommunikation kan alltid diskuteras, är det sändaren eller mottagaren som felar? Vad skall en part göra när de inte sakligt lyckas bemöta åsikter de ogillar? Är etablissemangets argument intellektuellt otillräckliga finns en del möjligheter att lösa problemet genom repressiva åtgärder som tystar kritikerna. Eftersom repression i form av förkastanden, förbud och förtryck är anstötliga i sig så behöver de ett rättfärdigande. En sinnesstämning av fara och känslor av indignation mot ifrågasättanden kan fylla den funktionen. En klassisk metod är att upprätta tabun vilka framställs som samhällets grundpelare, medan ifrågasättande av dessa tabun uppfattas som ondskefullt.

Ett viktigt led i processen är att en åsikt uppnår en massmedial dominans; avvikande åsikter kan förkastas med allt mindre argumentation och allt större överlägsenhet. I en följande fas börjar ett tabu etableras mot att alls uttrycka rivaliserande åsikter i denna fråga. De bemöts inte utan fördöms med indignation, liksom också de personer som inte verkar ta tabuts förskräcklighet på fullt allvar. Det blir som i häxjakt och mobbing. Att inte visa sig alert och deltagande i hetsen blir att göra sig själv till potentiellt offer; den som inte är med oss är emot. Media har en central roll i att piska upp indignation. En närmast hysterisk reaktion kan bedömas som en rekommendabel konformism vilken bekräftar vad som skall anses helt opassande. Hysteri är inte bara ett internt sinnestillstånd utan i hög grad en extern demonstration av indignation; det är både en personlig profilering och en social agitation för de värderingar som ses som angripna. Men är dessa reaktioner positiva och rimliga eller kan de ses som ett problem, som en socialt förstärkt intolerans?

Många observerar repressionen i olika diktaturer och noterar etablissemangets möjlighet att fördöma kritik av den förda politiken. Dissidenterna kan stigmatiseras med hotfulla etiketter som “landsförrädare” eller “kontrarevolutionära element” och därefter kan myndigheterna ignorera kritiken. I Sverige används inte de stämplarna, utan andra emotionellt laddat termer, som “rasism” och “främlingsfientlighet”, fyller samma demoniserande funktion. Konformism och starka uttryck för att stödja denna sociala konformism är legio, men vår tids indignerade moralister i Sverige påstår sig inte vara intoleranta eller stödja en social konformism.

Hösten 2012 har visat på intressanta mediala beteenden. Det kan tyckas märkligt att det hade tarvats en atombomb i Mellanöstern för att frånta “Kungsgate-skandalen” rangen av den viktigaste nyheten enligt parametern spaltmeter. Dagens Nyheter upplät 6-7 sidor åt denna händelse när den briserade den 15 november. Andra media gjorde en snarlik bedömning. Mediala reaktioner och överreaktioner är på intet sätt unika. Först genomförs ett drev och senare uppstår normalt en drevdebatt med två frågeställningar: var beskrivningen nyanserad och fick händelsen proportioner i media som motsvarar dess betydelse? Den drevanalysen har inte hörts än i denna fråga och min prognos är att det inte heller kommer på mycket länge. Denna artikel är dock ett försök att sätta händelsen i ett mindre upphetsat och mer distanserat perspektiv.

Rimligtvis är det komponenten “blatte” i citatet “blatte-lover” som främst väckte de starka reaktionerna. De flesta har nog liksom jag aldrig hört ordet “babbe” och att kvinnor kallas “horor” är så vanligt att en dokumentation av ett sådant yttrande omöjligen kan bedömas som en sensation. Tidskriften Gringo och många andra aktörer har tidigare gjort stora ansträngningar för att få “blatte” att bli ett gängse ord i svenska språket. Målsättningen var att etablera acceptans för ett laddat ord, ungefär som “bög”, så att det blir användbart för både ingrupp och utgrupp. Detta initiativ har nu helt glömts bort; att minnas sådan historik har blivit ett tankebrott.

