Böcker som stannar kvar

mar222012

Skrivet av Björn Augustson

Debatt

Boklandet

Det finns böcker som stannar kvar. Böcker som fortsätter leva i läsaren långt efter att de är utlästa. Vilka de böckerna är beror på vem läsaren är, vem läsaren är vid tillfället då boken blir läst.

Den första bok jag  kommer att tänka på är The Beatles, av Lars Saabye Christensen, från 1984. Jag läste den en sommar och minns att jag tyckte den var det bästa jag hade läst. Handlingen kretsar kring fyra killar, Kim, Ola, Sebastian och Gunnar, som växer upp i Oslo under the Beatles storhetstid. Och Beatles låtar har även fått namnge bokens kapitel. Det är barndom, hormonstinn tonår och vidare in i en väntande vuxenvärld. Jag minns att boken fick mig att vilja åka till Oslo, för att i verkligheten få se allt som boken beskrev.

Fruset guld, av Ulf Lundell, från 1979, är en annan bok som finns kvar i mig. Boken trycktes bara i 2000 exemplar och jag äger ett av dem. Jag fick den av min bror som kom över den på ett antikvariat i Stockholm. Ägaren till antikvariet påstod då att Ulf Lundell själv inte hade den som förstautgåva, att han emellanåt kom in på antikvariatet och frågade efter den. När Fruset guld kom ut fick den ett ljummet mottagande. När jag  läste den, vilket jag gjorde flera gånger i början på 90-talet, var jag inne i en period då jag själv skrev mycket dikter. Men av bokens innehåll minns jag inte så mycket, det är mer känslan runt den och hur det gick till när jag fick den.

" Det händer i Lissabon att en stor blomma slår ut i min bröstkorg. Dess namn är Infarkt." Göran Tunströms bok Under tiden, från 1993, är också det en bok jag har läst flera gånger. Boken är djupt personlig, möjligen kan den ses som ett bokslut, Göran Tunströms bokslut efter att ha fått beskedet om den infarkt som slagit ut som en blomma i hans bröstkorg. Under tiden ger läsaren möjlighet till korta nedslag och insyn i författarens vardag. Vi får följa med på flera av Tunströms resor runt om i världen, resor som alla är delar av den största, mest centrala resan, livet. Jag läste boken i samband med att min pappa hade gått bort, vilket jag antar fördjupade upplevelsen.

Enligt Leonard Cohen satt Göran Tunström och skrev sin bok Karantän, utgiven 1961, vid ett skrivbord, i ett hus på en grekisk ö medan Cohen själv satt på andra sidan skrivbordet och skrev Älsklingsleken, utgiven 1965. Älsklingsleken är en bok jag till en början inte fick något grepp om. Möjligen förstod jag den inte. Men efter ett trettiotal sidor var jag fast. I boken får vi följa Lawrence Breavman. Vi får ta del av hans uppväxt i Montreal, i en välbärgad judisk familj, men framförallt får vi ta del av hans relationer med det andra könet, från oskyldiga lekar som barn till mer eller mindre seriösa förhållanden och lekar som vuxen. Jag tilltalades av tonen i boken, av känslan, stämningen och tiden.

Konstnären Florian Douhan är huvudkaraktären i Saknaden, från 1992, av Ulf Lundell. Florian träffar Maria, en kvinna som sannolikt speglar Lundells bild av hur en kvinna ska vara. Och av låten Katt i fönstret att döma, från albumet Måne över Haväng, från 1993, känner Lundell just saknad inför att lämna henne, inför att sluta skriva om henne: Jag älskar kvinnan i min bok men snart måste vi lämna varann. Det är historia och fantasi men kärleken, den är sann”. Självfallet är det så att det finns mycket Lundell i Florian Douhan men självbiografisk är den inte. Möjligen beskriver den i vissa delar livet som Lundell önskar att det var, åtminstone vad relationen till bokens Maria beträffar. Lundell ger i boken målande, detaljerade beskrivningar av hur Maria och Florian har sex. Och det var något jag som tjugoåring ansåg bidrog till bokens storhet och sannolikt är de beskrivningarna också bidragande till att jag än idag har så tydliga minnen av den.

Jag fick den av min moster när jag fyllde 22. Antonio Lobo Antunes, Betraktelse över själens passioner, i svensk översättning 1995. Också det en bok det tog tid för mig att bli vän med. Men den växte sig stor och finns med mig än idag. Boken skildrar dåtid och nutid, ombytta roller, gamla lojaliteter i relation till nya åtaganden men kanske framförallt att vara en liten bricka i ett större spel, att vara i andras händer. Betraktelse över själens passioner var något nytt för mig inom litteraturen. Den suggestivt uppbyggda känslan i historien, undertonerna, kraften och språkets mångfald berikade verkligen den litterära upplevelsen.

När jag läste bästsäljaren Vindens skugga, av Carlos Ruiz Zafon, från 2001 fick jag i det närmaste rysningar. Ett fattigt Barcelona, i Spanien under Franco, fortfarande märkt av inbördeskriget. Bokantikvariatägarens son, Daniel Sempere, får i De bortglömda böckernas gravkammare tag i boken Vindens skugga av författaren Julián Carax. Daniel blir intresserad av författaren som för omvärlden har fallit i glömska. Ett intresse som blir början till ett sökande på liv och död. Boken är något av det mer spännande jag har läst och skildringarna av staden Barcelona och bokens karaktärer är för historien och även för den historiska förståelsen oerhört berikande.

Under några decemberdagar, efter relegering från en privatskola får vi i Räddaren i nöden, i svensk översättning 1953, följa den desillusionerade sextonåringen Holden Caulfield. Boken är för mig, som för så många andra, självklar på en sådan här lista. Jag har läst den två gånger, dels som tjugoåring och dels för något år sedan, närmare de fyrtio. Och jag tror mig kunna säga att jag tyckte bättre om den vid andra läsningen. Jag antar att jag med åldern fått en annan syn på Holden och hans mållösa sökande. Nu innebar boken mindre identifikation och mer och fler känslor av olust. Att vara där Holden är, att vara som Holden, i tonåren, känns så oerhört uppgivet och ångestfyllt och i den uppgivenheten och ångesten skapas olusten, åtminstone i mig. Och böcker som väcker känslor, konst i stort som väcker känslor, är i regel bra.

Jag var sjukskriven för diskbråck och sängliggande större delen av dygnet när jag började läsa Stieg larssons Män som hatar kvinnor, utgiven 2005. Den fångade mig direkt. I genren kriminalromaner, oavsett om de är svenska eller inte, har jag svårt att se hur Milleniumserien skulle kunna överträffas. Emellanåt verkar det som att man i vissa kretsar inte ska tycka om Stig Larssons författarskap, och försök att marginalisera det är inte ovanliga, men anledningen till det ser jag inte som något annat än avundsjuka. Hela serien är böcker som lever kvar i mig. Det finns en intensitet, rikedom och nerv som ger en särprägel.

Den sista boken jag vill nämna är ytterligare en bästsäljare, nämligen En dag, av David Nicholls, utgiven 2010. Den boken innehåller ett par av de vackraste, mest sorgsna meningar som jag någonsin har läst. Ja, jag är en blödig person. Handlingen kretsar kring två människor, Em och Dex, som under många år är så nära men där tiden måste få ha sin gång innan de helt kan bli varandras. Det är en bok om livets piruetter, livets ovisshet och det omöjliga i evigheten. Boken levde kvar i mig som en oro och sorg i flera veckor efter att jag hade läst klart den. Och min fru läste den och jag förhörde mig ständigt om var i boken hon var för att få möjlighet att diskutera den. Jag skrev senare till David Nicholls och berättade för honom hur bra jag tyckte att den var och han svarade, tackade och önskade oss all lycka. Det är att bry sig om sina läsare.

Björn Augustson