Egmont symbol för svensk mentalitet?

aug062009

Skrivet av Anna Nyman

Debatt

altFör ett litet tag sedan skrev jag en recension under rubriken "Det allvarsamma skrattet" för Tidningen Kulturen. Pjäsen jag recenserade var Nysningen, skriven av Neil Simon, baserad på Anton Tjechovs noveller och nu översatt och regisserad av Johan Huldt. Nysningen innehöll en god dos komik som ibland näst intill gjorde en "Poppe" eller "Rydberg".

Samtidigt var detta en uppsättning som alltså baserade sig på Anton Tjechovs noveller. Redan där hamnar skrattet i stället gärna i strupen. I min recension skrev jag bland annat: "Det är förnämligt att Malmö Stadsteater och Sommarscen Malmö sätter upp en pjäs som, trots det underhållande krav som en sommarscen har, samtidigt förmår lägga fram en långt djupare problematik än hur den skall förmå roa. Anton Tjechovs, Neil Simons och Johan Huldts syfte är inte bara att få människor att skratta. Tjechov hade aldrig skrivit sina texter, Simon aldrig skrivit denna pjäs, Huldt aldrig gjort denna uppsättning om det inte varit för att de både sett den prekära klassituationen i Tjechovs Ryssland och dess parallella tendenser i de respektive senare samtiderna, nämligen Simons 1900-tals-USA och Huldts 2000-tals-Sverige." Skratt och allvar vävdes tätt samman till ett allvarsamt skratt.

När DN den 28/7 2009 på kultursidan publicerade en artikel som säger att "Egmont ångrar pirat-Kalle Anka" och med ursäkten att företaget, enligt utsago från affärsområdeschef Marika Bark, "beklagar att [de] inte reagerade över att den svenska politiska debatten om upphovsrätt är så het just nu" gör hon en, som jag vill kalla det, "svensk" - nämligen verkar anse att diskussion är farligt samt att komik och debatt inte har med varandra att göra. Hon menar att Kalle Anka är en underhållningsserie och därför inte bör beröra heta frågor.

Egmont har, menar jag, missuppfattat vikten av att både roa och diskutera. Vari ligger det farliga att diskutera ett hett ämne om, som i fallet Kalle Anka vi detta tillfälle, alla åsikter finns representerade och serien samtidigt förmår ge en lättsam underhållning? Är inte det ett ultimat sätt att både roa och att väcka debattintresset (vilket detta ämne bör göra)? Varför räds det svenska samhället diskussion och debatt? Komik behöver inte utesluta diskussion, diskussion inte lättsamma skämt.

Med detta menar jag naturligtvis inte att konstnärliga verk endast skall skrivas i ett politiskt syfte. Också detta kan bli högst tråkigt. I min bokhylla står 60- och 70-talsbarnböcker från Frankrike skrivna i äkta marxistisk anda. Hur tråkiga som helst, men bra avskräckande exempel. Enligt samma artikel i DN anser Seriefrämjandes ordförande Fredrik Strömberg att denna Kalleutgåva, enligt DNs referat, är "stilistiskt dålig, propagandistisk och till synes en beställningsvara" (vilket dementeras av Egmont). Att slå vakt om sådan typ av skrivande är minst lika viktigt som att varna för "ren underhållning".

Mer intressant är att se att Egmont och Seriefrämjandet därmed har gått in i en debatt! Det är en debatt som diskuterar just problematiken kring dikotomin beställningsvara (propaganda)/rent nöje. Att fokusera på en sådan diskussion - vikten av att debattera och engagera sig samt under vilken form det bör ta sig uttryck - är viktigt. Sverige är ett bra land på många sätt, men med en rädsla för att debattera (det vill säga för att stöta sig med andra), kan landet snart hamna på efterkälken. Egmonts uttalande är, som jag ser det, symptomatiskt för Sverige och därför mycket oroväckande.

Egmont (och Sverige) bör bejaka möjligheten att skratta allvarligt och därmed se sig självt i den globala kontext som varje yttrande oundvikligen står i. På så sätt borde Egmont i stället tacka skaparen för att serien kom så lägligt då den för in läsarna på en fräsch och vital bana. Kalleutgåvan tar inte bara upp en viktig fråga just nu. Egmonts uttalande är också en alarmerande varning för en inställning (rädslan för att och farligheten i att beröra heta ämnen) som bör ses som ett hot mot demokratins fundament.

Anna Nyman