Men i en demokrati väljer man vem man vill uttrycka respekt för. Det finns mycket som talar för vad jag kallar “ner-på-jorden” beteckningar. Med ord som murvlar, skådisar och nollåttor kan personer tillhörande andra grupper än dessa inta en skeptisk syn. Men personer ingående i någon av grupperna kan också använda ordet för att visa att de inte ställer anspråk på diplomatisk högaktning, utan förstår att utomstående kan hysa andra känslor än välvilja och beundran för gruppen ifråga. Dessa slangbeteckningar har mer sälta och kraft än de formella, men valet mellan de formella och de lite mustigare beteckningarna är både en fråga om personlig smak och kontext. En speciell företeelse värd att nämna i detta sammanhang är bigotteri. Det ordet står framförallt för ett uppskruvat förfasande över något närmast alldagligt, men konventionellt omoraliskt, och det är just genom en bestört förvåning som den egna finkänsliga förträffligheten visas upp. Den unisona förvåningen bland Sveriges journalister över att Sverigedemokrater kan använda ordet blatte är ett lysande exempel på bigotteri i dagens Sverige. Avskyvärt, vedervärdigt och chockerande enligt nyviktorianer av båda könen som drabbades av ett akut behov av luktsalt.

Aversionen mot blatteordet är dock högst selektiv. En kulturartikel i Dagens Nyheter 6 februari 2013 är intressant främst för att den blev publicerad. Den som minns DNs reaktion på ordet ”blattelover” knappt tre månader tidigare uttalat på Kungsgatan fick nog intrycket att tidningen menade att ordet inte förtjänade en plats i det offentliga rummet. Inte ens nattetid på gatan. Den artikel jag nu tar upp till diskussion har en helt annorlunda inställning och utvecklar ”blattetemat” med andra tillägg än ”love”. Artikelförfattaren Nanushka Yeaman är positiv till rapartisten Carlito och hävdar att ”allt Carlito tar upp behöver diskuteras”. Det som främst diskuteras i den artikeln är en uppdelning av termen ”blatte” i ”fältblattar” och ”husblattar”. Carlito rubricerar sig själv som ”fältblatte” och läsaren får snabb klart för sig att ”husblattar” är hatobjekt. De kan vara ”lejda vakthundar” och artikeln berättar att inspirationen till kategoriseringen kommer från Malcolm X och hans uppdelning i house negroes och field negroes. (Eller, skall man vara exakt så var det fields niggers och house niggers). Några personer utpekas som ”husblattar” bl.a. DN:s krönikör Dilsa Demirbag-Sten. Det är berömvärt att kritik av tidningens journalister tillåts, men är det konstruktivt att göra det med detta skymford? Man skulle kunna tolka kampanjen i höstas som riktad mot termen ”blatte”, men nu återkommer den inte bara som talat ord, utan som skrivet, tryckt och hyllat, och i väsenligt grövre form. En anhängare av invandring kan inte bli mer än aningen kränkt av tillmälet ”blattelover”, men att bli kategoriserad som ”husblatte” är däremot ett grovt påhopp. Jag noterade dock ingen upprörd reaktion på vare sig artikeln eller artisten. I diskussionen om näthatet och rysansvärda ord krävs en viss eftertanke och systematik. Gäller krav på återhållsamhet endast svenska män? Finns det en speciell dispens som gör att utpekade hatord plötsligt blir helt accepterade, ja berömvärda och inspirerande, om de sägs av personer som kulturredaktionen gillar? Är det inte dags för lite mer självreflektion och lite mindre tanklös kampanjjournalistik?

Två andra typer av beteckningar är enligt mitt förmenade betydligt sämre än “ner-på-jorden” beteckningar: reklametiketter och demonetiketter. Den starka, övertalande kraften i sådana ord gör att en person med en motsatt uppfattning tvingas att antingen använda andra ord, vilket komplicerar kommunikationen, eller hamna i ett terminologiskt underläge. Detta är onödiga komplikationer, utan det finns beteckningar som fungerar både för dem som hyser åsikten och för deras motståndare. Många accepterar beteckningen vänster eller höger på sin position. Extrem ses som en belastande term, men inte radikal, vilket också signalerar en avvikelse från mer gängse uppfattningar. I många frågor finns optimister som menar att samhället är på rätt kurs och alarmister som menar att kursen måste läggas om. En diskussion mellan optimister och alarmister bör handla om just hur realistiska olika analyser och förslag är, och då är det olämpligt att en position använder en term som “realistisk” som sitt eget varumärke. Vad som bör undvikas är att den politiska debatten urartar till ett varumärkeskrig där man lägger beslag på reklamord för den egna sidan och öser demonord över motparten.

Det finns många reaktioner som bildar ett mönster. Sportreporterns folkligt irreguljära böjning av grundtermen svart till “svarting” fick milt uttryckt stor uppmärksamhet. Att skära i den famösa tårtan på Moderna museet ansågs förkastligt, mer så än att skapa tårtan. Lite mer i skymundan blev den välvilligt ritade figuren Lilla Hjärtat omvärderad till att vara rasistisk. En amerikansk expert på avkodade synliga/osynliga budskap uttalade sin dom varefter figuren blev fråntagen sitt virtuella medborgarskap i Sverige. Tintin var också illa ute och höll på att bli utvisad. Man kan förvänta sig att rasismanklagelser efter dessa affärer skulle ha tappat kraft, och ses med löje, så att nya liknande anklagelser skulle generera mindre bestörthet och mer skepticism, men än syns inga tecken på detta. Snarare verkar tabun stärkas av att frekvent aktualiseras.

En problematisk uppfattning är att det är minst lika bra att inte vara svensk som att vara svensk, men samtidigt att det värsta man kan utsätta någon för är att påtala en brist på svenskhet. Ja, man rycker in med indignation i de icke-svenskas ställe som i en sorts empatisk och i det närmaste allergisk reaktion; vissa ord stämplas som anstötliga och blir tabu. Redan ordet “svenskar” kan anses rasistiskt när det särskiljer från dem som endast är “svenska medborgare”. Kanske blir det snart rekommendabelt att tala om svenskar som “svenskar utan invandrarbakgrund”. Dock kan också positiva omdömen om svenskar utan invandrarbakgrund ifrågasättas enligt lagen Hets mot folkgrupp; att hylla en grupp kan ses som att indirekt “uttrycka missaktning” mot en annan folkgrupp, vilket kan klassas som kriminellt.

TV-programmet Agenda ställde i oktober frågan till partiledarna: “Hur mycket invandring tål Sverige?” Den frågan är inte hårdvinklad. Man kan svara “ju mer invandring desto bättre” och sedan argumentera för det, men man kan också vara kritisk mot den nuvarande nivån. Men denna möjlighet att diskutera och ett behov av att argumentera för sin bedömning, upprörde många försvarare av en hög invandringsnivå. Den politiken skall inte behöva försvaras med argument utan trosvisst deklareras. Den “öppna och generösa” politiken skulle möjligtvis vara ännu generösare, men alternativet, att göra invandringen restriktivare, skall exkluderas från debatten.

Flera journalister som opponerade mot att Frågan ställdes i Agenda anser efter “Kungsgate-skandalen” att deras “diskutera-det-inte”-linje visat sig vara en bättre defensiv strategi. Varför ha en diskussion som man löper hög risk att förlora när det finns andra möjligheter? Publicistklubben anordnade en diskussion 15 april på temat ”Våga (vägra) ta debatten”. Är journalistens uppgift att ta debatt eller bedriva en informell censur mot oönskade åsikter? Genom att använda tabustämpeln mot kritik hoppas många att det skall uppfattas som en dygd att ignorera och osynliggöra kritik av den förda politiken.

