Kritikens förfall - Tidningen Kulturen

Litteraturdebatt
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Arthur Dove Kritikern 1925Kritik är ett centralt ord i en modern tradition. Kritik blommade ut i upplysningsprojektet i former som kritiskt tänkande och kritisk prövning. Föreställningar som hade motiverats med tro och tradition skulle nu prövas mot underbyggda tvivel. Går en tankemodell ihop på ett konsistent sätt? Talar empirin till dess fördel eller nackdel? Kritik i denna bemärkelse var inte bara negativ, gnällig eller fundamentalistiskt avfärdande, utan problemorienterad och undersökte olika modellers förklaringskapacitet. Det lättvindiga förkastandet var lika främmande som det lättvändiga instämmandet. Detta kritiska prövande kan ses som ett ideal och många gånger lyckas inte det öppna ifrågasättandet skapa distans till sin förförståelse. Allt kan inte ifrågasättas på en gång, men den kritiska attityden öppnar för stegvisa framsteg. Premisser, värderingar och slutsatser bör alla granskas.

Den här artikeln hävdar att kritik nu sällan förknippas med denna upplysningstradition, en kritisk prövning genom förnuftet, utan allt oftare med endast en negativ positionering. Argumentationen betonar vad den är emot, inte vad den är för, och lägger beslag på termen “kritisk”. Inte minst i filosofiska kretsar anses det finare att tvivla än att tro, och på i stort sätt alla områden är anfall bästa försvar. Men vad man är för är mer oklart. Det finns dock en förväntan på marknadsmässig effektivitet; lyssnarna repelleras mer av de åsikter man är emot, än attraheras av de man är för.

Dessvärre är en antiåsikt knappast generellt intellektuellt mer genomtänkt, utan tvärtom primitivare; anti är som mest en halv åsikt. En större uppgift är att utforma positiva lösningar – förslag, förklaringar och teorier – som preciserar vad man är för; att finna vad som är rätt är större än att finna något vara fel. Att upptäcka brister är dock en början och kan vara ett viktigt första steg, men det är ett kort steg. Jag vill belysa denna glidning av begreppet och förespråka den tidigare konnotationen; förnuftets öppna och probleminriktade prövning vars främsta syfte är att finna en positiv lösning (Comte 1844). Jag kommer att använda termen “skeptisk” för betydelsen kritiskt tänkande och kritisk prövning (Kurtz1992) för att förtydliga skillnaden till termen kritik vars betydelse alltmer utvecklas till en negativ attityd.

Kritik har dessvärre inte endast hemfallit åt en negativism, utan också ofta åt en kritik som är en standardiserad position som utgör en gängse konvention. Det finns många medskyldiga till denna utveckling. Jag kommer i första hand ta upp några inflytelserika teorier som ger stöd åt kritik i denna begränsade betydelse.

1 Kritisk realism

En idé med stort genomslag är Poppers syn på falsifieringens primat jämfört med verifieringen. Popper (1959) har fog för åsikten att det oftast går att finna verifierande stöd för felaktiga teorier; vi har alla noterat att även en trasig klocka visar rätt tid två gånger om dygnet. Men att se avvikelser och brister som tillräckliga för förkastande blir synnerligen destruktivt. En forskning som styrs av en sådan känslighet rör sig mot marginella teorier som är så oinspirerade att ingen brytt sig om att falsifiera dem. Kuhn har rätt när han påtalar att en sträng tillämpning av falsifikationskriteriet kommer att förkasta alla samhällsteorier (Kuhn 1962).

En utvärdering av olika teorier måste, som jag ser det, vara komparativ i två hänseenden. För det första måste både evidensen för och emot jämföras. Detta måste sedan jämföras med för- och nackdelar till den teori som utgör ’vetenskapens nuvarande ståndpunkt’ eller en annan stark teori. Detta kan åskådliggöras som en matris med fyra fält (Tullberg 2011). Det förenklar naturligtvis att fokusera falsifieringen – en eller flera brister hos den föreslagna modellen - men det är en förenkling som ger en skev bedömning. En ny teori bör inte förkastas för att den inte förklarar allting, utan hyllas om den förklarar en företeelse bättre än den rivaliserande teorin. Ett samhälle med problem, en teori med svag prognosförmåga och ett företag med ineffektivitet kan därför inte avfärdas som modell för att de har dokumenterade brister. Popper kallade sitt perspektiv för ’kritisk realism’ och är ett i vida akademiska kretsar inflytelserikt sätt att koppla ordet kritik till fokus på den granskade teorins tillkortakommanden. Detta ursäktar att man försummar en mer rättvisande komparativ bedömning mellan två konkurrerande teorier med fyra kvadranter inte en.

2 Kritisk teori

Kritikern av Ralph VeranoEn annan rörelse med koppling till termen kritik är Frankfurtskolan och dess användande av “Kritisk teori” som varumärke. Dess skiftande blandning av Marx, Freud och Weber har atraherat många vänsterintellektuella och gör så fortfarande. Men vad har den åstadkommit utöver kritik? Marxisten Bottomore (1984) gör en hård, men enligt min bedömning rättvis, utvärdering av rörelsen och noterar dess brist på konkreta och positiva bidrag. Många forskare har lockats till Frankfurtskolans negativa samhällsbild, men det har blott blivit en sorts standardiserad klagan, inte resulterat i några alternativ. Bottomore noterar denna improduktivitet och dess oförmåga att påverka närliggande discipliner till att ge forskningsresultat. Idéer, som Habermas utopier om diskursetik och ideala situationer (Habermas 1981), är uppslag som ofta behandlas ytterst välvilligt och okritiskt. Fred Alford (1985) sammanfattar en bestående situation: “Orginally intended to carve out a niche for critical theory and beleaguered humanity, safe from the imperialism of scientism, and later intended to justify the emancipatory commitment of critical theory, such a scheme has been shown by numerous sympathetic critics to require distinctions (e.g. between ordinary and reconstructive science) that can not be upheld” (1985, s 173).

Enligt den nuvarande ledaren för institutet i Frankfurt, Axel Honneth, är ambitionerna för verksamheten synnerligen symbolisk: “De liknelser, metaforer eller narrativ som ska öppna nya relevanssammanhang kan nämligen vara sanna eller riktiga bara om vi förstår deras verkan utifrån mönstret för övertygande retorik snarare än övertygande argument” (Honneth 2011, 206). Man tycks fjättrad vid sin negativa grundinställning. Det är en sektambition som söker bevara en trotsig distans till ett samhälle man ställer sig främmande inför och kritisk blir en överskylande term med intellektuella anspråk. Man har ingen lösning att erbjuda, men man påtalar att det finns problem och ambitionen är att elda upp andra med sin retorik och få dem att tänka eller handla. Det är dock knappast motiverat att bli imponerad och ge en guldstjärna för denna agitatoriska prestation.

3 Postmodernistisk kritik

När postmodernismen avfärdat sanningsbegreppet så återstår ett antal berättelser. Med stor belåtenhet fastslås att upplysning blott är en berättelse bland många andra, men medan andra berättelser bör uppmuntras och bejakas bör upplysningen kritiseras. Upplysningens “Metanarrative” (Lyotard 1979) hamnar i negativt fokus. En Janterörelse skapas med rejäla doser aversion och aggression mot den upplevda hybrisen för upplysning, förnuft och vetenskap.

Postmodernistiska berättelser skyddas av den låga ambitionen att endast vara en diskurs där premisser och slutsatser hänger ihop i ett cirkulärt resonemang. Viljan att kritisera bör dock kompletteras med en beredskap att motivera den egna modellen. En diskussion mellan diskurser blir en dialog mellan döva om en part inte anför mer preciserad kritik eller ställer sanningsanspråk och presenterar argument för egna påståenden.

Det är centralt att skilja mellan olika typer av antaganden. Förenklingar och konkretiseringar kan i hög grad vara presentatörens fria val. Men det förhåller sig annorlunda med premisser vars realism är central för att inte teorin skall falla ihop till ett uttalande om en fantasivärld. Prövande kritik av premisserna liksom av konsistens och kausalitet i modeller är viktiga och hävdar en part acceptans för godtyckliga val av premisser och perspektiv så bryts det meningsfulla intellektuella samtalet. Strävan för många postmodernister är dock just att låta diskursen frigöra sig från verklighetens band. Ett exempel är Baudrillards “hyper reality” som inte stannar vid den rimliga uppfattningen att mänskliga föreställningar har en stor influens. Hans prognos var att det första Irakkriget skulle bli det första rent virtuella kriget och när ett reellt krig påbörjats och avslutats fortsatte Baudrillard att driva sin tes: något riktigt krig har inte utspelat sig, utan realitetens krig har nu ersatts av hyperrealitetens (Baudrillard 1993). Andra postmoderna illustrationer på att representationer av verkligheten har tagit över verkligheten är begrepp som “Semiotics” och “antifoundationalism” (Norris 1992) och Derridas tes att “det finns ingenting utanför texten” (Derrida 1967). Upplysningens grund är att inse skillnaden mellan representation och realitet, vilken skillnad utgör grunden för substantiell kritik. Postmodernisterna “frigör” representationen från realiteten så att texten och språket lever sina separata diskursiva liv. Konsensus blir den sanning som eventuellt föreligger, men konsensus, om uppnåeligt, kan förväntas vara ett övergående tillstånd.

FilmkritikerUtifrånperspektiv och underifrånperspektiv är bara etiketter för ett tankeexperiment för individer med personliga uppfattningar och deklarerade sympatier. ’Den andre’ blir en fiktiv storhet, ett alter ego, som anses ha något att tillföra, men inte bör få utsättas för kritik och ifrågasättanden. En missnöjd sjukhuspatient kan lämna konkret kritik, utan att avkrävas ett svar på hur sjukvården borde organiseras istället. Men detta gäller inte en expert som förklarar sig se på sjukvården ur ett patientperspektiv. Kritikern tar skydd i en påstådd underlägsen position vilken gör motkritik till ett övergrepp. Detta påtagna underifrånperspektiv med dess premisser och cirkelbevis påstås implicera ett rättfärdigande som andra skall respektera; kritikern har en rätt att framföra orättvisa anklagelser. Utifrånperspektiv och underifrånperspektiv skapar också en standardisering av kritik och denna överensstämmelse kan ses som en konfirmering att den är på rätt spår. Ricours“misstankens hermeneutik” kan generera närmast mekaniska beteenden. Paranoia är en stark teori i den bemärkelsen att den har ett svar, låt vara en likartat svar, på alla frågor. Den stöttas också av en mentalitet av up-manship: jag är mer kritisk än vad du är.

Inte bara de postmoderna, utan även de premoderna, lockas av en likartad kritik. Den religiösa reaktionen mot ateism blir ofta att söka flytta över bevisbördan: Det är inte den religiöse som skall bevisa Guds existens, utan ateisten som skall bevisa att Gud inte finns. Paradoxalt använder sig en rörelse som hyllar tro, av en antistrategi när den ifrågasätts; argumentationen är huvudsakligen kritik av ateismen. De Ingemar Hedenius (1972) kallar “namnkristna” och “patetiskt troende” lockas till en postmodern relativism för att undslippa ett rationellt sekulariserat ifrågasättande; om en berättelse är lika god som en annan kan var och en bli salig på sin tro. En agnostisk kompromiss är något av en intellektuell remi, vilket ofta uppfattas som tillfredsställande för religionens förespråkare, då gudstron på det emotionella planet lockar många. Om förnuftets bedömning blir oklar så ökar utrymme och acceptans för idéer som tilltalar av oförnuftiga skäl.

4 Könsmaktsordningens samhällskritik

När de svenska politiska partierna mangrant anslöt sig till feminism och genusteori i början av 2000–talet var de knappast medvetna om vad denna teori innehöll, utan man såg ställningstagandet som ett stöd till ökad jämställdhet. En central komponent är teorin om “könsmaktsordningen” och en lättvindig acceptans av den uppfattningen bör problematiseras. SOU-utredningen ’Slag i luften’ markerar sin etablerade position: “En könsmaktsförståelse av mäns våld mot kvinnor är enligt direktiven, och i linje med den svenska regeringens officiella hållning, den grundsyn som präglar vår utredning” (Eldén et al SOU 2004:121, s 64). Mitt motiv att ta upp denna teori i detta sammanhang är att den utgör ett exempel på en konstruktion som inte går ihop, utan endast är ett kritiskt perspektiv; en samling olika klagomål skall stöttas av en övergripande teori av konspiratorisk karaktär.

En central tes i utredningen är kritiken av “avvikelsetänkandet”, med vilket avses den gängse samhällsvetenskapliga synen som tillskriver sociologiska faktorer stort inflytande; det finns en koppling mellan att Jeppe slår sin fru och att han är arbetslös samt att Muhammed mördar sin dotter och är fostrad i en hederskultur. Teorin om könsmaktsordningen föreslår en mer generell manlig fientlighet mot kvinnor där graden av fientlighet kan variera, men uttrycker en inställning som präglar samhället; samma talibaner här som där. Det betonas att kultur och religiositet inte är orsaker till könsmaktsordningen utan den utgör en separat opreciserad maktstruktur. Denna lever sitt eget liv, den skapar ett beteende och detta beteende skapar strukturen – den producerar och reproduceras – vilket anses motivera en radikal tes: män är överordnade, kvinnor är underordnade. Det är en generalisering som är mer långtgående än generaliseringar som att män är längre än kvinnor, vilket är underbyggt i bemärkelsen att kvinnor i genomsnitt är kortare än män. Könsmaktordningen hävdar mer än en genomsnittlig skillnad, det råder en underordning för alla kvinnor. Är detta ett rimligt påstående?

Man kan naturligtvis hävda att ur ett hypotetiskt strikt feodalt perspektiv så är alla ofrälse underordnade alla aristokrater. Men detta feodala perspektiv dominerar knappast samhället, även om det är så att aristokrater är mer förmögna och tjänar mer än de ofrälse om man jämför de båda gruppernas genomsnitt. Generalisering om aristokratisk överordning håller inte som kategorisk utsaga och det är inte heller så att aristokraterna individuellt eller genom institutioner som riddarhuset och hovet styr och dominerar det svenska samhället. Aristokratin har släppt fram de ofrälse och förlorat makt så att maktordningen har förändrats över tid, och en central fråga är vad som hänt med männens maktordning om det funnits en sådan. Den gängse bedömningen om kön, makt och våld är att våld primärt används av män mot män i en kamp om resurser, inklusive kamp om kvinnor. Också i dagens svenska samhälle är mäns våld mot män av betydligt större omfattning än mäns våld mot kvinnor. Om det finns en könsmaktsordning som gynnar män och trycker ner kvinnor så är det märkligt att förtryckarna införde kvinnlig rösträtt; saknar de “könsmedvetenhet” och en preferens för att prioritera ett “vi” framför ett “dom”? Eller är kvinnorna så nära en revolution att männen, liksom aristokratin, hellre retirerar än blir utplånade enligt SCUM-manifestets slutgiltiga lösning på den manliga könsmaktsordningen?

Det ligger nära till hands att misstänka att grundfelet sitter i y- kromosomen, men ett annat postulat är att genus inte har med kön att göra, ty det vore en essentialistisk position och biologism är ett skällsord för genusteoretikerna. Utredningen framför också ett ansvarsargument som är av höger- snarare än av vänsternatur. De sociologiska förklaringarna har en tendens att lägga mindre ansvar på förövaren, men i denna fråga ansåg utredningen det viktigt att män tillskrivs ett kollektivt ansvar. Det är inte klart för mig hur ansvaret för dessa kulturellt grundmurade rättigheter faller på män och det tycks också så att medlemskapet i det våldsutövande genuset operationellt definieras som tillhörighet till det manliga könet.

Margareta Winberg skissar dock inte bara könsmaktsordningen utan också en lösning: “När kvinnorna kom in i fullmäktigeförsamlingarna försvann makten till kommunstyrelsen. När kvinnorna sedan kom till kommunstyrelsen försvann makten till arbetsutskottet. Och när kvinnorna klev in i arbetsutskottet gled makten över till det informella beslutsfattande som inte går att ringa in. Men säkert är att den manlige ledaren, på alla nivåer, alltid tar med sig makten dit han går … Först när vi får en kvinnlig statsminister tror jag det går att bryta de manliga strukturerna i den högsta ledningen i Sverige. Ledaren är avgörande” (Winberg 2004). Utredarna delar knappast en sådan tilltro till en kvinnlig statsministers förmåga med denna emerita vice statsminister.

Könsmaktsordningen förblir ett mysterium. Den upprätthålls inte av lagar och bestämmelser typ rösträtt, arvsrätt, myndighetsutövning. Den upprätthålls inte heller av kultur och religion som skapar mentalitet och tradition och den har inte att göra med biologi. Det är svårt att förklara fenomenet annat än som en metafysisk struktur, skild från natur och kultur, vars mönster bara ses av de invigda. Teorins förespråkare anser att det räcker med att kritisera den dolda strukturen som inte behöver förklaras närmare. De intellektuella kraven tycks mig extremt låga och det verkar som otydlighet kombinerad med energi och missnöje räcker som kvalifikation för att ses som väsentlig samhällskritik.

Det finns också en intressant intolerant attityd till konkurrerande teorier. “Slag i luften” kritiserar tidigare utredningar för att beakta olika teoretiska förklaringar, istället för att begränsa sin analys till endast könsmaktsperspektivet. Att pröva både “avvikelsetänkande” och könsmaktstänkande som möjliga och konkurrerande förklaringar i en analys avfärdas med att vara ett “allt och intet-perspektiv”, vilket man bedömer som ofruktbart. Istället rekommenderas fixa antaganden vilket gör att man kommer till de slutsatser som perspektivet fastställt i förväg. De åtgärdsförslag som föreslås är inriktade på att genom myndigheter och regler okritiskt propagera för teorin “könsmaktsordningen”. Det är svårt att inte uppfatta detta som en fundamentalistisk syn som ogillar kritiskt tänkande, men gärna beskriver sig som sådan.

Denna kritik utsätts inte för motkritik och ifrågasätts förvånansvärt lite. Paradoxalt nog har den blivit en offentligt sanktionerad samhällskritik som institutionaliserats av makten själv. Detta säger något om hur intellektuellt okritiskt en så kallad kritik utformas och bemöts.

5 Kritik och kulturrevolution

En konkurrerande teori till könsmaktsordningen är den rasismstruktur som Masoud Kamali kan ses som banerförare till (de los Reyes och Kamali, SOU 2005:41). Här finns en maktordning som bygger på ras, istället för kön – en Mordor-makt som förgiftar samhället. De två modellerna är märkligt likartade i övertygelsen av att avslöja en kryptisk djupstruktur som slår igenom på i stort sätt alla områden och universalmedicinen är insikt om existensen av denna ordning. Statsmakten uppmanas att bekänna sin medskyldighet och propagera för den föreslagna verklighetsbilden. I båda fallen får en extremistgrupp en offentlig utredning som plattform och upprepar förväntade stolligheter. Varför ges en sådan ynnest? Jag associerar till Marcuses (1969) idé om repressiv tolerans, men den teorin behöver kompletteringar för att förklara tillsättningen av utredarna. Marcuse skulle kanske i Freudiansk anda se en masochistisk dragning hos rekryterarna. Eller också uppfattar de politiska beslutsfattarna en förtjänst även i sanslös kritik, genom att den bidrar till en efterfrågan på politiker att förändra, eftersom nuläget är så mycket mer ondskefullt än vad vanligt folk insett.

Dorian GraySkillnaden är stor mellan att framföra en åsikt i linje med den dominerande åsikten och en åsikt i opposition. I det senare fallet krävs aktsamhet och en noggrann argumentation för att den vanlige läsaren eller lyssnaren inte skall revoltera och sluta beakta det som framförs. I medvind finns en välvilja att förstå vad som sägs, så presentatören kan undvara förtydligande och reservationer mot eventuella missförstånd och feltolkningar. Ett märkligt fenomen är när makten går i opposition mot sig själv. En politisk kompetens tycks vara att formulera alla sina positioner som medvindsåsikter till majoritetsuppfattningar, men samtidigt i djärv opposition mot någon mäktig destruktiv eller konservativ kraft. Så undviks den svåra motvindsrollen, samtidigt som personen ställer anspråk på att kämpa i en heroisk dissidentroll. En ytterligare förklaring är att nuets tröghet anses motivera en kritikoffensiv för att bereda marken för den kommande förändringen.

Det går utmärkt att inta en förment oppositionell kritisk mantel även om man stöds av etablissemanget, ja det går bra även om man utgör etablissemanget. Många vänsterregeringar har profilerat sig som i opposition mot Makten som anses ligga någon annanstans än i staten. Näringslivets dignitärer brukar inte heller se sig som Makten, utan i en dubbel opposition; dels ligger makten hos staten och dessutom finns ett internt motstånd mot de nödvändiga förändringar som ledningen vill genomföra. Hans Thunell bedrev under sin tid som VD för Trygg och SEB en kamp mot “permafrosten”, vilken utgjordes av tjänstemän som inte var entusiastiska till hans omorganisationer. Företagsledare anser sig bedriva kreativ destruktion, men ibland blir det bara destruktion. Strukturernas tröghet anses så stor att det tarvas en bias för förändring, och det behövs mer eller mindre en permanent kulturrevolution för att förhindra organisationen att drabbas av “sclerosis”. Den verkställande ledningen i såväl politiska som kommersiella organisationer skattar störningskostnaden som låg och agerar som om förändring huvudsakligen skapar stimulans. Föryngring och omorganisation anses vara vitala förbättringar. Populärt är att framhålla en förändringsbenägenhet; en amerikansk slogan som hope and change illustrerar ett ständigt tema.

En av förklaringarna till denna entusiasm är att det redan finns ett lager med kompetenta chefer på mellannivå som driver den statliga eller kommersiella organisationen, så att den högsta ledningen kan fokusera på förändringsprojekt, och hos dem finns en stark motivation att göra såväl intryck som avtryck. Burns (1978) har haft stort inflytande med sin transformational leader som omdanar sin organisation, i fördelaktig jämförelse, med en transactional leader som sköter verksamheten, men inte genomför revolutionära förvandlingar. Marx’ uppmaning i Feuerbachs elfte tes rimmar väl med denna förändringsbenägenhet: målsättningen för direktörer, liksom för filosofer, är att förändra världen. Att förändringar inte nödvändigtvis är förbättringar kan ses som ett tråkigt och konservativt påpekande.

Min poäng med att diskutera denna förändringsentusiasm är att den motverkar en mer prövande reflektion innan man river och bygger nytt. Den slentrianmässiga kritiken har rivningsklassat vissa kvarter och därav följer en förvissning om att varje typ av nybebyggelse blir ett framsteg. Det leder till mycket trial and error. Ledarskapet hyser en stark tilltro till sin intuition och förmåga att improvisera och så småningom hamna rätt. Det blir en brygd av högaktade värderingar, en stor dos sentimentala appeller samt en rad ödesbestämda omvärldsförändringar som kräver just de anpassningar som ligger i tidens modeuppfattning. I detta gäller det framförallt att hänga med och ha en skenbart ickeopportunistisk attityd; man bör vara kritisk till mode, men samtidigt helt moderiktig.

6 Slutsatser

Det finns en rad faktorer som underlättar för negativa åsikter; som tidigare noterats finns det fördelar med anti som prefix istället för pro. Att förklara vad som är rättvisa är svårt (utom naturligtvis att hävda ett personligt starkt rättvisepatos), men det är rätt lätt att kärnfullt förkasta en orättvisa. Mången tänkare har liksom Thomas Aquino haft mycket mer att skriva om orättvisan än om rättvisan. En annan grupp som lägger ut texten är konspirationsteoretikerna; systemet är inte bara ruttet utan rötan sitter djupare och på fler ställen än andra inser. Misstankens hermeneutik blir en åsiktsgenerator. Allmänt kan nog sägas att dåliga nyheter passar media. Positiva nyheter är ofta inga direkta nyheter, utan stegvisa framsteg, och är mycket svårare att kommunicera som en berättelse som engagerar. Negativa nyheter som krigsutbrott och översvämningar illustreras med lätthet. Även kritik och missnöje med något är så mycket enklare att förmedla på ett intresseväckande sätt än positiva åsikter.

Till denna kommunikativa fördel finns också en imagefördel. Pro-åsikter kan framstå som säljigt påträngande eller som utslätade inställsamma försök att skapa sympati och trivselkänslor. Att vara för något kan lätt förknippas med naivitet; man ser en framsida men har inte noterat den potentiella baksidan. Kritikerns kommentar till baksidan leder lätt till antagandet att han också sett framsidan, men nu trängt än djupare in i frågan. Ibland har också kritikern gjort en större arbetsinsats; det tycks mig som utopisten skissar hafsigt, medan dystopin blir en mer genomarbetad samhällspresentation. De flesta filosofer och debattörer lägger sitt krut på ideologikritik. Ideologi är inte något man primärt tillskriver sig själv, utan något som motståndare hemfaller åt, och intresset att bemöta deras kritik blir mindre än att själv kritisera: fältropet lockar: “J’ accuse”.

Kritik har i hög grad blivit ett instämmande i någon konventionell åsikt som redan finns prefabricerad i en rad anti-formuleringar. Den förväntade nära kopplingen mellan kritisk och oppositionell blir närmast ett motsatsförhållande; om kritisk blir ett allmänt plusord så krävs det en stark position i samhällsdebatten för att tillskansa sig begreppet. De egentliga dissidenterna betecknas inte som kritiker utan som avvikare. De dominerande konventionerna blir enhetsfronter som mobbar ondskan i någon av dess många olika skepnader: ohälsan, girigheten, strukturerna och utanförskapet.

Jag kan inte förneka en viss kverulans över kritikens förfall. Kritik har inte blivit en individuell prövning av en argumentation - lita på ditt eget förnuft - utan ett sätt att beskriva en position. Kritik i den tidigare bemärkelsen var något som skedde i en evalueringssituation; frågan var: vad är rätt och varför? Nu används termen ofta i en mobiliseringssituation. Det gäller att sluta upp, och att sluta upp mot något, vilket ger mer adrenalin och ställer lägre intellektuella krav; kritik blir indignationens mer rumsrena synonym. Mobilisering manar inte till eftertanke, utan till att avfärda motargument och komma till handling.

Att kritiken i viss mån har demokratiserats och i mindre utsträckning ses som en term tillhörande speciella diskursgrupper är i sig ett framsteg. Problemet är att andra grupper också använder kritik på samma sätt, så det är inte det konstruktiva bruket som ökat, utan missbruket. Inte bara finkulturella diskurser utan mer gängse uppfattningar erbjuder både en färdigpaketerad samhällskritik och en typ av kritisk attityd man ser som gagnelig – inte minst för sig själv.

Det tycks ytterst svårt att söka rädda termen kritisk och en mer konstruktiv linje är förmodligen att söka beteckna upplysningens kritiska prövning med termen skeptisk. Den måste då avgränsas från en fundamental skepticism, enligt vilken möjligheten att finna svar på frågorna anses utsiktslösa. Skepticism bör inte bara beteckna tvivel, utan en strävan efter en balans mellan rimlig tro och rimliga tvivel. Vad gäller beteckningen ”kritisk” finnas många starka skäl till att vara kritisk.

 

Jan Tullberg

Referenser

Alford, Fred (1985): Science and the Revange of Nature, Tampa: University Presses of Florida,

Baudrillard, Jean (1993): “Hyperreal America” Economy and Society 22 (2): pp 243-252

Bottomore, Tom (1984): The Frankfurt School, London: Routledge,

Burns, James MacGregor (1978): Leadership, New York: Harper & Row.

Comte, Auguste (1844/1991): Om Positivismen, Göteborg:Korpen.

de los Reyes, Paulina & Kamali, Masoud (2005): “Bortom vi och dom: teoretiska reflektioner om makt integration och strukturell diskriminering”, SOU 2005:41.

Derrida, Jacques (1967): Of Grammatology, Introduction, Part2, Section 2.

Habermas, Jürgen (1981): The Theory of Communicative Action, Boston, Mass: Beacon Press.

Hedenius, Ingemar (1972): Helvetesläran, Stockholm: Bonniers.

Honneth, Axel (2011): “Om möjligheten till upplåtande kritik” Fronesis, Nr 36-37: 196-209.

Kuhn, Thomas (1962/1981): De vetenskapliga revolutionernas struktur, Lund: Doxa.

Kurtz, Paul (1992): The New Skepticism - Inquiry and reliable knowledge, Buffalo, New York: Prometheus Books.

Lyotard, Jean-Francois (1979/1984): The Postmodern Condition, Manchester:Manchester University Press.

Marcuse, Herbert (1969): “Repressive Tolerance”, In Wolf Moore and Marcuse, A Critique of Pure Tolerance, Boston: Baceon Press.

Norris, Christoffer (1992): Uncritical Theory - Postmodernism, Intellectuals and the Gulf War, London: Lawrence & Wieshart.

Popper, Karl (1959): The Logic of Scientific Discovery, New York: Basic Books.

Eldén, Åsa et al. (2004):“Slag i luften: en utredning om myndigheter, mansvåld och makt.” SOU:2004:121.

Tullberg, Jan (2011): “Comparatism – A constructive approach in the philosophy of science”, Journal of Socio-Economics. Vol. 40, Issue 4, pp 444-453.

Winberg, Margareta (2004): “Göran Persson är ännu ingen riktig feminist”, Dagens Nyheter, 6 april 2004.

Online
 
Holmqvist, Ivo (2009): i TijdSchrift voor Skandinavistiek, vol. 30, nr. 1   
http://dpc.uba.uva.nl/tvs/vol30/nr01/art05
 
 

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts