Politik

65 år av lidande och orättvisa

Debatt

Skrivet av Abdel-Qader Yassine

maj152013

Abdel-Qader YassineDen 15:e maj väcker mer än något annat datum sorgsna minnen till liv hos palestinierna. Den dagen 1948 utplånades och raderades Palestina formellt från världskartan. Det har gått många dagar sedan dess som också väcker dystra minnen till liv hos det palestinska folket (5 juni 1967, 17 September 1970, 6 augusti 1976, 17 september 1982, 23 april 1994, ... etc.). Men de har alla uppstått som en del av den kedjereaktion som utlösts av händelserna den 15 maj 1948. Efter denna dag 1948 blev inget mer sig likt för palestinierna.

I denna nationalstaternas tidsålder, dehumaniseras ett folk vars nation förnekas. Det blir fredlöst i en värld det inte längre passar in i. Dess blotta existens blir ett problem. Det blir ett problem för palestinierna också. De blir främlingar överallt, nästan som utomjordiska varelser. Deras hemortsrätt, rätten till utbildning, sjukvård, anställning, att resa och att få en födelseattest till sina barn blir en fråga om ren välgörenhet från andra samhällens sida. Hela livet blir till en fråga om lidande, inte om rättigheter.

Det blir också ett problem för hela världen. En fördriven nation kan inte bli integrerbar i den värld där varje centimeter landyta inmutats som andra nationers domän. En fördriven individ kan finna ett nytt hem, men en fördriven nation kan inte hitta ett nytt hemland.

Palestinierna saknar inte, i motsats till vad som är en vitt spridd missupp-fattning, ett hemland. De har verkligen ett hemland från vilket de avhysts med vapenmakt. Detta är själva kärnan i den konflikt som hemsökt Mellanöstern de senaste 65 åren. Alla andra frågor (flyktingar, bosättare, gränser, Jerusalem, etc…) är biprodukter och sekundära följder.

Det innebär inte att de skulle vara oväsentliga. Det innebär bara att de inte ska behandlas som fristående konflikter som kan lösas oberoende av det grundproblem som gett upphov till dem: PALESTINAFRÅGAN.

Angående Israels bombanfall mot Syrien

Debatt

Skrivet av Föreningen Syriensolidaritet

maj072013

Israels bombanfall mot SyrienIsrael flygbombade återigen Syrien den 5 maj i närheten av Damaskus. Även den 30 januari i år bombade Israel Syrien i samma område.

Enligt FN-stagdan så är alla medlemmar i FN skyldiga att “avhålla sig från hot om eller bruk av våld, vare sig riktat mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende“. Trots att bombanfallen är uppenbara brott mot FN-stadgan uttalar sig inte något av riksdagspartierna mot bombanfallen. När det gäller striderna inne i Syrien så har de varit snabba att ensidigt fördöma Syriens regering. Men när Israel gång på gång flygbombar en annan FN-medlem så håller de tyst.

Partierna i riksdagen försvarar inte konsekvent FN-stadgans våldsförbud. De framstår inte som fredspartier utan i varierande grad som krigspartier som vänder kappan efter vinden.

Vi har under de senaste 100 åren sett stormakterna dra in världen i två världskrig. Läget i världen är idag mycket allvarligt. USA och dess allierade försöker med alla medel slå en militär järnring runt Kina och Ryssland på den euroasiatiska landmassan. Det är i ljuset av detta som vi måste se det pågående kriget mot Syrien (som är allierat med Ryssland) och krigstrummorna som hörs på andra håll.

Vems problem är Omar Mustafa?

Debatt

Skrivet av Linda Bönström

apr242013

Linda BönströmSocialdemokraterna gick till 2013 års partikongress, läget var kanske inte skarpt men likaväl kändes oro i luften – kongressen var tvungen att avlöpa väl. Ser man till Sifos väljarbarometer har partiet vacklat både fram och tillbaka i smått under en längre tid men man har klarat hålla sig procentuellt över förra valresultatet. Men ändå kan jag inte låta bli att se tunga steg, partiet har blivit trögt och trots att så gott som alla har en åsikt om varför så tycks man inte riktigt få grepp om situationen. Det togs beslut om nya partiprogrammet, ”Ett program för förändring”, och partiets politiska prioriteringar fastlades i det så kallade ”Framtidskontraktet”. Nu brukar inga partipolitiska skrifter vara särskilt konkreta i hur själva görandet ska te sig, och det finns väl sina skäl till det, men ”Framtidskontraktet” har flera intressanta och viktiga punkter. Man behöver nog inte vara socialdemokrat för att finna ordnad trygghet för löntagarna, a-kassa på 80 %, heltidstjänster, finansieringsprincipen i förhållande till att kvaliteten i välfärden ska respekteras, infrastruktur och kultur åtminstone är något vi tillsammans kan tala om. ”Sverige ska konkurrera med kunskap och inte med låga löner”, säger landets största parti.

Men nu vet inte jag hur många som egentligen hann med att höra det, jag gjorde det då inte. Kongressen tog ett beslut som gjorde alla andra beslut osynliga, snarast obetydliga, och alla dessa debattörer som hela våren gått och suktat efter att få använda det där ordet som övergöder tidningsspalterna blev högst belönade. ”Drevet” var igång.

Omar Mustafa (S), nyvald suppleant till Socialdemokraternas partistyrelse – märk gärna att det inte rörde sig om en ordinarie plats –, lämnade sitt uppdrag redan efter en vecka på grund av konflikter både inom och utom partiet. Redan dagen efter valet krackelerade det hela inledningsvis med en artikel i tidskriften Expo där man ansett att Mustafa i form av ordförande för Islamiska förbundet bjudit in föredragshållare med antisemitistiska åsikter.

Vem är du som ser välfärdslandet?

Debatt

Skrivet av Linda Bönström

apr032013

Linda BönströmJag undrar ofta vem du är, du som säger dig se välfärden.

Samtidigt så känner jag dig. Du är nog som många är mest, jobbar säkert mycket hårt, är en schysst vän, kanske har du en familj som du älskar ovillkorligen. Så går det, - livet -, lite upp och ner som för alla andra.

Men kanske har du inte haft riktigt lika ont som du själv tror.

”Klockan är ett och allt är väl”, ropar gamen Dumdum i Disneys ”Robin Hood”. Fast Dumdum har fel på tiden och inget är väl. Vem är du som svarar att allt är väl i landet?

När jag reser, det händer ibland, har jag märkt hur jag alltmer börjat skämmas över att berätta om Sverige. Det har nämligen alltid varit så att i samtal med människor i andra länder låter det overkligt; gratis skolgång, man kan låna pengar till en hel universitetsutbildning utan säkerhet, man behöver ingen försäkring för att åka till sjukhuset. Allt sådant är fint att berätta om, märkligt att se deras stora ögon och genuin längtan efter något liknande. Jag har svårt för det nu. Hur ska man berätta om Sverige idag? Cigaretter, fetma, mobiltelefon; när blev det en allmän vedertagen diagnos för Sveriges välfärd? Jag kan inte svara på när det viktigaste blev att orsaken bakom att inte ha råd med fotbollsskor till ungarna är den egnes fel att bära. Inte samhällets, inte fotbollsskornas, inte välfärdens fel utan det ska till att vara personens dåliga val. Då är allt väl.

Vuxenvärlden utövar vanvård; inget annat kan sägas när en femtedel av niondeklassarna går ut ur skolan utan att kunna läsa och saknar läsförståelse. Varför, i all denna välfärd, ska dessa barn behöva nöja sig med att staka sig fram? Det är okej att tvinga barn till att läsa, de blir inte traumatiserade av det, snarare tvärtom. Tiden till samtal; vad, hur, varför. Men för detta måste det finnas böcker att sätta i de ungas händer. Och det gör det sällan. En sexårig tjej berättade för mig att hon, med stor betoning på ”alltid”, ville stanna på fritids. Hon sa; Här får jag använda hur mycket papper jag vill att skriva på. Hur är det med barnen som inte får gå på fritids, hindrade av regler och pengar; har de papper nog?

Myten om ”flyktingfloden”

Debatt

Skrivet av Abdel-Qader Yassine

mar302013

Abdel-Qader YassineMigrationsminister Tobias Billström bad återigen om ursäkt för sina uttalanden om asylsökande vid riksdagens frågestund. Han förklarade att han tänker fortsätta att arbeta som statsråd, att han aldrig funderat på att avgå och att den hårda kritiken från statsministern var berättigad.

Att gömma flyktingar handlar ofta om att man vill känna sig god, tror Billström. Han ifrågasätter om de som gömmer flyktingar verkligen gör sina inneboende en tjänst.

”Ibland har vi bilden av att personen som är gömd bor hos en trevlig blond svensk dam i 50-60-årsåldern som vill hjälpa till. Men det är ju inte så. De allra flesta bor hos sina landsmän som inte alls är blonda och blåögda,” säger han.

