Demokratiska ideal och invandringsfrågans praktik - Tidningen Kulturen

Samhälle
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Hur skall man diskutera och besluta i politiska frågor? De demokratiska minimivillkoren kan sammanfattas som fria val Jan Tullbergdär väljarna kan välja mellan olika partier och vinnande parti/partier bildar därefter regering och styr landet till nästa val. Detta ”demokratiska minimum” som innebär valfrihet mellan ett antal partier är inte kontroversiellt, men frågan är om inte de demokratiska ambitionerna skall vara högre. Väl valda kan folkets representanter ignorera folkviljan vid faktiska beslut samt tillsammans besluta att vissa viktiga frågor skall diskuteras så lite som möjligt. Under valkampanjer är risken stor att den interna demokratin dör då partierna endast lyfter fram entusiastiska medlemmarna som instämmer i partiledningens åsikter och prioriteringar.

Demokratiutredningen (SOU 2000:1) tillsattes för att reflektera över högre demokratiska ambitioner än de minimala. Dess betänkande resonerar om tre central komponenter i det demokratiska medborgarskapet: deltagande, inflytande och delaktighet. Medborgaren kan inte förväntas delta eller känna delaktighet i den politiska processen utan att också få ett reellt inflytande. Det räcker inte med en avskild representativ demokrati, utan det behövs en mer medborgarinriktad ”deltagardemokrati”. Detta ställer en rad krav som kan illustreras med några citat: ”Fri åsiktsbildning är en oumbärlig förutsättning för demokrati”, ”Att säkerställa utrymme för kritik och protest även när sådana yttringar är obekväma är en angelägen politisk uppgift”, ”Inskränkningar i yttrandefriheten är därför inte bara illdåd mot enskilda individer utan också sabotage mot möjligheterna att utröna allas gemensamma bästa”.

Vid socialdemokraternas kongress 1997, då initiativet att tillsätta en demokratiutredning presenterades, pekade Göran Person på centrala komponenter: ”Det är inte bara mellan partierna som skillnaderna måste vara tydliga i en demokrati. Också inom partierna måste idéerna få brytas mot varandra. Om inte åsiktsskillnader får komma upp till ytan, då har partierna förlorat sin själ.” I Demokratiutredningen, och diskussionen kring den, prisades initiativ, ifrågasättanden och civilkurage från partimedlemmar och väljare. Bara om pluralism stöds och uppmuntras kan politiken utvecklas genom en fruktbar diskussion, en som både har ett innehåll och en effekt på politiken. De politiker som anser att väljarna bör vara röstboskap och riksdagsledamöterna ett knapptryckarkompani var tysta när demokratiutredningen diskuterades.

Man kan tolka den demokratiska entusiasmen som en uppvisning i hyckleri, men jag stöder en mer positiv bedömning än så. På ett intellektuellt plan finns en insikt om att demokratin i den minimala formen är legitimt svag och att det inte räcker med en skönhetstävlan där det parti som har bäst reklam och ihärdigast kampanj vinner. Vid tillfällen med eftertanke och i emotionell balans anser nog både politiker och allmänhet att demokrati bör tillämpas med större ambition, vilket kräver att en fri och öppen debatt förs och att folkviljan avgör inte bara vilket parti, utan vilken politik, som skall föras. Hur blir då tillämpningen när man fokuserar på den mest kontroversiella frågan i svensk politik, invandringen. Tillämpas de demokratiska dygderna?

En första notering är att de sju etablerade partierna upprättat en åsiktskartell: ”den öppna och generösa invandringspolitiken” är bra. De flesta undersökningar tyder dock på att en folkmajoritet är mer eller mindre emot beroende på hur frågorna formuleras. Denna brist på folkligt stöd lockar politikerna till ett antidemokratiskt agerande. I alla partier finns med statistisk nödvändighet många personer som vill ha en mer restriktiv invandringspolitik, men de tystas effektivt, vilket onekligen står i kontrast till idén om den levande interndemokratin. De åsiktsskillnader som skall ge väljarna möjlighet att visa preferenser i invandringsfrågan mellan de sju partierna minimeras genom att de likriktar sin politik.

