När andra författare gör grovjobbet – intrigen! Apropå Helena Siganders Dosan - Tidningen Kulturen

Kultur
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Helena Sigander Foto EsquiloDet finns en tendens bland författare att bygga sina texter på andra författares liv eller på deras verk. P.O. Enquist har bland annat utnyttjat en episod i Strindbergs liv med den äran. Tribadernas natt är näst intill ett mästerverk. James Joyce hämtade intrigen till Odysseus från Homeros Odyssén. Den raffinerade hämndens roman, Alexander Dumas Greven av Monte Cristo byggde på en verklig händelse, vars intrig Dumas snattade från en bok av polismannen Jacques Peuche. Eando (Otto) Binder använde sig av intrigen när han skrev Fem steg mot morgondagen och efter honom utnyttjade Alfred Bester samma handling i sin lysande roman Tigermannen (The Stars my Destination).

H.P. Lovecrafts världar har sedan länge varit föremål för en oändlig rad tie ins och hur många Harry Potter-älskare har inte låtit sig fångas av J.K. Rowlings fantasier och skrivit egna utvikningar från bokserien. Med utgångspunkt från Virginia Woolfs Mrs Dalloway drev Michael Cunningham den här metodiken långt, mycket långt utöver det rena efterapandet i sin roman Timmarna. Hans intrigstöld ledde faktiskt till uppkomsten av ett helt nytt mönster av intrikata intriger.

En som har varit rejält utsatt för den här formen av kannibalism är Jane Austen. Hennes gestalter har till och med fått trängas med zombier. Jag har själv fuskat i genren ”sno handlingen från Jane” genom att snyta hela intrigen rakt av från hennes Stolthet och fördom med min upp och nedvända variant Bias and Vanity (http://www.bewilderingstories.com/issue302/bias1.html). Denna parasitering hindrar mig inte från att förhålla mig ambivalent till fenomenet. Bör inte en författare skapa sina egna intriger?

Det är emellertid lättare sagt än gjort. Det är oerhört svårt att skapa en helt ny intrig. Det finns så gott som alltid någon förlaga, som man kan mana fram och hänvisa till. Kanske Joyce och Enquist och Bester varit så medvetna om detta att de helt smart tog det säkra för det osäkra. Om man saknar förmåga att skapa en egen intrig kan ett redan existerande, vinnande koncept göra det möjligt att i stället satsa stenhårt på gestaltningen. Och när det kommer till kritan, inleder inte alla författare sitt skrivande med att härma?

Ungefär samtidigt som orgien i Jane Austen-parafraser grasserade har Hjalmar Söderbergs Doktor Glas (1905) nu seglat upp på vår inhemska parnass som lämplig förebild med gestalter i doktorns omgivning som formligen skriker efter att få sin historia berättad och inte bara sedd utifrån den märklige doktorns och Hjalmars Söderbergs perspektiv.

Exilium förlagJag är inte säker på att man måste ha läst Doktor Glas för att ta till sig Helena Siganders Helga Gregorius berättelse Dosan (Exilium förlag 2013) men det skadar inte. Om jag inte minns fel så gick Helena Sigander för en del år sedan i spetsen för att få folk att läsa stockholmsromanen Doktor Glas i Stockholm. Hon är kanske delvis ansvarig för den Söderberg-renässans som tycks råda, även om han alltid har varit läst och inte tillhör de författare som höjts till skyarna för att sedan glömmas bort.

Helena Sigander har som det heter en mångsträngad lyra. Hon har producerat närradioteater, hon är ordförande i Novellmästarna, hon är spökskrivare, hon driver förlag, hon lär ut konsten att skriva etc. etc. Jag vet inte vad hon är mest känd som, kanske deckarförfattare?

Dosan är som varje doktor Glas-entusiast vet den urboett där doktorn förvarar sina dödsbringande piller. Den kan sägas vara katalysatorn i det filosoferandets Stockholm dit Hjalmar Söderberg förlagt sin handling. Söderberg var själv inte sämre än att han kunde alludera till sina egna texter på i likartat sätt som Bengt Ohlsson i sin parafras Gregorius (2004) och nu Helena Sigander med Dosan.

Martin Birck från en tidigare roman dyker upp som en biperson i Doktor Glas.

Men nu handlar det alltså om Helga Gregorius. Det är inte i första hand Söderbergs roman som jag kommer att tänka på när jag börjar läsa Helena Siganders berättelse från Stockholm vid tiden för unionsupplösningen för över hundra år sedan. Det är i stället Sveriges så vitt jag vet första proletärförfattare som faller mig i tankarna, nämligen Maria Sandels Droppar i folkhavet från 1924.

Helga har en likartad bakgrund som de olyckliga kvinnorna hos Maria Sandel som lever i en mansvärld, men som finner en sorts räddning i att sluta sig samman i något som liknar ett systerskap. Men Siganders berättelse lämnar snart den likheten och romanen tar steget in i Söderbergs borgerliga värld. Hon gifter sig med pastor Gregorius.

Det är naturligtvis intressant att jämföra hur en situation hanteras av eftersägaren jämfört med förebilden. Så här går det till hos Hjalmar Söderberg på doktor Glas mottagning när fru Gregorius är på besök. Jag-personen är doktor Glas

En bryggarkärra skramlade förbi nere på gatan, jag gick fram och stängde fönstret, och i den plötsliga tystnaden hörde jag henne säga, lågt och fast, men med en liten darrning på orden, som om hon var nära gråt:

- Jag har fått en så förfärlig avsky för min man. Jag stod med ryggen mot kakelugnen. Jag böjde på huvudet till tecken att jag följde med.

- Inte som människa, fortfor hon. Han är alltid god och vänlig mot mig; aldrig har han sagt mig ett hårt ord. Men han inger mig en så förfärlig motvilja.

Hon drog djupt efter andan.

Så här låter samma scen hos Sigander:

”Gregorius är ömhjärtad och rättänkande. Min övertygelse är att om han en dag skulle sättas på ett moraliskt prov skulle han välja det mer obekväma före egen vinning. Avbryt inte, doktorn. Jag måste få det sagt nu. Sedan överlämnar jag mig till doktorns ... förbarmande.”

”Förbarmande. Vad har hänt?”

”Inom mig har det skett en förändring. Jag kan inte tåla min mans äktenskapliga rättigheter.”

”Är det vad han kallar det. Nå, då är det inte svårt för mig att gissa hur frun mår.”

”Det är mig motbjudande.”

Hos Sigander rör sig romanen tillbaka till Maria Sandels värld. Helga håller ett brandtal om kvinnlig rösträtt, hon skils från Gregorius, hennes älskare överger henne och hon reser till Solöga, där kvinnor i omständigheter tar hand om varandra. Ja, varför inte? Och nu när stenen har satts i rullning kan man undra vem nästa författare blir som kastar sig över en gestalt i doktor Glas omgivning?

 

Bertil Falk

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts