från Vasa till Bernadotte

aug082012

Skrivet av Carl Ek & Niclas Mossberg

Debatt

Carl Ek och Niclas MossbergCarl Ek & Niclas Mossbergs historisk expose över den svenska monarkin och debatten om statsskick t.o.m. 1809

Arvkungadömet och fursteidealet
Valet av Gustav Vasa till Sveriges kung på riksdagen i Strängnäs den 6 juni 1523 ligger till grund för framväxten av den svenska enhetsstaten. Utvecklingen har stora likheter med vad som hände i flera andra europeiska länder. I Danmark, England, Frankrike och flera tyska stater ökade furstemakten sitt grepp om förvaltning och beskattning samt kontrollen över kyrkan, opinionsbildningen och en nationellt inriktad näringspolitik. En avgörande händelse för den svenska monarkin blev riksdagen i Västerås 1544 där valkungadömet avskaffades och det slogs fast att Sverige skulle vara ett arvkungadöme.

Det är framförallt de kungavänliga krönikorna som har bidragit till den äldre forskningens bild av landsfadern Gustav Vasa där han hyllas som nationell riksbyggare, mannen som frigjorde Sverige från dansk och tysk dominans, krossade den katolska kyrkan och öppnade Sverige för reformationen. Den senaste tidens mer kritiska forskning har dock blottlagt de hänsynslösa dragen i hans agerande mot sina inrikespolitiska motståndare samt de auktoritära dragen i hans uppfattning om kungamakten och kronans rättigheter. Gustav Vasa har därmed beskrivits som en typisk representant för sin tids furstemakt där han endast i frågan om boklig bildning inte motsvarade tidens fursteideal.

Redan under Johan III:s tid som regent framträdde dock medlemmar ur högaristokratin med ett medvetet anti-absolutistiskt program. Utgångspunkten var att de ville begränsa den ärftliga monarkin vid ett styrelseskick som innefattade tanken på en delning av makten där även riksdagen inbegreps. Genom Gustav II Adolfs kungaförsäkran 1611 fick också adeln kraftigt utvidgade förmåner och kungamakten bands till en samverkan med råd och ständer i en rad viktiga frågor. Eftersom Sverige under den senare delen av Vasatiden kom att präglas av en maktdelning, mellan kungen, rådet och ständerna, ter det sig naturligt att professorerna vid universiteten föreläste om bland annat tysken Johannes Althusius maktfördelningsläror.

Enväldet av Guds nåde
Efterhand kom dock allt fler att förespråka idén om envälde. Visserligen förordade Michael Gyldenstolpe i Åbo en maktdelningslära som starkt betonade rådet och adelns ställning. Påverkad av fransmannen Jean Bodin förespråkade däremot Johannes Loccenius i Uppsala en stark kungamakt på samma sätt som Samuel von Pufendorf i Lund tog starka intryck av engelsmannen Thomas Hobbes argument för att enväldet var den bästa samhällsformen.

Genom Uppsala möte 1593 där den lutherska ortodoxin fastslogs som dogm omvandlades den svenska kyrkan till en alltmer lojal statskyrka där prästerskapet fick ansvar för administrativa och ideologiska uppgifter. Beslutet kom att få en särskilt betydelse under det karolinska enväldets tid som förkroppsligades av envåldshärskaren Karl XII och då kungadömet hyllades som ett uttryck för Guds vilja genom hänvisningar till Luthers skrifter och Paulus statslära. Det har således påpekats att den lutherska ortodoxin blev ett redskap för det furstliga enväldet till skillnad från den republikanskt präglade kalvinismen som spred sig i Schweiz, Skottland och Nederländerna.

Frihetstidens ständervälde
Efter Karl XII:s död den 30 november 1718 fick Sverige ett nytt politiskt system och statsskick. Först valdes Ulrika Eleonora till drottning som i sin kungaförsäkran fick avsäga sig alla tankar på att återupprätta enväldet. Därefter överlämnade hon kronan till sin man Fredrik av Hessen vars begränsade kungamakt bekräftades av 1720 års regeringsform.Enligt den nya regeringsformen var det istället riksdagen och ständerna som fick den högsta makten. De beslutade om lagar och skatter. Ständerna var också representerade i det sekreta utskottet som fick ansvar för utrikespolitiken och där kungen blev tvungen att följa majoritetens beslut. Man brukar därmed säga att det karolinska kungliga enväldet ersattes av ett ständervälde under frihetstiden.

Å ena sidan har det påpekats att adeln, särskilt lågadeln, intog en dominerande position inom ständerväldet som med stränghet utövade sin makt såväl mot kungahuset som mot folket. Högadeln var i sin tur överrepresenterad på de högsta posterna, inte minst i riksrådet. Under frihetstiden kom därför riddarhuset att bli det politiska livets centrum. Adelns starka ställning har sin grund i 1723 års privilegiebeslut där de i princip fick ensamrätt på högre ämbeten och skattebefriad frälsejord.

Å andra sidan har frihetstidens statsskick beskrivits som en föregångare till den moderna parlamentarismen genom uppkomsten av politiska klubbar och ett begynnande partiväsende. Det har också beskrivits hur det yngre mössorna i slutet av frihetstiden utvecklades i en republikansk riktning och övergav sitt stöd för en starkare kungamakt samt tidigare förankring inom högadeln. Istället har de beskrivits som de ofrälse ståndens parti, som i sina krav på ståndsutjämning, inte minst efter 1766 års tryckfrihetsförordning, gick till hårda angrepp mot adeln och de yngre hattarna, vilket alltmer framstod som ett frälseparti.

Den äldre republikanismen
Det har påpekats att det fanns en utbredd uppfattning att Sverige hade ett republikanskt statsskick under frihetstiden. Begreppet ”republik” förknippades dock inte på samma sätt som idag med statschefens ställning. Grundtanken i 1720 års regeringsform var som sagt istället maktdelningen mellan kungen, rådet och ständerna. De som genomdrev och argumenterade för en inskränkt kungamakt betecknades därmed som republikaner men deras syfte var alltså inte att omvandla Sverige till en regelrätt republik med villkorat statsöverhuvud.

Det svenska folkets stöd för kungamakten under frihetstiden är istället någon som regelmässigt har tagits för givet av den historiska forskningen. Detta skulle inte bara ha gällt bönderna utan också borgarna. Det har vidare beskrivits hur allmogen såg en stark kungamakt som det främsta värnet mot hotande herremakt och adelsvälde. Föreställningen om folkets djupa kungatrohet och monarkins grundfasta position i frihetstidens samhälle har därmed framställts som ett axiom.

Den upplysta despotismen
Redan Lovisa Ulrika var en varm anhängare av den upplysta despotismen med utgångspunkt i upplysningsfilosofen Voltaires ideal och Fredrik II av Preussen som politisk förebild. För att stärka den svenska kungamakten förmådde hon bland annat sin man Adolf Fredrik att vägra underteckna de riksdagsbeslut som gick emot honom, vilket dock resulterade i att ständerna lät ersätta kungens namnteckning med en stämpel. De misslyckades också att genomföra en statskupp år 1756, vilket i sin tur resulterade att kungamakten inskränktes ytterligare. Hennes önskan och förhoppning om en starkare kungamakt uppfylldes däremot av hennes son Gustav III som övertog makten efter Adolf Fredriks död år 1771.

Närmast omgående efter makttillträdet genomförde Gustav III en statskupp, varpå han samlade ständerna i rikssalen på slottet där han fördömde frihetstiden och förmådde dem att underteckna hans förslag till ny författning. 1772 års regeringsform innebar att rådet endast var ansvariga inför kungen som skulle styra landet. Hattarna och mössorna förbjöds och det sekreta utskottet avskaffades. Det var därmed slut på riksdagsväldet och frihetstidens parlamentarism.

Det har påpekats att statskuppen lyckades förvånansvärt enkelt. Ståndsmotsättningarna har lyfts fram som en väsentlig förklaring samt att adeln föredrog en starkare kungamakt framför ständerväldet som under slutet av frihetstiden gett ståndsutjämningen fritt spelrum. Det har vidare beskrivits hur många ofrälse tilltalades av kungens angrepp på det aristokratiska mångväldet, som främst avsåg riksdagsmännen och de höga ämbetsmännen, samt att allmogen hyste förhoppningar om att statskuppen skulle leda till genomgripande sociala reformer.

Den gustavianska revolutionen
Under 1780-talet flyttade de ofrälse stånden fram sina positioner på adelns bekostnad. Gustav III använde också Anjalamännens myteri år 1788 i samband med kriget mot Ryssland för att vända opinionen mot adeln och driva igenom förenings- och säkerhetsakten år 1789, som i efterhand har beskrivits som en social revolution. Visserligen blev kungamakten återigen i det närmaste enväldig men i gengäld belönades de ofrälse stånden med ett flertal ämbeten som tidigare varit förbehållna adeln. Därmed avskaffades de feodala kvarlevorna på kungens initiativ till skillnad från i Frankrike där motsvarande samhällsomvandling krävde en väpnad revolution.

Det har dock påpekats att Gustav III, som före den franska revolutionens utbrott 1789 hade varit en varm anhängare av upplysningsidealen, blev skräckslagen då han såg hur tankarna omsattes i praktiken. Mellan åren 1789 och 1792 inskränkte tryckfriheten ytterligare, efter 1774 års mer restriktiva tryckfrihetsförordning, för att kulminera i ett totalt förbud mot införandet av skrifter som behandlade den franska händelseutvecklingen. Liksom många andra regenter i Europa vägrade han också att erkänna den revolutionära regimen i Frankrike.

Det har slagits fast att det aldrig uppstod någon radikal politisk upplysning i Sverige på 1700-talet. Visserligen har det beskrivits hur uppkomsten av en ny medelklassideologi, med sin utgångspunkt i upplysningstidens idéer, var en av den gustavianska tidens viktigaste nyskapelser. Bland dess ideologiska förespråkare kan nämnas Anna Maria Lennergren, Carl Gustaf Leopold, Johan Henrik Kellgren, Anders Chydenius och Peter Forsskål. Det går också att urskilja en republikansk tradition i Finland, som fick sitt fäste i en politisk radikal krets vid universitet i Åbo. På samma sätt förekom det redan hösten år 1791 oroligheter i Uppsala där det sägs att studenterna bar frihetskokarder och skålade för nationalförsamlingen i Paris. Att gå så långt som att vilja avskaffa monarkin var de däremot inte beredda att gå.

Kungamordet på maskeradbalen
Det var alltså knappast några jakobinska ideal som låg bakom mordet på Gustav III. Istället hade det uppstått en stark adelsopposition som ville återgå till frihetstidens statsskick där adeln återtog sin rättmätiga position. De ansåg därför att det var nödvändigt att få bort kungen som begått allvarliga överträdelser mot grundlagen och utvecklats till en maktfullkomlig tyrann. Gruppen av konspiratörer, som samlades kring Carl Fredrik Pechlin, knöt till sig kaptenen Jacob Johan Anckarström som avlossade skottet på maskeradbalen den 16 mars 1792. Den planerade militärkuppen kom däremot av sig eftersom den sårade kungen först dog efter två veckor.

Under ledning av kungens yngre bror hertig Karl bildades därefter en förmyndarregering. Det var också han som ledde undersökningarna mot kungamördarna. Det har dock påpekats att domarna blev anmärkningsvärt milda. Endast Anckarström avrättades medan Pechlin blev satt på Varbergs fästning. De övriga fyrtiotalet konspiratörer dömdes antingen till fängelse, landsförvisning eller frikändes helt. Det har dessutom framförts att hertig Karl, som själv inte varit helt overksam i de oppositionella kretsarna, hade anledning att visa mildhet.

Det har vidare beskrivits hur hertig Karl befunnit sig i en trängd situation mellan brodern och sina adelsvänner men att han i alla fall till skenet ställt sig lojal med kungen. Det har däremot belagts att han under en seans vintern år 1789, i närvaro av ett stort antal adelsmän och frimurarbröder, profeterat om det svenska rikets snara undergång under sin dåvarande regent men dess återfödelse genom en ny styrman. Det har således framförts att hertig Karl använde den så kallade magnetiska sömnen under seanserna som en täckmantel för att kunna yttra sig i politiska frågor som han annars varken kunde eller vågade.

Redan under samtiden fanns det också en utbredd föreställning att hertig Karl var den gustavianska oppositionens huvudman och att han använde frimureriet för att genomdriva sina politiska ambitioner. Det har därmed beskrivits hur frimureriet i Sverige, under ledning av hertig Karl som utarbetade det så kallade svenska systemet, kom att utvecklas i motsatt riktning i jämförelse med till exempel Frankrike, där frimurarna företrädde den radikala upplysningen och ställde långtgående politiska krav på samhällsförändringar.

De Reuterholmska järnåren
I sitt testamente hade Gustav III utsett hertig Karl att tillsammans med en förmyndarregering styra landet till dess kronprins Gustav Adolf fyllt 18 år. Efter en tid kallade emellertid hertig Karl till sig några andra medarbetare som stod honom nära. Den viktigaste av dessa var hans frimurarbroder Gustaf Adolf Reuterholm som tillhört de bittraste motståndsmännen mot Gustav III. Formellt utsågs Reuterholm till president i kammarrevisionen, men genom sitt inflytande över hertig Karl, har det beskrivits hur han i praktiken blev något av en diktator som med järnhand styrde landet under öknamnet Storvisiren.

De så kallade järnåren efter mordet på Gustav III kom att präglas av utrensningar och förföljelser av gustavianerna. Gustaf Mauritz Armfelt, som på kungens dödsbädd utnämnts till överståthållare, skickades till Italien. För att kontrollera befolkningen inrättades också ett hemligt och fruktat underrättelseväsende. Visserligen upphävdes Gustav III:s inskränkningar i tryckfriheten en kort tid, vilket resulterade i att det publicerades en strid ström av skrifter om revolutionerna och republikernas uppkomst i Amerika och Frankrike, men när kritiken riktade sig mot Reuterholm och förmyndarregeringens politik återinfördes censuren.

Det har vidare beskrivits hur Reuterholm utvecklade en stark förföljelsemani under de fyra år han satt vid makten. Det sägs att han överallt såg jakobinska konspirationer, särskilt efter händelserna i Frankrike år 1793 då Ludvig XIV förts till giljotinen och Robespierre valts till ledare för välfärdsutskottet. Den stränga censuren och hårda bevakningen av pressen och kulturlivet kulminerade i att Svenska Akademin stängdes 1795. Författarna och litteratörerna misstänkliggjordes, upplysningsmannen Thomas Thorild landsförvisades och misstänksamma blickar riktades mot universitet i Uppsala.

Juntan och musikprocessen
Redan i december 1792 hade studenterna i Uppsala protesterat mot inskränkningarna i tryckfriheten genom att arrangera en begravningsakt för den avlidna friheten. Händelsen hade gett eko i huvudstaden och resulterade i att större sammanslutningar förbjöds. För att kringgå den nya lagstiftningen samlades ett matlag kring Gustaf Abraham Silverstolpe och Benjamin Höijer. Sällskapet kom att kallas för juntan och har beskrivits som en radikal klubb. Det har dock påpekats att de jakobinska och revolutionära inslagen är starkt överdrivna och har uppkommit i efterhand. Förmyndarregeringens överdrivna misstänksamhet resulterade dock i regelrätta förföljelser av Silverstolpe och Höijer och spädde på ryktena om en revolutionär sammanslutning.

Påståendena om Höijers jakobinska sympatier har troligtvis sin grund i att han uppträdde som den omstridde filosofen Immanuel Kant försvarare i Sverige på 1790-talet. I skriften Zum ewigen Friden från år 1795 pläderade nämligen Kant för revolution och republik som idé och betraktades bland annat därför som en farlig upplysningsman. Om man ser till Höijers texter har det dock påpekats att han inte vid något tillfälle förespråkar att Sverige borde omstörtas i en sansculottisk riktning.

Detsamma sägs för övrigt också ha gällt den landsförvisade upplysningsmannen Thomas Thorild, som i sin pamflett Rätt eller alla samhälles eviga lag från år 1794, tog avstånd från händelseutvecklingen under republiken i Frankrike. Det skall dock påpekas att den sammanföll med att Thorild några månader senare fick den utlysta tjänsten som bibliotekarie med professors ställning i Greifswald och att han år 1801 återigen skrev om en framtida världsrepublik.

Den kanske mest uppmärksammade manifestationen under juntans tid inträffande år 1800 i samband med att Gustav IV:s kröning skulle högtidighållas vid Uppsala universitet. Vid tillfället skulle det framföras musik av Akademiska kapellet och det sägs att Silverstolpe som var violinist passade på att smyga in fransmannen Franz Metzgers Bataille de Fleurs som innehöll ett stycke ur Marseljäsen. Universitetets rektor skulle dock ha fått reda på saken och när Silverstolpe och de andra musikanterna anlände låg istället en Haydnsymfoni på notstället. Eftersom de inte var förberedda vägrade de att spela och gick därifrån. Kvar blev därför endast dirigenten och två musikanter. I den efterföljande så kallade musikprocessen dömdes Silverstolpe till relegering varpå han lämnade Uppsala för att aldrig mera återvända.

Förbudskungen och statskuppen 1809
Under förmyndartiden hade kronprinsen varit passiv men efter att Reuterholm misslyckats med att få till stånd ett äktenskap mellan honom och kejsarinnan Katarinas sondotter trädde han in på den politiska scenen år 1796. Han tvekade inte att göra sig av med Reuterholm men han tog ändå i mångt och mycket vid längs den utstakade vägen och järnåren fortsatte. Kungens rädsla för franska revolutionen resulterade i att förbuden kom slag i slag och på kulturens område snarast utvidgades censuren. Teaterpjäser kontrollerades och stoppades, en särskild bokhandels- och tryckeriombudsman ingrep mot otillåtna och misstänkta skrifter, införsel av danska och franska böcker förbjöds och år 1806 stängdes operan.

Till en början hade stämningen i landet varit positiv gentemot den nye kungen men efterhand växte sig opinionen allt starkare. Det beskrivs bland annat hur den huvudsakliga oppositionen liksom tidigare kom från adeln samt att kungen hamnat på kollisionskurs med Uppsala universitet. Ödesdigert blev därefter det misslyckade kriget mot Ryssland, som resulterade i att både ämbetsmännen och militären vände honom ryggen, samt att Sverige kom att få avstå Finland efter freden i Fredrikshamn den 17 september 1809.

I mars slog militären till. Den västra armén tågade mot Stockholm under överstelöjtnant Georg Adlersparres befäl varpå generaladjutanten Carl Johan Adlercreutz tillsammans med några officerare gick in på slottet och arresterade kungen. Samma dag åtog sig hertig Karl att bli riksföreståndare och några veckor senare var statskuppen ett fullbordat faktum då Gustav IV Adolf avsade sig tronen.

1809 års regeringsform och tronföljdsfrågan
Eftersom männen bakom statskuppen inte hade utformat något klart konstitutionellt program uppstod snart en maktkamp om den nya författningen. Efter att det så kallade ”Håkanssonska förslaget” förkastats, på grund av att det ansågs ge kungen för mycket makt, tillsattes ett konstitutionsutskott under ledning av Hans Järta. Utskottets förslag antogs därefter av riksdagen den 6 juni 1809. Grundtanken var att uppnå en maktbalans mellan kungamakten och riksdagen. Inom den historiska forskningen har det dock tvistats om den främst utgick från Montesquieus distinktion mellan den verkställande, lagstiftande och dömande makten, eller om den tog sin utgångspunkt i svenska förhållanden, där erfarenheterna från det karolinska enväldet, frihetstidens ständervälde och den gustavianska monarkismen utgjorde varnande exempel på faran med att ge kungamakten eller ståndsriksdagen för stort inflytande.

Det skall dock påpekas att vare sig statskuppen eller 1809 års regeringsform var ett brott mot den monarkistiska ordningen. Visserligen var det kungliga enväldet inte längre möjligt men adeln behöll sitt inflytande. Det har således beskrivits hur de nya grundlagarna slog vakt om de bestående maktrelationerna. Det har däremot påvisats att den nya författningen fullföljde privilegieutjämningen för ämbetstillsättning som påbörjades av Gustav III. Givetvis var adelns ställning fortfarande stark inom förvaltningen men den kunde alltså inte längre grundas på bördsrätten. Den nya grundlagen innebar därmed att ämbetsmännen skulle tillsättas efter duglighet, det vill säga merit före börd.

I enlighet med principen ”konstitution först, kung sedan” valdes därefter hertig Karl till ny svensk kung under namnet Karl XIII. Eftersom Gustaf IV Adolfs arvingar avskrivits från tronen och Karl XII var över 60 år och saknade någon legitim tronföljare återstod uppgiften att finna en kronprins. För att öka möjligheten att erövra Norge framfördes den danske prinsen Kristian August tillika överbefälhavare i den norska armén som förslag. Trots att han inte ville ställa sig i spetsen för en norsk separatiströrelse valdes han till svensk tronföljare. Kristian August, som anlände till Sverige 1810 och antog namnet Karl August, kom dock inte att få någon större politisk betydelse eftersom han redan efter ett par månader avled i ett slaganfall.

Snart uppstod rykten att kronprinsen förgiftats på uppdrag av gustavianen riksmarskalk Axel von Fersen d.y. som lynchades till döds av en rasande folkmassa efter att Karl XIII gett militären order att inte ingripa. Därefter kom tronföljdsfrågan i ett delvis nytt läge. Opinionen svängde och många menade att Sverige behövde en stark regent som kunde upprätthålla ordningen i landet och samtidigt hävda landets utrikespolitiska intressen. En sådan trodde man sig ha funnit bland Napoleons marskalkar varpå Jean Baptiste Bernadotte valdes till tronföljare på riksdagen i Örebro 1810. Formellt satt Karl XIII kvar som kung fram till sin död år 1818 men det har påpekats att det inte råder något tvivel om att Sverige fick en ny regent i samband med Bernadottes ankomst.

Carl Ek & Niclas Mossberg

Denna text har tidigare i något reviderad och framförallt förkortad version publicerats i Republikanska föreningens statsskicksutredning ... bara ett penndrag – Förslag till en republikansk författning för Sverige (Hjalmarson & Högberg: Stockholm 2012)

REFERENSER

Lars I Andersson Sveriges historia under 1800- och 1900-talen (Liber: Stockholm 2003)

Göran Behre, Lars-Olof Larsson & Eva Österberg Sveriges historia 1521-1809 – Stormaktsdröm och småstadsrealiteter (Almqvist & Wiksell: Uppsala 1991)

Tore Frängsmyr Svensk idéhistoria under tusen år – Del 1 1000 – 1809 (Bokförlaget Natur och kultur: Stockholm 2000)

Tore Frängsmyr Sökandet efter upplysningen – Perspektiv på svenskt 1700-tal (Bokförlaget Natur och Kultur: Stockholm 2006)

Olof Hägerstrand ”Juntan” som realitet och hörsägen – Makt och opinion kring Uppsala universitet under 1790-talet (Brutus Östlings bokförlag: Stockholm 1995)

Karin Johannisson Magnetisörernas tid – Den animala magnetismen i Sverige (Almqvist & Wiksell: Uppsala 1974)

Lars-Arne Norborg Sveriges historia under 1800- och 1900-talet – Svensk samhällsutveckling 1809-1992 (Almqvist & Wiksell: Uppsala1995)

Jonas Nordin Frihetstidens monarki – Konungamakt och offentlighet i 1700-talets Sverige (Atlantis: Stockholm 2009)

Marie-Christine Stuckne & Henrika Tandefelt (red.) Riksdag, kaffehus och predikstol – Frihetstidens politiska kultur 1766-1772 (Atlantis: Stockholm 2003)