I sin roman Le Racisme expliqué à ma fille berättar Tahar Ben Jelloun, den marockansk, franskspråkige författare, att han frågade en flicka i första klass: ”Hur många marockanska, afrikanska och spanska barn har ni i den här skolan?”

”Inga. Vi har bara barn i skolan” svarar femåringen snabbt. Man föds inte till rasist. Man blir det. Man formas och fostras av en föräldrageneration som förgiftar en ren själ med fördomar, av en systematisk, ofta subtil hjärntvätt via propagandistisk populärkultur, en filmindustri som saluför stereotyper, en nationalistisk historieskrivning, medier som multiplicerar myter och reducerar de ”andra” till objekt.

Enligt Encyclopedia of Social Sciences som sannolikt författats av trovärdiga blonda och blåögda, är rasism bland annat antagandet att det finns ett samband mellan å ena sidan yttre skillnader och å andra sidan nedärvda mentala och intellektuella anlag, beteendemönster samt lynne och moralisk karaktär”.

Guy Debord och samhället som skådespel

Debatt

Skrivet av Mattias V Pettersson

mar072013

Mattias V PetterssonVi befinner oss i en tidsålder där vår egen identitet konstant omförhandlas. Snabbt förvandlas vi efter kontexten som råder. Vi behöver vara presentabla inför olika situationer och förväntas alltid att vara flexibla oavsett om det handlar inför arbetsgivare eller sociala sammanhang. Ibland framstår det verkliga livet inte långt ifrån en teaterpjäs. Det finns redan klara roller där vi i våra normer blir underställda i förhållande till andra människor i fråga om kön, klass eller kulturellt kapital. Vi har våra sociala koder där en genom sitt sätt att röra sig och använda sitt vokabulär snabbt kan sätta sig i överläge gentemot den både ekonomiskt och kulturellt svagare. Är vi produkter och därmed enbart skådespelare i ett stort system som genom sina fasta roller kräver svaga subjekt för att fortsätta sin explotatering?

1967 släppte Guy Debord boken Skådespelarsamhället vars främsta fråga var; Varför fortsätter flertalet människor att vara tvingade till livsbetingelser som de har få eller inga möjligheter att styra över? Trots den kapitalistiska ekonomins stora framgång är människor fortfarande låsta till en vardag av ofrihet. När vi lever i en värld av sådan materiellt välstånd borde det finnas alla möjliga vägar för individen att nå en autonom vardag. Ändå är vi tvungna till att använda våra kroppar som varor för att reproducera ett system vars enda syfte är sin egen överlevnad och ständig förnyelse.

Grunden till Skådesplarsamhället går att finna i Marx idé om varufeticshim. Varorna kontrollerar människan istället för tvärtom och leder därför till alienation. Det blir ett samhälle där det mänskliga livet blir hänvisat till att förmedlas genom varuformen, och blir därför ett skådesplearsamhälle. Ett samhälle där bytesvärdet blir det dominanta och varor som inte har något verkligt värde tar över oss hindrar det verkliga livet. Människor har blivit passiva åskådare. Vi blir slavar under marknaden. Inget nytt under solen. Boken och rörelsen fick snabbt genomslagskraft och blev en vital del i 68-rörelsen.

Öppet brev till kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth, generaldirektören för Statens musikverk, Stina Westerberg samt ledamöterna i Riksdagens kulturutskott

Debatt

Skrivet av Olika författare

feb182013

Lena Adelsohn Liljeroth"Kultur är framför allt föda och språngbräda för själen - men bidrar också till högre ekonomisk tillväxt i samhället." 

Detta är vår kulturministers övertygelse. I varje fall om man får tro vad hon angett som sitt credo under sitt namn på kulturdepartementets hemsida. Är det blott läpparnas bekännelse? Eller finns där en ärlig tro på att också Statens musikverk borde få del av denna ekonomiska tillväxt? Eller är tanken att genom sakta strypning av Musikverkets ekonomi, ska övriga delar av samhället kunna få del av ”ekonomisk tillväxt”?

Om Statens musikverks uppgifter enligt regeringens instruktion kunde brytas ner till jazzavdelningens inom Svenskt visarkiv skulle de kunna lyda som följer:

1 §

Jazzavdelningen ska dokumentera, bevara, främja, bygga upp kunskap om och tillgängliggöra jazzmusikens kulturarv.

Vid jazzavdelningen bedrivs arkivverksamhet.

2 § Jazzavdelningen ska särskilt 

1. vara en resurs för musiklivet genom att som konstnärlig samarbetspart tillvarata initiativ från jazzmusiklivet och koordinera och stödja samverkans- projekt av nationellt intresse inom jazz-musiklivet,

Uppdrag Gransknings ansvarslösa hetsjakt

Debatt

Skrivet av Mohammad Khalil

feb052013

Mohammad Khalil

Efter Uppdrag Gransknings omdiskuterade reportage "Imamernas råd" (16/5/2012) har programmet återvänt till moskeérna för en uppföljning. Det nya reportaget sändes den 30 januari 2013 på Sveriges Television och presenterades av Janne Josefsson med frågan "Vad hände efter vårt avslöjande av moskeérna?". Josefsson väljer alltså att karaktärisera sitt första reportage som ett "avslöjande", trots användningen av tvivelaktiga metoder som sätter frågetecken kring hans journalistiska hederlighet. Det är heller inte första gången som Janne Josefsson eller Uppdrag Granskning blivit anklagade - och av Granskningsnämnden dessutom blivit fällda - för oärliga förfaranden.

Janne Josefssons arbetsmetoder

Granskningsnämnden för radio och tv fällde Uppdrag Granskning senast 2010 för sitt reportage om flygbolaget FlyMe med motiveringen att reportaget "strider mot kravet på opartiskhet". Året innan, 2009, fälldes programmet för sitt inslag om en felmedicinerad patient eftersom inslaget stred mot kravet på saklighet. Det finns flera exempel med fällande domar, och många andra som inväntar ett beslut.

I sin bok "När Janne Josefsson ringer" skriver författaren Paul Ronge om hur det kan gå till på Uppdrag Granskning:

"Den intervjuade grillades i över en timme, med två kameror på sig. Starka lampor gjorde att värmen så småningen blev olidlig och intervjuoffret började svettas. En kamera, tätt intill, fångade upp varje svettdroppe på överläppen. En kamera stod längre ifrån där reportern satt i skuggorna och kastade fram dokument på ett bord. Personen fick så småningom vätskebrist och vågade inte ens be om ett glas vatten. Till slut kraxade hon fram sina svar med hes stämma och det var naturligtvis de sekvenserna som sändes." (s. 104)

Välfärden i Sverige är på väg att nedmonteras

Debatt

Skrivet av Patrik Wikström

jan162013

Patrik WikströmFrån välfärd för alla till ett fåtal är målet med välfärdspolitiken för Fredrik Reinfeldts borgerliga alliansregering. Det har de sedan länge valt att visa genom att stegvis bryta ner strukturerna i välfärdssystemen. Samhällsmedborgarna kan inte förvänta sig att politiken kan skapa och garantera välfärd.

Där ska marknaden sköta sig själv och därmed kan politiker inte heller avkrävas löften om resursernas fördelning. Hur ser då välfärden verkligen ut i Sverige?

Den borgerliga regeringens välfärdspolitik grundar sig på idén om de privata alternativens förträfflighet framför den undermåliga och byråkratiska offentliga sektorn. Det ligger också i de privata välfärdsföretagens intressen att framställa statliga och kommunala välfärdstjänster som dyra och ineffektiva.

De politiker som starkast propagerar för ökade privatiseringar i samhället ingår oftast i samma samhälleliga politiska och ekonomiska elit som de profitjagande riskkapitalisterna. Det får en att fundera om inte det egentliga syftet med att sälja ut statlig och kommunal egendom endast är att bygga upp ett stöd för den borgerliga politiken.

En betydande del av den skattefinansierade välfärden är redan idag privat. Målet för den borgerliga regeringen är att nå ut till den välbärgade medelklassen med föreställningar om att de behöver friskolor, läkarvård, sjukhem och äldreomsorg i privat regi.

De offentliga gemensamma finansieringarna med ett högt skattetryck anses inte längre behövas för att uppfylla medborgarnas välfärdsbehov. Ett allvarligt problem med den här omfördelningen av statens skatteresurser är att ju mer som tillförs den privata sektorn ju mindre blir det kvar till den offentliga. De välbärgade medborgarna kapar åt sig den offentliga sektorns resurser och fördjupar klassklyftorna ännu mer i samhället bland annat genom skattesubventioner.

Det här irriterar mig

Debatt

Skrivet av Folke Schimanski

jan152013

Sida 1 av 9.

• Start
• Föregående
• 1
• 2
• 3
• 4
• 5
• 6
• 7
• 8
• 9
• Nästa
• Slut