Rädslan för metafysiken

radslan1.jpg

lustration: Ella Bertilsson

Vi har den senaste tiden kunnat se hur en mediaoffensiv genomdrivits från de så kallade Humanisterna, med Christer Sturmark i spetsen, för att föra fram den nya ateismen. I Hedenius anda riktas en kritik mot religion som varande något oförnuftigt och anakronistiskt i en tid av upplysning och sekularism. Ofta tenderar debatten mellan religiösa företrädare och religionens vedersakare att bli antagonistisk på bekostnad av en öppenhet inför det filosofiskt problematiska.

Kanske är det också svårt att inte låta affektioner ligga till grund för åsiktsbildande i frågor som berör vår syn på religion. Men vad ligger egentligen bakom denna ateism och dess religionsfientlighet?

En representant för den form av ateism som Humanisterna propagerar för finner vi hos oxfordprofessorn och evolutionsbiologen Richard Dawkins, vars senaste bok Illusionen om Gud nyligen utgivits på svenska. Dawkins står i spetsen för den position i debatten mellan vetenskap och religion som går under benämningen scien­tism. Scientismen utgår från premissen att den enda verklighet vi kan veta något om är den som vetenskapen studerar. Med vetenskap ska i detta sammanhang förstås den empiriska naturvetenskapen, och det handlar sålunda om en renodlad vetenskapstilltro där den religiösa erfarenheten betraktas på ett reduktionistiskt sätt som något illusoriskt. Gudsföreställningen blir hos Dawkins uppfattad som en ren vanföreställning utan någon grund i verkligheten.

Men filosofiskt betraktat är scientismen en ganska naiv position. Premissen att allt vi kan ha kunskap om är den empiriska verkligheten är i sig själv inte ett vetenskapligt påstående utan ett kunskapsteoretiskt påstående. Även scientismen i sin strängaste form kan inte helt och hållet eliminera sina metafysiska förutsättningar. Detta blir tydligt om vi uppmärksammar den filosofiska slutsats som scientisterna drar från det cirkulära förhållandet att vi endast kan nå empirisk kunskap från en empirisk forskningsmetod. Slutsatsen är att den enda verklighet som existerar är den empiriska verkligheten. Detta är inte en vetenskaplig slutsats utan en metafysisk sådan.

Att hävda att den enda verklighet som existerar är den som bestäms av en empirisk metodologi samt en materialistisk ontologi är i lika hög grad en form av metafysisk tro som den religiösa föreställningen om Gud som en verklighetsgrund som transcenderar den empiriska verkligheten. Båda dessa trosuppfattningar besvarar nämligen den ontologiska frågan om verklighetens grund, och denna fråga låter sig endast reduceras till att bli en empirisk fråga om man väljer att betrakta verkligheten utifrån ett reduktionistiskt perspektiv. Det finns inget i vetenskapen själv som låter oss dra slutsatsen att allt som existerar är den empiriska verkligheten; och att bevisa någon annan verklighetsaspekt än den rent empiriska utifrån empiriska metoder är en omöjlighet. Särskilt viktigt blir dessa filosofiska insikter inom medvetandefilosofin eller den filosofiska antropologin (som utgör grunden för vår människosyn). Frågan om hur vi uppfattar verklighetens grund samt medvetandets natur är förbundet med ett slags metafysiskt val, grundat i oss själva som intentionella varelser. Annorlunda uttryckt: Vi är dömda att tolka verkligheten.

En annan invändning som kan göras mot scientismen angående dess blindhet inför det ofrånkomliga i att ha en metafysisk utgångspunkt när man uttalar sig om verklighetens grund är att premissen som säger att vi endast kan ha kunskap om den verklighet som vetenskapen studerar förutsätter någon som har denna kunskap. Det förutsätts ett kunskapssubjekt, med andra ord vårt jag. Men jaget  som en inre privat upplevelseström  är inte något vi kan erhålla kunskap om genom vetenskaplig observation. Kunskapen om jaget, eller jaget som en förutsättning för kunskap, tillhör en utomvetenskaplig kategori. Tar vi detta i beaktande blir den scientistiska premissen ovan självmotsägande och självupplösande.

Men den reduktionistiskt-materialistiska slutsatsen i fråga om verklighet och medvetande kan säkert locka den filosofiskt okunnige vetenskapsidkaren, men man skulle önska att fler människor i vårt nutida samhälle lärde sig att förstå gränsen mellan vetenskap och metafysik. En sådan kompetens är av högsta angelägenhet och borde odlas redan från grundskolenivå. Det är min uppfattning att mycket av den allmänna förvirring som nu råder i fråga om vetenskap, och som en följd därav även om religion och livsåskådning, då skulle skingras till förmån för en attityd bättre lämpad för vår senmoderna tidsålder. Majoritetskulturen tycks ännu leva kvar i ett tillstånd där begreppet vetenskap ännu inte avförtrollats sin livsåskådningsmässigt magiska attraktionskraft.

Gud är död men vetenskapen ersätter hos den moderna människan samma grundläggande behov, menade Nietzsche. Är det kanske i grunden en existentiell ängslan över att behöva tänka självständigt som förlänar vetenskapen dess attraktionskraft när det gäller att besvara även sådana frågor som dess metod inte är i stånd att besvara? Intressant att lyfta fram i sammanhanget är att Immanuel Kant i sin kända skrift Vad är upplysning? menar att det är just den enskilda människans rädsla för att tänka själv som hindrar hennes upplysning och vidmakthåller omyndigskapet. Definierat sålunda kan vi säga att upplysningen har sin egentliga grund i en fortgående uppgörelse med en sådan sorts rädsla. Och är inte omyndigskapet som starkast just inom livsåskådningsområdet på grund av en ännu djupare existentiell rädsla? Kanske är därmed scientismen, trots allt, inte så radikalt motsatt den form av tro som den bekämpar.

Simon Henriksson

< Föregående		Nästa >