Essäer

Grid List

"Freud inser inte att människan är en del av samhällsutvecklingen, att människans natur inte kan studeras skild från de sociala omständigheter under vilka hon lever…" - Bo I. Cavefors

Sydostasiens fastland var uppdelat i stamområden och mindre furstendömen som ständigt förde fälttåg mot de kringliggande grannområdena. Redan under 800-talet invandrade burmaner norrifrån och gjorde Pagan till en huvudstad, som ligger vid floden Irrawaddy i väster. Då var den lokala kulturen indiskt präglad av mahayanabuddhism med hinduiska inslag, men i Pagan dominerade en buddhistisk inriktning, ari-sekten med ormkult.

”Dead ends, losers, and inventions that never made it into a material product have important stories to tell” – Erikki Huhtamo och Jussi Parikka

Den i Sverige tidigare verksamme professorn i praktisk filosofi, Harald Ofstad, skrev för idag över 40 år sedan en mycket fascinerande och skrämmande bok med titeln: "Vårt förakt för svaghet"; och undertiteln: "Nazismens normer och värderingar - och våra egna". (Ofstad, H.: Vårt förakt för svaghet. Nazismens normer och värderingar - och våra egna. Bokförlaget Prisma, Stockholm 1972).

Franz Werfels roman om folkmordet på armenierna och om hur en spillra av dem räddades undan tack vare ett franskt fartyg kom ut sent i november 1933, trots att hans andra böcker kastats på nazisternas bokbål tidigare det året. I februari 1934 konfiskerades alla exemplar, men då hade boken redan börjat sitt segertåg på andra håll i världen.

Med Peter Sjöblom som ciceron återvänder Tidningen Kulturen till det sista sanna rock'n'roll-bandet The Cramps.

Hollywood återanvänder succérecept som aldrig förr. Med anledning av Eli Roths nya, ännu inte släppta kannibalfilm "Green Inferno", är det på sin plats att bena ut hur kannibaler brukar representeras på film. När underhållning, pseudovetenskap och kolonialism kokas ihop, uppstår gärna en magstark mix på bekostnad av "den andre".

När ämnet konst och Danmark kommer på tal, associerar nog de flesta svenskar i första hand till Skagenmålarna, som kommit att ligga svensk konstpublik särskilt varmt om hjärtat med sin ljusmättade, senromantiska naturlyrik.

De religiösa danserna inom kristenheten kan man gruppera i två stora grupper: sakralt kyrkliga och folkligt kyrkliga. Åtskilliga folkligt kyrkliga danser skedde i intimaste anslutning till rent kyrkliga handlingar, både gudstjänst i kyrkan och processioner, under ledning av kyrkliga dignitärer som dansade själva tillsammans eller för kyrkofolket.

Populära essäer denna månad



Fler intressanta essäer

Nyheter

Grid List

Har du en skinnjacka hängande i garderoben – är du över 30? – Gillar du rock? Då är sannolikheten ganska stor att du kommer åka till Norge i år igen. Nej, jag menar ju såklart Norje, i Blekinge, det är snart dags för Sweden Rock 2015!

Manial Palace – Prins Mohammed Ali Tewfiks (1875-1955) palats – har restaurerats och återöppnats denna vår. I en magnifik park invid Nilens strand, på Rhoda Island, ligger sex inredda byggnader prinsen låtit konstruera och som sedermera blivit museum.

Porträtt

Grid List

De kallade henne ”Den vilda”. På skoj. Hon jobbade med människor, var stor som några hus och hade bakgrund från såväl Brasilien som Kungsholmen. Det fanns de som kallade henne Moby Dick – den vita valen, omöjlig att fånga.

Skrev för en kort tid sedan en essä, med tyngdpunkten på den kvinnliga författaren Zenta Maurinas bok, om kvinnornas betydelse för Dostojevskij. Dock kan perspektivet vändas till det helt motsatta, vilket den högt ansedde Dostojevskij uttolkaren, Nikolaj Berdjajev, försökt påvisa genom att föra dialektiska resonemang om Dostojevskijs romankaraktärer i sin bok "Om Dostojevskij" (svensk övers, 1992). Och med denna text, som färdig, vill jag om möjligt låta dem båda kunna läggas på varandra.

”Vill man försöka att förstå hur jag formades som människa, musiker och tonsättare, då är min relation till orgeln en röd tråd”, berättar Ineta Svärd i Tidningen Kulturens nya serie med personliga skildringar om musik.

Roberto Fogelberg Rota intervjuar regissören till filmen "Keeping Room", en film om det amerikanska inbördeskriget, vars historia och foto i hög grad imponerat intervjuaren.

Grace Jane Joel (28 maj 1865-6 mars 1924 ) var en av Nya Zeelands konstnärer, mest känd för sin förmåga som porträttör och figurmålare.

Musikern Jaquline Ronneklew, 28 (Birds Will Sing for You), beskriver sig själv som en ”artist, sjöhen och snart även pyttelite skådis”. Ursprungligen från Norrland, bor och verkar hon numera i Stockholm. Jaquline har tidigare släppt en EP och slog 2013 igenom med singeln "Wild At Heart". Nu är hon aktuell i allkonstverket "Välkommen till prekariatet" på Stockholms stadsteater.

Populära porträtt denna månad



Fler intressanta porträtt

Debatt & opinion

Grid List

Frihet är det bästa ting, men den har en tendens att undkomma oss alla. I sin iver att lokalisera friheten, finns det människor som gjort politik av att placera ofriheten på andra platser, för att liksom vara säker på att friheten då finns på motsatta sidan. I Kiev, eller rättare sagt från Kiev, stammar en hel del frihet i litterär form. Gogol och Bulgakov är namn som väl förkunnat friheten över större delen av världen. Ja, Solzjenitsyn var ju ukrainare till hälften.

Suneth Haduva är en reggaeartist från södra Sri Lanka som nu debuterar i Sverige med sitt första album ”Sinhayo Api”. Som artist presenterar sig Suneth under namnet Chulla Bakthika och stilen på hans nykomna album är unik genom att blanda den singalesiska kulturens annorlunda skalor och melodier med reggaens gungande rytm.

En anteckning om medvetandeindustrin igår och idag.

Intresset för jämförande mytologi var stor under andra hälften av artonhundratalet. Satya Datta diskuterar i denna essä studiet av indoeuropéernas mytologi.

Fernand Braudel introducerade de ekonomiska och geografiska faktorerna i historievetenskapen på ett sätt som revolutionerade den senare. Men hans främsta gärning var att han såg tiden som tre skikt, eller en tid med heterogena linjer.

Om min tidige mentor, Tomas Tranströmer.

Jeanne Dielman 21 Quai  du Commerce 1080 Bruxelles

”Filmen är hutlöst tråkig, verkligen helt igenom sövande, och samtidigt vansinnigt radikal.” skriver Johan Klingborg om Jeanne Dielman, 21 Quai du Commerce, 1080 Bruxelles från 1975 efter att ha följt cinematekets Akerman-serie som pågick fram till slutet av september med syfte att hylla en av få kvinnliga regissörer som haft en given plats i den av män kraftigt dominerade filmhistorien.

“Att vänta på nästa bild, redan det är att känna att man existerar.” Så har Chantal Akerman beskrivit upplevelsen hon önskar åskådaren som ser hennes film Jeanne Dielman, 21 Quai du Commerce, 1080 Bruxelles från 1975. Filmen var en del av Cinematekets Akerman-serie som pågick fram till slutet av september. Jeanne Dielman, som den belgiska regissören färdigställde vid blott 25 års ålder, återfinns ständigt på topplistorna över världens bästa filmer, och Akerman är en av få kvinnliga regissörer med en given plats i den av män kraftigt dominerade filmhistorien.
Filmens premiss är lika enkel som den är avskräckande: I tre dagar – omvandlat till tre timmar och 21 minuters filmtid – får vi följa Jeanne (Delphine Seyrig) när hon utför sina hushållssysslor och allehanda vardagsbestyr, från att laga middag åt sonen till att besöka kvartersbageriet.

I januari 2004 attackerades verket Snövit och Sanningens Vansinne på Historiska museet i Stockholm. Nu har konstnärerna bakom verket, Dror Feiler och Gunilla Sköld Feiler sammanställt en bok som tar fram verket i ljuset igen. Boken tar upp de frågor som Snövit och Sanningens Vansinne ursprungligen ställde, men framför allt de frågor det kom att ställa. Om konstens roll, dess möjligheter och skyldigheter.

Barbro Westlings avhandling Lars Norén, dramatikern, utgiven på bokförlaget Arena 2014, fyller ett tomrum då den behandlar förutsättningarna för Lars Noréns dramatik, menar skribenten

Allt sedan premiären av Fursteslickaren på Dramaten 1973 har Lars Norén varit rubrikernas man. ”Lägg ner pjäsen så fort som möjligt!” skrev Aftonbladets Allan Fagerström, ”Årets sämsta pjäs” var rubriken på Per Olov Enquists recension i Expressen och de andra huvudstadstidningar föll in i kören. Ändå var denna första kritikerstorm en andeviskning mot den som skulle utbryta år 2000 kring pjäsen Sju Tre, där Tony Olsson, Carl Thunberg och Mats Nilsson fritt fick uttala rasistiska åsikter och lägga fram sitt nynazistiska credo. De brutala polismorden i Malexander skulle länge kasta en slagskugga över Lars Norén och producenten Isa Stenberg. ”Brottslig naivitet” skrev bland annat Gunder Andersson i Aftonbladet.

Däremellan fanns en tid av oavbrutna framgångar, Lars Norén betraktas tillsammans med Jon Fosse som Skandinaviens mest betydelsefulla dramatiker, skaparen av moderna klassiker som Natten är dagens mor, Höst och vinter och Personkrets 3:1 för att nämna några. Spaltmil har skrivits om Lars Norén, både som privatperson, författare och provokatör, själv förefaller han att trivas i rampljuset och har lyckats ta sig igenom samtliga mediadrev helskinnad.

Men mycket lite har skrivits om förutsättningarna för Lars Noréns dramatik. Här fyller Barbro Westlings avhandling Lars Norén, dramatikern (utgiven på bokförlaget Arena 2014) ett tomrum. Lars Norén hade en stark ställning som avantgardistisk poet när han 1978 beslöt sig för att enbart skriva dramatik. Fiaskot med Fursteslickaren medförde att Lars Norén under flera år slipade och finkalibrerade sina instrument, bland annat genom att skriva pjäser i olika genrer och för olika medier. Han fick ett genombrott 1980 när Björn Melander iscensatte Modet att döda för tv med skådespelarna Percy Brandt, Lars Green och Marika Lindström. Samma år inledde han ett fruktbart samarbete med Suzanne Osten och Unga Klara som skulle resultera i epokgörande föreställningar som En fruktansvärd lycka och Underjordens leende.

Mest engagerande debatten denna månad

Krönikor & kåserier

Grid List

Att vara lycklig är något vidunderligt.

Att vara lycklig är dock endast möjligt i det lilla.

Att vara lycklig är inte sällan att utestänga det som gör en illa.

KraniumPlötsligt men jag har fått nog mer än ett pluralis, mer än impulsivt tvingat. Jag ger upp, orken släpper. Börjar afträda bokbranschen och avsluta författarskapet. Har närmast redan i tio år över oavbrutet stött på patrull och varit emotarbetad på alla håll, eller saboterad, ofta genuint, oftare även på nära håll. Och det har bara blivit värre med årens lopp, aldrig någon lättnad i något enda avseende, kan inte mer se något i sikte som lättar precis, och utdelningen blir ju allt mindre med fler böcker, aldrig tecken på tvärt om_ heller. Bra branschen är helt död som jag kan se saken. Finns inga läsare, inga förlag, inga tidskrifter, inte tillräckligt jävlae stupendier, inga plattformer, ingen bockritik, inga redaktioner, inga reaktioner, inget roligt, inga kanaler tillfälligt utomlands till ävensättning, ingen avsättning, inget någonstans alls, inga sidoeffekter nånsin, aldrig heller en enda Burroughsskrivmaskin att få, inga inget, bara dött som finska vikens havsbotten, men överallt av författare ingen läser, och det som finns något undantag av blir bara till närmelsevis mindre och smärre värre i varje hänt, detta kan inte rekommenderas någon. Tar fem år av tid och kräver i regel längre långtgående personlig insats att bearbeta och övertyga en läsare att förmå läsa hammarénskt och då i regel orkar de visst antal sidor, någon orkar halvannan bok.

Dagens ETC, Folkhälsomyndigheten, VoF och andra sekteristiska lobbyföreningar, Wikipedia, TV4Nyheterna, Socialstyrelsen, DN, Livsmedelsverket. Listan kan egentligen göras hur lång som helst. Låt oss dröja kvar vid dessa uppräknade fenomen för just den här gången. Annars når vi kanske aldrig fram till pudelns kärna.

Ord är skribentens – journalistens, författarens och poetens – spikar och skruvar. Verkligheten – de ämnen vi skriver om – är byggmaterial: brädor, gipsplattor, kakel och så vidare. För att kunna sammanfoga materialet till en artikel (som den här krönikan), roman, novell eller dikt krävs att ordbehandlaren (alltså jag i det här fallet) har så stor och god ordkunskap att hen kan välja de bästa – ja, rätta – orden för varje ämne, text, stycke och mening.