Det kanske mest slående exemplet på en sådan likriktning är oppositionens agerande gällande arbetskraftsinvandring. Låt mig snabbt förbigå det minst sagt märkliga beslutet att alliansregeringen i en tid av hög arbetslöshet och hög invandring väljer att öka arbetslöshetsgapet genom att importera ny arbetskraft till Sverige istället för att söka få dessa tjänster besatta med några av de 400.000 befintliga arbetslösa inom landet. Socialdemokratin och vänsterpartiet har tidigare varit emot arbetsgivarönskemålet om en ökad arbetskraftsinvandring, men nu bleknar den övertygelsen bort eftersom kritik av arbetskraftsinvandring innebär att hamna på samma sida som Sverigedemokraterna. Lars Ohlys beröringsångest av att sitta i samma sminkloge som Jimmie Åkesson kan ses som en bisarr bagatell och oppositionens bojkott av en debatt i Sveriges Television då möbleringen blev för nära Åkesson bör rimligtvis uppfattas som ett urspårat maktspel. Men att socialdemokratin, med anspråk på att vara ett samhällsbärande parti, tycks överge sin åsikt om vad som är den bästa politiken för Sverige är en allvarlig avvikelse från demokratiska principer. Att mobba ett litet parti bör inte göras överordnat till vad man ser som landets intresse. De synpunkter socialdemokraterna framför om att en del av arbetskraftsinvandrarna blir dåligt behandlade av arbetsgivarna bör knappast ses som opposition utan som en marginell klagan, ett substitut för substantiell kritik av arbetskraftsimporten.

Till den märkliga invandringsfrämjarkartellen hör att det är legio att uttrycka ett missnöje med dess praktiska utförande; speciellt integrationen fungerar dåligt och måste förbättras. Att det största problemet med integrationen är den stora invandringen borde vara uppenbart, men den aspekten förträngs. En tvångstanke är att invandringen fundamentalt är bra och att inte anse det är att träda ut ur åsiktsgemenskapen. Invandringspolitiken i Sverige försvaras med en mental Berlinmur, ’den antifascistiska skyddsvallen’ enligt östtysk terminologi, mot systemkritik. Sverigedemokraternas intåg i riksdagen blev en bräsch, men inte en rivning av muren, utan de görs till norm för vad som är ett tankebrott. Mao förespråkade strategin ”Vi motsätter oss allt vad fienden stöder och stöder allt fienden motsätter sig”. Det är inte helt förvånande att vänsterpartiet kan attraheras av en sådan linje, men hur kan de andra acceptera strategin att bli oansvariga protestpartier mot vad de betraktar som ett oansvarigt protestparti?

Nya ”generösa” beslut visar på en vilja att fortsätta den förda linjen. När ett beslut tas om än generösare regler, som exempelvis sjukvård till illegala invandrare (under eufemismen ”de papperslösa”), eller en specialinvitation till anhörighetsinvandring från Somalia, sker en massomvändelse i de politiska partierna. Alla är nu för förslag som före beslutet varken var partiets politik eller den personliga uppfattningen. Tanken går till Stalintiden och dess snabba retroaktiva korrigeringar inte bara av den nuvarande partilinjen, utan av vad som varit den tidigare. Fram till början på 90-talet stödde alla svenska partier en linje som i hög grad är den som Sverigedemokraterna förespråkar idag.

Denna principlösa homogena anpassning är en skam för de etablerade partierna som accentueras när de ställer anspråk på att vara mer demokratiskt sinnade än sina kritiker. Kontrasten mellan de demokratiska ideal för samhällsdebatten som uttrycktes i Demokratiutredningen och faktiskt partiagerande som försöker strypa diskussionen av invandringsfrågan kan knappast vara större.

 

Jan Tullberg

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen