Ska vi tala om hat?

maj202012
Skrivet av Crister Enander
PDFSkriv ut

Crister EnanderCrister EnanderMin tilltro till det skrivna ordet är grundläggande. Med ord kan det mesta förklaras och förmedlas. Böcker är fönster in till andra och okända världar. En text kan tjänstgöra som dörr in till främmande och tidigare okända rum. Där, mellan de magiska sidorna och de laddade raderna, kan väsensfrämmande erfarenheter införlivas i förståelse och medkännande eller – självfallet – med avståndstagande och avsky.

Genom åren har jag däremot tvingats inse att det är märkvärdigt svårt att förklara vad klasstillhörighet och klasskänsla innebär. Förstående och välvilligt inställda vänner – men med en annan bakgrund än min – har trots ömsesidiga ansträngningar stått rätt oförstående och frågande när vi suttit länge och resonerat. Jag har funderat en hel del över denna deras stumhet, denna brist på inlevelseförmåga. Det vanligaste är att de ställer sina egna erfarenheter mot andras, att de i stället för att försöka förstå vill framhäva hur deras medelklassuppväxt – minsann – plågat dem, de är fulla av berättelser om lidande, utanförskap och vardagliga svårigheter.

De går med oreflekterad automatik in i en sorts försvarsställning. De känner sig angripna, ja på ett smått infantilt sätt skuldtyngda.

Och nu har en ovanligt aggressiv företrädare för den typiska medelklassen gått till angrepp mot det som han med näsfnysningar och en överlägsen attityd anser vara ett frånstötande och opassande hat. Jens Liljestrands, som skribenten heter, bristande inlevelseförmåga är av det monumentala slaget. Han vill inte förstå. Det är hans tragiska utgångspunkt: Fördöma och vägra att ens försöka förstå. En minst sagt egendomlig och allt annat än klädsam attityd hos en skribent: en intellektuell utan den intellektuelles hållning och vetgirighet.

Självfallet ledde Jens Liljestrands utbrott till debatt. Men det verkligt intressanta är egentligen inte den efterföljande diskussionen utan hans reaktioner och de slutsatser han drar. Bakgrunden utspelade sig på Kungliga Dramatiska Teatern. Poeten Johan Jönson läste där upp en dikt som dröp av hat mot en nyrik familj i Äppelviken. Jens Liljestrand, som satt i publiken, tog anstöt. Liljestrand, som själv applåderade efter dikten, skriver: ”Hans misantropi är en chic vänsterpose. Varför lämnade ingen salen i förakt? Sedan när blev hatet en legitim intellektuell hållning?” Liljestrand avslutade sin artikel i DN på följande lyriska sätt: ”du kan ta ditt / jävla klasshat och / köra upp i röven”.

Ämnet är alltså hat. Det är stark känsla som får många att rygga bakåt. Det är en känsla med låg status. Det anses inte fint att hata. Det är vulgärt. Det är plebejiskt. Och det vulgära är alltid ett annat sätt att säga att det tillhör de lägre folkskikten och har sannerligen inget att göra i de fina salongerna, bland de kultiverade och bildade. Det är mot den bakgrunden Liljestrands djupt reaktionära reaktion och avståndstagande måste förstås och betraktas.

Hans artikel är ingenting annat än ett renodlat politiskt utspel, även om han själv gärna vill blanda bort korten och tala om ädla känslor och estetik. Han träder fram som företrädare för sin klass. Som person är Liljestrand ointressant, men som symptom och företeelse desto intressantare. Hans ogenomtänkta utspel gör de ofta dolda och förtigna motsättningarna tydliga. Att det var ogenomtänkt har framgått då han – bland annat i en radiodebatt med Göran Greider – försiktigt försökt backa från sin första position.

Den tidigare reserverade och i stort sett tystlåtna medelklassen – en historiskt betraktad ny form av medelklass – börjar nu samla sig för att tillskansa sig utrymme och ideologiskt inflytande. De tar allt större plats i litteraturen. De har börjat breda ut sina åsikter på debatt- och kultursidor på ett sätt som inte var tänkbart för bara tio år sedan. Vad som annars utmärker denna medelklass, villaförorternas armé av välpressade märkeskostymer och chica byxdresser, är en ängslighet – en förtvivlad räddhågsenhet – som tycks genomsyra hela deras världsbild. En nästan paralyserande oförmåga att – utan att snegla på andra och därigenom undgå blamagen att säga något dumt eller fel – våga ha en egen genomtänkt åsikt. De strävar i alla lägen efter den mildaste och hovsammaste formen av konsensus.

Att hat är tabu – en nästintill förbjuden känsla – är självfallet ingen tillfällighet. Det borgerliga samhället, som skapar och styr de värderingarna som vi dagligdags lever med och alltför lätt tar för givna och sanna, ser på hatet med skräck.

Hat kan leda till förändringar. Hat går inte att kontrollera. Hat är farligt.

Det går att definiera det som en form av ideologisk beröringsskräck. Nyckelordet hos Jens Liljestrand är ”legitimt”. När ”blev hatet en legitim intellektuell hållning?” Vem ska utfärda riktlinjer för vilka känslor som är tillåtna och vilka som inte är lämpliga eller ”legitima”? Är det så Liljestrand ser på sin uppgift som skribent i Dagens Nyheter? Som vore han en representant för en diffus grupp som officiellt ska fastställa vad som är tillåtet och inte tillåtet att känna? Se där något verkligt skrämmande och i grunden motbjudande.

Samtidigt blir det mer än tydligt att Liljestrand och hans likar betraktar sig själva som normbildande, som om deras åsikter är riktlinjer som andra bör följa och rätta sig efter. Det är en klick av medelklassmänniskor som självutnämnda anser sig vara de som bestämmer dagordningen, som avgör vilka frågor som ska och får diskuteras. Ja, till och med vilka känslor som ska vara acceptabla och salongsfähiga.

Jens Liljestrand ordnar lydigt och villigt in sig i en lång och hänsynslös tradition av förtryckande av motståndarnas rätt att säga sin mening. Han är reaktionens handgångne tjänare, en – för att tala med den nyligen bortgångne Thomas von Vegesack – pennans betjänt.

Liljestrands sätt att diskutera klasshat är signifikativt. Han resonerar kring det som om det faktiskt finns ett val. Redan där avslöjar han sin okunnighet och bristande insikter. Det finns inget val. Hatet har alltid funnits där, likt en mörk skugga varhelst man rört sig, vad man än gjort. Ingen kan bli fri från sin skugga utom att ständigt hålla sig i mörkret, genom att gömma sig. Och jag antar att det är exakt det Liljestrand och han åsiktsfränder innerst inne vill. En poet som Johan Jönson ska helst vara tyst, förbli tigande och gömma sitt fula och obekväma klasshat i en gammal garderob eller kanske i ett ljudisolerat rum på psyket.

”Jag är inte dum i huvet”, skriver Liljestrand. ”Jag förstår att det finns en särskild regelbok för förtryckta grupper … som ger dem carte blanche att romantisera våldet mot förtryckarna.” Återigen samma rigida och kategoriska språkbruk. Nu rör han sig från ”legitimt” till ”regelbok”. Det avspeglar en märklig syn på litteraturen och det intellektuella samtalet.

Det är i en mångsekelgammal borgerlig tradition som Jens Liljestrand skriver. Bakåtsträvare har alltid bemödat sig om att dölja politiska motsättningar bakom resonemang om moral. Klasshatet blir då något omoraliskt och osmakligt och har ingenting med de existerande politiska klyftorna och stora orättvisorna att göra. Moral är i deras beskurna värld huvudsakligen en privatsak och har inte med samhället i stort att skaffa.

De försöker dölja reella konflikter bakom diskussioner om estetik. Vad är lämpligt att skriva? Vad befrämjar och bekräftar den goda smaken? Vad säger ”regelboken”? Vad är egentligen ”legitimt”? frågar de ängsligt på samma gång de trycker ner andra som inte tänker på led och inte går i deras ledband.

Jesper Högström, som i likhet med Jens Liljestrand var en av de sju undertecknarna av det famösa ”Manifest för ett litterärt tiotal”, försöker i en artikel på Expressens kultursida sätta likhetstecken mellan klassmärke och utanförskap. Därigenom försöker han förvandla politiska frågor till mer hanterbara privatpsykologiska problem. Att dölja verkliga motsättningar bakom mindre viktiga frågeställningar är en gammal beprövad metod. Bisak blir huvudsak och allt förblir som det alltid har varit.

Samtidigt framställer sig Jens Liljestrand som en god och ädel liberal. Han talar i inskjutna bisatser om sociala orättvisor och framför mumlande alla de sedvanliga och klädsamma fördömandena. Däremot förblir Jens Liljestrand intellektuellt oförmögen – ideologiskt impotent är nog rätt ord – att inse att det är orättvisorna och föraktet, förtrycket och utslagningen som skapar hatet. Inte tvärtom.

 

Crister Enander
Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den  

 

Jens Liljestrands två artiklar var publicerade i DN den 3 & 10 maj.
Åsa Linderborg replikerar i Aftonbladet den 6 & 18 maj.
Jenny Högström skrev om frågan i Helsingborgs Dagblad den 11 maj.
Anders Johansson även han i Aftonbladet den 15 maj.
Debatten mellan Jens Liljestrand och Göran Greider sändes i P1:s Nya Vågen den 15 maj.
Jesper Högströms artikel i Expressen var införd den 18 maj.

 

Inline article positioning by Inline Module.

Om den fria debatten

Yttrandefriheten omfattar rätten att yttra och föra fram åsikter utan censur, begränsning eller någon typ av bestraffning enligt FN:s deklaration. Vårt val att inte profilera oss politiskt är det som skiljer Tidningen Kulturen från många tidningar i Sverige. Ingen artikel  speglar Tidningen Kulturens estetiska, politiska, etiska åsikter, utan tillhör enbart den enskilda författaren till varje essä, porträtt, reportage, krönika, recension eller insändare vi publicerar.