Det finns skäl att oroa sig för framtida regimer i Sverige. En repressiv statsmakt behöver en ond kraft att mobilisera emot, en ondska som det krävs en ideologisk offensiv mot. Överheten arbetar aktivt mot smittbärare, och dissidenterna skall, som ett tidigare statsråd uttryckte det, “kriminaliseras och jagas”. Mekaniken fungerar på samma sätt som under häxjakten. Tabun förstärks av hysteri, vilket leder till en ökande repression, vilken stärker tabut; lite akademiskt formulerat: en cirkulär process med kumulativa effekter. Att inte vara häxjägare är att bli misstänkt för häxeri, så att delta i jakten med frenesi är riskaversivt och kanske också karriärbefordrande.

Lockelsen av att delta i en hysterisk kampanj mot fula ord och teckningar har ytterligare komponenter; det finns en benägenhet att böja rygg för upphetsad kritik. En akilleshäl för västerländska samhällen är idéer om skam och arvssynd i den kristna religionen. Du skall vara en arm syndare som skäms för dina syndiga begär och dina själviska handlingar, likaså det förmätna i att lita på ditt förnuft. Steget mellan skam och hysteri ligger nära. Du förväntas agera ut en skam och erkänna din synd och att inte deklarera ånger för sina synder är en dubbel synd. I dagens Sverige tycker vi på ett plan att vi förtjänar den standard vi har, ja vi anser att vi förtjänar ännu mer, exempelvis i jämförelse med en överbetald granne. Men vi bär också på en skuld för vårt överflöd, för vår materialism, otillåtna sexuella böjelser och mycket annat. Även när vi inte känner skam och skuld, så kan vi ändå hävda att vi borde göra det och känner skam för bristen på skamkänsla.

Dessa jämförelser kan uppfattas som att ta till i överkant, men mekanismerna i intolerans och åsiktsförbud är inte så väsensskilda i olika system. Wilhelm Moberg varnade för “demokratur”, att ett antidemokratiskt beteende etablerar sig inom demokratin. Vaclav Havel har skrivit ytterst tänkvärt om situationen för intellektuella i en post-totalitär stat. Den frispråkige riskerar inte fängelse eller nackskott, men brist på anslag, yrkesförbud och andra kännbara bestraffningar. Det blir ett repressivt tryck till vilket många anpassar sig och sjunger med, men energiskt förnekar att de är sådana anpasslingar. Censuren utgörs till stor del av en kollegial självcensur och den personliga värdigheten motiverar att förneka självcensur och konformism. Skillnaden mellan att i viss mån opponera mot makten och att vara ett av dess verktyg kan ibland vara smal. Är nobelpristagaren Mo Yan en upprorsman enligt Per Wästbergs uppfattning eller en kollaboratör enligt Herta Müllers? Vi rör oss inom omständigheternas ramar och i vissa frågor krymper de svenska ramarna ytterst betänkligt.

Beklämmande är att det råder en omfattande okunnighet om centrala begrepp som tolerans och respekt. Tolerans och respektlöshet hör ihop, de är tillsammans en position. De toleranta accepterar respektlöshet mot sig själva och de tolererar åsikter de inte respekterar. Motpolen är respekt och intolerans vilka hör ihop. De intoleranta kräver respekt av andra, men själva tolererar de inte kritik av egna åsikter och att andra har åsikter de ogillar; dessutom kräver de respekt för sin intolerans. De personer som hävdar att det är intolerant att inte respektera åsikter som man ogillar har inte förstått problematiken, utan blandar ihop begreppen. Den tolerante tolererar åsikter han inte respekterar; att tolerera åsikter man respekterar är endast automatik och inte ett tecken på tolerans.

 

Jan Tullberg

 

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen