Politiskt Korrekt – vem är intolerant? - Tidningen Kulturen

Samhälle
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Bild: Hebriana AlainentaloPolitiskt korrekt (PK) är en laddad term och nu har Forum för levande historia klivit in i debatten. Myndigheten visar ”PK – En utställning om intolerans” i sina lokaler, Stora Nygatan 10-12, under hela 2012. Förutom några konstverk så ingår också essäer av Dilsa Demirbag-Sten, Göran Greider, Niklas Ekdal och Stefan Jonsson som kommenterar begreppet PK. Utställningens budskap är att anklagelsen för politisk korrekthet inte främst är en protest mot konventioner i det svenska samhället utan ett uttryck för intolerans. Det är, enligt myndigheten, själva anklagelsen för politisk korrekthet som bör kritiseras, inte själva fenomenet politisk korrekthet. Det finns dock anledning att granska begreppet på ett mindre avfärdande sätt.

Vilka komponenter finns då i begreppet? En första uppgift är att precisera vilka politiska positioner som är politiskt korrekta. Substantiella frågor, i vilka det förs en livlig och öppen debatt, klassificeras inte som PK eller ej PK. Termen fokuserar istället mer symboliska frågor och handlar om dominans och etikett. Lars Linder (DN 10/12) menar att termen kan preciseras till ”demokratisk anständighet”. Jag ser ”anständighet” som det centrala begreppet och tvistefrågan är om det förtjänar positiva förstärkningsord eller ironiska reservationer. Anständighet låter som om det vore fråga om borgerliga värderingar, men termen PK är i hög grad en etikett för vänsteråsikter. Det som skall omnämnas och kommenteras enligt vissa normer och maner är feminism, etnicitet, sexuella minoriteter. Jag tror att de flesta är rätt överens om vilka värderingar som är PK och vilka som inte är det.

Ekdal fastnar för en definition på politisk korrekthet i Nordstedts ordbok: föreställningar som ”stämmer väl överens med åsikter hos det (för tillfället) ledande kulturskiktet i frågor som rör politik och samhälle”. Jag instämmer i att det är en träffande definition. Den inkluderar att det finns en förändring över tid, och att det inte är folkmajoritetens åsikter som avgör vad som är korrekt, utan den dominerande gruppen inom kultureliten. Politisk korrekthet innehåller ofta en hel del retorik om tolerans, men dess uppgift är att sätta gränser. Vilka åsikter faller utanför ramarna? De politiskt inkorrekta har uppenbarligen oppositionella synpunkter på vad som skall inkluderas som anständigt.

Hur porträtteras då PK-personen? Etiketten är inte självvald utan har utvecklats av motståndaren, så låt oss börja med det perspektivet. Stödet från det ledande kulturskiktet ger PK-personen en möjlighet att rycka ut med ett uppdrag som åsiktspolis och förmana människor som gör eller säger något politiskt inkorrekt. Detta kan förstärkas av en benägenhet till moralisk självgodhet, att se sig själv som ett föredöme. PK-personen kan naturligtvis ha argument för sin åsikt, men det är inte primärt en intellektuell uppfattning som innehåller en självständig analys, utan en politisk och moralistisk positionering som är starkt beroende av konventionellt stöd. Anklagelsen mot någon att hysa en PK-åsikt kan ses som fientlig då den förmedlar en negativ grundbild av PK-personen, men den uttrycks på ett förhållandevis hövligt sätt. En betydigt aggressivare variant är att säga ”du är en tröttsam moralkärring”.

Anklagelsen uttrycker också implicit ”non serviam”, jag vägrar att tjäna; du får tycka som du tycker, men jag rättar mig inte efter den regel du uppmanar mig att följa. Detta avståndstagande från PK personens moraliska auktoritet är naturligtvis också ovälkommen. Man skall dock komma ihåg att PK-anklagelsen sällan är den första stenen som kastas, utan kommer i ett läge där PK-personen har uppmanat den inkorrekte till följsamhet eller ändring. Naturligtvis är få personer smickrade av en PK-beteckning av sin person och sina åsikter, men detta gör den inte orättvist eller ohövligt. Människor påverkas starkt av socialt tryck och framhållanden som ”man får inte säga…” leder ofta till anpassning. Det finns också en lockelse i att sätta ramar och att vara delaktig i mästrandet och därför blir det viktigt med en term för en motanklagelse. Kritik för att vara omoralisk är svår att bemöta med att man visst är moraliskt klanderfri, utan motanklagelser som ”moralkärring” är snabbare och mer effektfulla. De bestrider att den självutnämnde åklagaren har ett mandat att sätta på sig domarperuken och ställa den politiskt inkorrekte i den anklagades bänk.

PK-rubriceringen anger inte bara en motsatt position utan framför en anklagelse om intolerans, och den anklagelsen tycks högst motiverad. Projektet med politisk anständighet är inte i första hand att dela ut guldstjärnor till dem som är lydiga, utan att sätta dem som uppför sig illa i skamvrån. Den som insisterar på följsamhet till PK sysslar därför inte med tolerans utan intolerans. Att påtala detta som viktigt kan knappast vara fel då intolerans mot åsikter i den politiska debatten är något som varje demokrat bör vara vaksam mot.

En vid första påseendet rimlig invändning mot PK-kritiken framförs av Stefan Jonsson. Han skriver ”Istället för att respektera andras hållning och yttranden förlöjligas eller fördöms de som politiskt korrekta” (4). Om dessa rader skall tillskrivas någon seriositet så bör de också kunna vändas mot sagesmannen; han bör visa prov på att själv ”respektera andras hållning och yttranden”. Men det gör inte Jonsson. Så här formulerar han sin respekt för motpartens åsikter: ”PK har blivit en frisedel för intolerans. PK har också blivit en frisedel för intoleransens moder okunnigheten” (12). Detta beteende inskränker sig inte bara till Jonsson, utan genomgående kan sägas att de politiskt korrekta inte är hövliga mot de politiska inkorrekta, och hövlighet är bara ett rimligt krav på motparten om man själv uppfyller det.

Ett av de märkligare förslagen kring PK-anklagelsen presenteras av Jonsson: ”Och vad är det som sägs rakt på sak när det sägs att något är politiskt korrekt? Svaret är att ingenting sägs” (11). Efter att ordrikt ha ondgjort sig över en illasinnad kampanj mot politisk korrekthet kan han lugna sina medanklagade att det inte utmynnar i någon anklagelse alls. Det kan säkert kännas skönt att kritikern saknade kritik, men den mer skeptiske läsaren förundras över hur trollen först upptäcks och sedan försvinner i dagsljuset.

Redan i titlarna till två av essäerna riktas en missvisande kritik mot PK-anklagelsen. Ekdal kallar sin essä ”Debattdödaren” och missar möjligheten till att termen är en debattöppnare; den avvisar den konventionellt överlägsna positionen som otillräcklig och hävdar att det krävs mer. Jonsson har en märklig titel: ”PK eller konsten att dominera utan att argumentera”. Det är precis den funktionen politisk korrekthet anklagas för och titeln på essän tycks instämma med denna kritik, men texten hävdar motsatsen, att det är kritiken av PK som har den möjligheten.

Anklagelsen för politisk korrekthet riktas mot personer i den kulturella eliten, eller som sympatiserar med den, vilka agerar för att förstärka de dominerande värderingarna och försvåra möjligheterna att ifrågasätt dessa. De som riskerar att benämnas PK har en självbild som ser annorlunda ut. Av lätt förståeliga skäl ser de sig hellre som förkämpar för ”the small people” och i opposition mot fördomar. Det kan dock tyckas rimligt att de bör acceptera att deras motståndare inte delar en så välvillig tolkning. Ett hot för PK-personer är att kritikerbilden kan framstå som mer sanningsenlig än den egna PR-bilden. I den publika bedömningen ligger en demokratisk självsanering: både en orättvis nidbild och en tvålfager reklambild riskerar att inte accepteras och överdriver man kan det bli motpartens bild som blir den grundbild åhörarna förhåller sig till. Bilden av PK-personen och PK-åsikter som moralistiska och påträngande tycks mig väl etablerad. PK-termen tycks ha vunnit kampen om att vara en relevant verklighetsbeskrivning. Skribenterna noterar att begreppet är starkt och att anklagelsen för politisk korrekthet är besvärande.

I vetenskapliga studier som undersöker människors åsikter, gäller det att undvika ledande frågor som starkt påverkas av ”social desirability bias”; vuxna, liksom barn, vet när vissa svar krävs för att visa att man är väluppfostrad. Det är ett sundhetstecken att vara explicit och medveten om detta sociala tryck. Det är därför stötande med en Orwellsk terminologi enligt vilken konformistiska inskränkningar presenteras som initiativ för att öka toleransen. Den linjen kan möjligen kallas för ”intolerans mot intoleranta”, för det handlar primärt om intolerans. Rubriceringen politisk korrekthet är i sin kärna en ofta väl motiverad anklagelse för intolerans hos dessa personer som inte bara har en uppfattning om vad som är rätt, vilket naturligtvis båda parter i en dispyt har, utan också anser sig ha ett mandat att göra en gränsdragning mellan anständigt och oanständigt och kräva att motståndare skall acceptera den partiska uppfattningen som restriktion och premiss.

Därför är det illavarslande att organisationer som Forum för levande historia nu dras till en antiliberal position; utställningen kopplar användandet av PK-rubriceringen till ett utövande av intolerans istället för en kritik av intolerans. Myndigheten sammanfattar sin position: ”Att vara politiskt korrekt förknippas ibland med att följa med strömmen, att vara feg. Vi hävdar att det inte är så. Det kan rent av vara tvärtom.” Detta försök att tillskriva de anpassliga mod och dissidenterna feghet är högst problematiskt. I värsta fall är det ett tecken på en bedömning som kan tillämpas på frågor som är centrala för organisationens verksamhet. Skall man verka för att sprida kunskap under hypotesen att sanningen är det primära och bemöta åsikter man uppfattar som felaktiga med argument? Eller skall man följa strategin att det gäller att stödja en preventiv mobbing mot åsikter som är ”oanständiga”? Det senare är en uppgift kopplad till en moralistisk snarare än en informativ roll. Enligt min bedömning så är det ifrågasättande som en PK-rubricering innebär inte bara en röst för tolerans, det är också ett skarpt ifrågasättande av en intolerant och förmäten attityd i det svenska samhället.

Jan Tullberg

 

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen