Peace & Love 2012. De inte lika fina gamlingarna – Samtal mellan Sara Beischer och Göran Greider

jul112012

Skrivet av Linda Bönström

Debatt

Sara Beischer och Göran GreiderSara Beischer debuterade med dunder när hon i romanen ”Jag ska egentligen inte jobba här” beskrev en annan sida av äldrevården, eller snarare en sida vi på något vis egentligen vetat om men inte velat blanda oss i. Kanske känt oss maktlösa inför. Så där sitter hon på Shangri-La scenen tillsammans med Göran Greider och berättar klart och tydligt om hur det går till inom äldreomsorgen och hennes tankar kring det. Jag kommer på mig att tänka att hon är helt vanlig. Vanlig på det viset att det måste finnas tusentals som kämpar både på jobbet och med samvetet och försöker få allting att gå ihop. Den ständigt trassliga ekvationen mellan ”borde”, ”kan” och ”vill”. Det som gör henne lite mindre vanlig är att hon skrev en bok. Och hon räds inte att tala om varför.

Beischer börjar med att berätta hur att vara vårdbiträde inte direkt är något som imponerar på människor, det hela känns ledsamt men högst sannolikt. Hon ställer själv frågan; ”Vill man bli vårdbiträde?”, och svaret är något ambivalent, nja. ”Det handlar om en sysselsättningshierarki”, fortsätter hon. ”Nu har jag skrivit en bok och får prata om äldreomsorgen fast jag inte vet mer nu än vad jag gjorde innan”. Hon är väldigt rätt på, smusslar inte med vad som hänt runtomkring henne. Idag är hon en medial person, förra året var hon gymnasielärare och vikarierande vårdbiträde sedan tio år tillbaka. Idag lyssnar vi.

Göran Greider funderar på om det har något med det gamla klassamhället att göra och egentligen tycker väl vi alla som har kommit för att lyssna att det är så, ett samhälle där social klass avgör hur viktig din röst är. Om du tillåts att ens ha en. Men det finns också en given fråga; varför nu? Varför Sara Beischer? Kanske har hon svaret själv när hon menar att hon upplever att så många skildringar av gamla och om äldrevården är ”lite finare” än vad som är verkligheten. Greider som tidigare arbetat inom hemtjänsten funderar på om hon menar att ingen talar högt om saker så som att de äldre kallas vid nummer och inte vid namn. ”Jag upplevde det så, distanserat… det var avlidna, rapporter och så vidare”. Men det fanns också eldsjälar, de där som verkligen går bortom plikten. Beischer förklarar hur äldrevården vilar helt på dessa människor men att det samtidigt blir en problematisk cirkel, det skulle bli en mycket tydligare signal om att det inte fungerar om det vore så att alla gick hem enligt schemat och bara gjorde sina arbetsuppgifter. En ”nu har jag gjort mitt för idag” - hållning skulle kunna tvinga fram en förbättring för både de äldre, anhöriga och personalen.

”Vi ser ju att det är underbemanning, varför, varför reagerar man inte mer eller satsar mer?”, frågar Greider. Utan tvivel kommer svaret. Dels är det som sagt en sysselsättningshierarki, det är inte värt det. Och äldrevården är en tärande sektor på samhället som inte bidrar med något. Det är också en kultur, ett kvinnoyrke, säger hon. ”Vi är jävligt lydiga och rädda för vad som händer om vi säger till”. Skulle man kunna införa någon typ av värnplikt så att alla måste känna på hur det är i vården? ”Eftersom tydligen alla som är arton kan jobba med äldre så kan man komma och göra ett riktigt pass”. Ordet ”tydligen” är vasst. För tydligen är ålder den enda kvalifikation många behöver för jobbet idag.

Nästa fråga är också berättigad, Greider funderar på om det hade varit en annan syn på det om politiker som Reinfeldt eller Bildt fick torka bajs, hade det blivit bättre då? Kanske, om de hade jobbat längre tillbaka hade de nog haft en annan syn ja, håller Beischer med om. Så tar hon sats och tillägger; ”Vet inte men en sak är säker, politiker skryter gärna om att de varit på äldreboenden, då är det städat och med nykokt kaffe och inga hemorrojder”.

Linda Bönström