Homofoben Vilhelm Moberg

aug312012

Skrivet av Mikael Löwegren

Debatt

Vilhelm MobergAnklagelserna att Vilhelm Moberg var homofob återkommer med viss regelbundenhet. Nu senast är det Jonas Gardell som tröttsamt tuggar om denna vattvälling. Han spar inte på krutet utan hävdar i sin nya bok Torka aldrig tårar utan handskar att Moberg på 1950-talet var en av dem som ”hetsade likt en kamphund" mot homosexuella. 

Saken har utretts gång på gång av kunniga Mobergkännare, t.ex. Otto von Friesen och Anna-Karin Carlstoft Bramell. Men Jonas Gardell gör det nödvändigt att återställa fakta. 

Entré i Smålandsposten för Jens Liljestrand den 29/8. Jo, anklagelserna är ju ”överdrivna”, säger Liljestrand, och Moberg ”var inte ledande i kampen mot homosexuella”, men det var ändå ”olämpligt” av Moberg att gå in det här.

Det är inte lätt att vara alla till lags. 

Saken är i själva verket mycket enkel: homosexualitet i sig intresserade Moberg inte, den var en privatfråga. Det var bara i samband med rättsröteaffärerna som han överhuvud taget kom att beröra saken. 

I fallet med pastor Karl-Erik Kejne hävdade Moberg att det fanns ett nätverk av högt uppsatta personer i samhället, som ägnade sig bland annat åt att organisera pojkprostitution under kyrklig täckmantel. Det var Kejne som kommit verksamheten på spåren och det blev en snaskig historia med mordbrand, förgiftning och kontakter upp på regeringsnivå. I fallet med Kurt Haijby menade Moberg att denne utsatts för rättsövergrepp för att dölja en homosexuell förbindelse med kungen Gustaf V.

En tid när homosexualitet var kriminaliserad var det upplagt för hemlighetsmakeri -- och därmed utpressning och beskyddarverksamhet. Moberg såg smussel och lagbrott med höga vederbörandes goda minne. Det och inget annat var vad han vände sig mot. Vad menar egentligen Liljestrand var olämpligt med det? 

Hur det än förhåller sig med fakta i själva sakfrågorna -- rättsövergrepp eller ej -- så är det uppenbart att Moberg aldrig hetsade mot homosexuella, varken som en bandhund eller på något annat sätt. Han var inte ledande i kampen mot homosexuella just därför att han inte förde någon kamp alls.

Jonas Gardell far med osanning. Istället för att säga det klart och entydigt så mumlar, insinuerar och moraliserar Jens Liljestrand. Beskrivningen är inte, som han hävdar, överdriven – den är falsk: för Vilhelm Moberg var alltihop en politisk fråga, inte en läggningsfråga. Det var överheten, inte sexualiteten, han ville övervaka.

Ska nu det vara så svårt att få ur sig?

Mikael Löwegren