Konstdebatt

Konst och kupp

Konst

Skrivet av Estoardo Barrios Carrillo

feb202013

Bild: Estoardo Barrios CarrilloSVTs serie ”Konstkuppen” var ett utmärkt exempel på hur den konceptuella konsten kan genomföras av mass- och etermediet televisionen. Hela konceptet med att fullfölja ett konstprojekt från idé till offentlig manifestation introduceras utanför Konstvärlden av SVT som kom på tanken. Artisten och programledaren Lena Philipsson visar varenda steg inom den Relationella estetiken med både ödmjukhet och en smula humor. Samtliga programdelar (totalt 6 stycken) låter se hur en konstnärlig utvecklingsprocess går till väga; från idé och material till kontext och aktörerna vars jobb blir att kombinera embryot och publikdeltagande.

I varje program är Philipsson bokstavligen inne i verket och knyter samman tankar och människor helt i linje med den konceptuella metoden, med nätverk, interaktion, konstnärsmaterial och publikdeltagande som huvudingredienser. Det spelar ingen roll om det är skolelever eller bilägare som deltar. Vissa programdelar var inriktade på en problembaserad estetisk process som respekterar gränsen mellan den konkreta ”Verkligheten” och konstnärernas ambitioner. I den konceptuella konstens estetik finns onekligen utrymme för flera aktörer att tillsammans skapa sammanhang och faktiska platser för kommunikation.

Frågan är om ”Konstkuppen” i sin helhet kan importeras till den mediefixerade konstvärlden. Det intressanta vore om massmedia kan skapa konst på samma premisser som individer/konstnärer, konstnärsduon och grupper gör, och belysa de exempel när konstnärer står i samhällets tjänst. Mindre intressant blir för min del om det hela bara betraktas som en ”kupp” eller ”TV-aktion”.

Tv-mediet visar ny potential, med andra ord.

Den ”Relationella konsten” ska inte bedömas utifrån den moderna estetiken utan utifrån den konceptuella konstens villkor: idéns karaktär och omfång, lokala problembaserade plattformar, nätverk och interaktion med publiken och val av material (om det överhuvudtaget behövs). På det viset är konsten ett plus som aktivt bidrar till en sund samhällsutveckling.

Maskulint på kvinnodagen

Konst

Skrivet av Jakob Anckarsvärd

mar142012

Lucky Guys © Árni Gudmundsson och Cristian Rieloff 2012Under en gallerirunda på internationella kvinnodagen hittade jag ingen utställning av någon kvinnlig konstnär. För den som vill veta hur det var ställt med den kvinnliga representationen på gallerierna just denna dag, kan jag berätta att den upplevdes som riktigt skral. Helt säkert en paradoxal slump, men Guerilla Girls, en anonym grupp feminister som arbetar mot sexism inom konstvärlden, skulle nog se det litet annorlunda. På galleri Id:i på Söder i Stockholm hittade jag istället en utställning om maskulinitet, ”Stilleben 2012: A portrait of masculinity”, av Árni Gudmundsson och Cristian Rieloff. Dessa parhästar provocerar ofta med sina utställningar och räds inte att arbeta profant och ekivokt.

På Id:i visades objekt, videor och större fotografier. Det första verket som mötte en var Big Man, duplikat av konstnärerna som stränga gipsbyster på ett sammetsklätt podium. Estetiken talade här maktens språk och man tänkte tveklöst på kommunismens diktatorer. Det fanns inget behagfullt eller intagande i ansiktena och den svarta sammeten ingöt respekt för att inte säga fruktan inför personerna. Det intressanta var mustascherna som såg ut att vara äkta.

Betydelsen av mustaschen som maskulint attribut är oomtvistat. Den ger ofta ägaren pondus och tyngd. Dock var det just mustaschen som helt fråntog verket dess macho-udd då det framgick att de tillverkats med hjälp av kvinnligt könshår. Med utställningen ville konstnärerna slå hål på maskulina beteenden och attribut och istället göra dem lika genanta som de ofta är i verkligheten. Som manlig betraktare blev jag lätt generad inför Gudmundsson/Rieloffs humoristiska övertramp.

Videon som var minst ”plågsam” var också den bästa. Brunsttid hade, som alla verk på utställningen, konstnärerna själva i huvudrollen. Här hoppade de kraftfullt mot varandra med bröstkorgarna om och om igen. Enkelt men ack så träffande och deskriptivt om det så kallade maskulina beteendet. Ett av de större fotografierna föreställde konstnärerna i Rodins tänkarpose. Miljön de sitter i var som tagen ur filmen ”Wall Street”, det vill säga högt uppe i en skyskrapa i Manhattans finanskvarter.

Stadens goda smak; enligt vem?

Konst

Skrivet av Anna Dubra

jan132012

Traffic Island, 2003Vi är nog alla överens om att ”god smak” är relativ, subjektiv och föränderlig. Smak är framför allt en identitetsmarkör, vi delar smak med vår omgivning och de vi vill identifiera oss med. Därför har också smak att göra med samhällshierarkier. Den så kallade ”goda smaken” motsvarar vad de med mest makt i samhället förespråkar.

Denna smakelit har även makten över den offentliga konsten, och uppfattningarna om vad som passar eller inte passar i stadsbilden. I allmänhet anser stadsförvaltning och politiker att gatukonst är att likställa med vandalisering. När försök görs att lagligt uppmuntra gatukonsten uppstår oftast ilsket mothugg – den sortens uttryck anses inte höra hemma i det offentliga rummet (eller i något rum).

Om institutionell diskriminering inom kulturlivet

Konst

Skrivet av Estoardo Barrios Carrillo

jun202011

alt

SvD: s teaterkritiker Lars Ring tycker i en artikel den 9 juni att det är bra om Kulturförvaltningen vill stödja invandrarkultur men (citerar) "då återstår problemet att hitta producenter som verkligen erbjuder processad konstnärlig gestaltning och inte bara uppvisningar av folkkultur". Denna fördomsfulla reflexion bekräftar elitens syn på skapandet och kultur. Det ovannämnda citatet hänvisar till en gammalmodigt och etnocentriskt sätt att tänka kring vem har rätt att spela teater och för vem. "Vi och De" segregerande kategori cementeras ännu mer med sådana bristfälliga analyser. Lars Ring försvarar status quo i fördelningspolitiken, vederbörande och kulturelitens herravälde förstås,  är  oroliga när förnyelser skakar om den institutionella makten som favoriserar några och missgynnar andra.    Faktum är att genom att slå ihop två myndigheter som jag påpekade i november förra året skapade Stadshuset den berömda "Kulturstrategiska Avdelningen" inom Stockholms kulturförvaltning och den diskriminerande fördelningspolitiken blomstrade för beskådning och analys. (http://estoardo.blogspot.com/2011/06/kulturstrategi-eller-institutionell.html )

Konst inför rätta, anno 2011

Konst

Skrivet av Nancy Westman

feb162011

Blick. Foto: Antonius van ArkelSvea Hovrätt har ett ovanligt ärende att hantera den 17 februari: den ska avgöra huruvida två konstnärer begått "brott mot områdesskydd alternativt förseelse mot områdesskydd" vid Landsorts fyr. Tingsrätten tyckte inte att deras konstinstallation kunde anses vara någondera men en kammaråklagare har överklagat domen. Han anser att rätten "inte tagit brottsligheten på det allvar som den förtjänar". Är detta verkligen på allvar, undrar kulturjournalisten Nancy Westman.

30 mm tjocka, samt numera rostiga, metallstycken indrivna i urberget av Försvarsmakten går för sig. Att bygga betongbunker, i normal bunkerstorlek, på berget var också helt i sin ordning en gång. Båtbryggor som fästs i samma urberg stör inte heller den goda ordningen ute på Öja/Landsort. Men gud nåde de konstnärer som satte upp ett antal små gula hus, uppallade på 10 -15 mm tjocka "ben" som borrats ner i detta urberg! Det där var väl ingen konst och inte vidare snyggt heller.

Rör inte min konstnär!

Konst

Skrivet av Carl Abrahamsson

dec022010

altI Svenska Dagbladet 101129 berättar Duraid Al-Khamisi under rubriken "Dålig mångfald på konstskolor" om att målen för "breddande av rekrytering" till Sveriges konstnärliga högskolor misslyckats. Regeringen beordrade 2009 Högskoleverket att undersöka hur allt låg till på den (bakgrundsbaserade) jämlikhetsfronten. Man insåg snabbt att många av de dikterade målen inte uppfyllts.

Man skulle kunna tycka att vi i Sverige är vana vid denna typ av beslut om kvoteringar och institutioners misslyckanden att uppfylla dem. Det finns säkert en välmenande idé bakom dessa tankegångar. Men i det här fallet är graden av absurditet alldeles för hög för att inte kommenteras. Hur kan man "bredda en rekrytering" till konstnärliga högskolor?

Om jag förstått det hela rätt, är konstnärliga utbildningar till för att låta kreativa individer utvecklas i en miljö som både tar hänsyn till egna unika impulser/talanger och sätter yrkes/hantverksaspekter i en passande kontext. Oavsett om det handlar om filmklippare, fria konstnärer, operasångare, skådespelare, dansare eller andra som hör hemma på de sju konstnärliga utbildningar det här gäller, så handlar det alltid om individuell drivkraft, förutsättningar för uttryck, talang och, framförallt, en personlig övertygelse.

Kulturstrategi eller institutionell diskriminering?

Konst

Skrivet av Estoardo Barrios Carrillo

okt142010

altStockholms Kulturförvaltningen har en grupp som heter "Kulturstrategiska avdelning". Den gruppen ska i praktiken genomföra i Stockholm den nya kulturpolitiken.

Jag läste en projektutvärdering av en så kallad "etnisk förening" som ägde rum för ett år sedan. Den externa konsulten som gjorde utvärderingen skriver att "från och med 2008 ges kultur-och integrationsstöd,som tidigare haft separata regelverk, i ett gemensamt regelverk. Detta innebär att samtliga ansökningar ska prövas utifrån såväl en kultur- som en integrationsaspekt."

Utredaren förtsätter; "För de etniska föreningarna har detta inneburit att den utåtriktade verksamheten väger tyngre i bedömningen än tidigare." Den kulturstrategiska Avdelningen beviljar inte längre medel för att de så kallade "etniska föreningar" ska kunna betala hyran och samla sina medlemmar bara för att fika och umgås , utan numera ställs krav på invandrarföreningar medan inga krav ställs på de svenska kulturgrupperna .

Konstkritiker, vad är det egentligen ni säger?

Konst

Skrivet av Miranda Bachelder

jul152010

altVad säger konstkritikern till den nyfikne? Vad skulle kritikern någonsin kunna konstatera som du inte redan vet, om dig själv, och om konsten? Om allting runt omkring dig.

Hur ska man lära sig om konsten, vart den börjar och vart den slutar, hur den fungerar, hur den känns och smakar, hur den är en del av dig som tittar. Hur ska en ingress någonsin kunna förmedla det, och hur ska adjektiven kunna räcka till? Är det någon som på allvar tror att de gör det? Varför läser ingen konstkritiken längre? För att den inte fungerar. För att den inte berättar något, för någon.

Jag tror inte på sanningar och på konstateranden. Det tror jag inte någon gör egentligen. Det är svårt att berätta för någon annan vad ett verk betyder och än mer hur verket fungerar. Att det är svårt är bra. Att kämpa med formuleringar och granska sitt urval är helt och hållet nödvändigt.

Den Nutida konstens dilemma ; kan vad som helst bli konst?

Konst

Skrivet av Estoardo Barrios Carrillo

jun212010

altJag bestämde träff med en god vän vid T- Centralens "askkopp" ,den runda ljusventilen  i mitten av Centralstationen. Nere vid pressbyrån såg jag folk gå förbi en tillfälligt skylt som företaget Jernhusen satte upp medan de bygger nytt i nedre hallen. "Tjuvkika inte" står det med stora bokstäver och förstås några få stannar för att ta sig en närmare titt om vad som händer bakom väggen.

Eftersom min vän var försenad kunde jag iaktta noga hur denna vägg skulle kunna ha fungerat som ett konstverk, någon form av installation eller "interaktivt verk" som de postmoderna esteterna kallar sina projekt för. Jag såg flera intressanta komponenter i verket   " Tjuvkika inte"; -  (tillfälligt introducerad av mig  denna skojiga slumpen i Konstvärlden via webben)- dels de små titthål som är tänkta för beskådning av hur man bygger på andra sida väggen, den stora huvudtexten som säger nästan allt  och dels  den lilla varningsskylt till vänster där det står "Ny målad".

Är de "inresta" bjudna till bröllopsfesten?

Konst

Skrivet av Estoardo Barrios Carrillo

jun132010

altMaria ,Lena, Mona eller  Samira kan vända sig till Stockholms stad och  via webben boka tid för borgerlig vigsel i Stockholms stadshus. Förmodligen är inte bara Viktoria som drabbas i juni månad av bröllopsfeber, men Marias, Lenas eller Samiras bröllop är så himla annorlunda än Prinsessans, trots massiv propaganda med syftet att mildra avundsjukan  kvarstår faktum att vi är  faktiskt   inte lika. De rika i Sverige och världen runt ordnar lyxiga och dyra tillställningar med speciella gäster och dyra matträtter och viner . Folket köper souvenirer för att trösta sig oavsett om det är en helgonbild eller en tårta.  Jag  köpte  i söndags  en liten bröllopstårta förpackad i en tjusig kartong låda .  Man borde ha köpt jordgubbar eftersom det var 6 juni,  men kärlekens yra är större.  När jag läste noga förpackningen fick jag ta reda på att det finns en  så kallad "Kronprinsssparets Bröllopsstiftelse vars syfte är att motverka utanförskap och främja god hälsa bland ungdomar i Sverige". Vi åt tårtan hemma med gott samvete och deltar på köpet  i "Kärleks 2010" (Love 2010 i den amerikaniserade reklamen)

Stockholms stad vill verkligen bjuda på fest så att ingen ska känna sig åsidosatt eller "utanför" den stora bröllopsfesten . Programutbudet är så himla rikt och varierande, det finns kulturinslag för de minsta, för ungdomar, vuxna och till och med gamlingar.