Essäer

Grid List

"Freud inser inte att människan är en del av samhällsutvecklingen, att människans natur inte kan studeras skild från de sociala omständigheter under vilka hon lever…" - Bo I. Cavefors

Sydostasiens fastland var uppdelat i stamområden och mindre furstendömen som ständigt förde fälttåg mot de kringliggande grannområdena. Redan under 800-talet invandrade burmaner norrifrån och gjorde Pagan till en huvudstad, som ligger vid floden Irrawaddy i väster. Då var den lokala kulturen indiskt präglad av mahayanabuddhism med hinduiska inslag, men i Pagan dominerade en buddhistisk inriktning, ari-sekten med ormkult.

Mathias Jansson om svalltorn, vattentorn,  vattentuber och flera hydrauliska system.

Erland Lagerroth har fått sin världsbild omskakad. Livet och kvantmekaniken ger en förståelse av livets oerhörda kreativitet och storhet.

Efter att ha läst Sigrid Combüchens "Livsklättraren", en essä-roman om Knut Hamsun, fick jag en ingivelse att själv skriva en essä om denne norske ”diktarkung”, både hyllad och hatad under sin livstid. Min tilltänkta essä letade sig fram till Hamsuns roman "Svält" och stannade där, kunde inte gå vidare. Därför blev essän som följer, i huvudsak, en text om Hamsuns "Svält" och dess ”svältvarelse”, enbart av den enkla anledningen att boken fortfarande är en av de bästa jag läst.

Med Peter Sjöblom som ciceron återvänder Tidningen Kulturen till det sista sanna rock'n'roll-bandet The Cramps.

Hollywood återanvänder succérecept som aldrig förr. Med anledning av Eli Roths nya, ännu inte släppta kannibalfilm "Green Inferno", är det på sin plats att bena ut hur kannibaler brukar representeras på film. När underhållning, pseudovetenskap och kolonialism kokas ihop, uppstår gärna en magstark mix på bekostnad av "den andre".

När ämnet konst och Danmark kommer på tal, associerar nog de flesta svenskar i första hand till Skagenmålarna, som kommit att ligga svensk konstpublik särskilt varmt om hjärtat med sin ljusmättade, senromantiska naturlyrik.

De religiösa danserna inom kristenheten kan man gruppera i två stora grupper: sakralt kyrkliga och folkligt kyrkliga. Åtskilliga folkligt kyrkliga danser skedde i intimaste anslutning till rent kyrkliga handlingar, både gudstjänst i kyrkan och processioner, under ledning av kyrkliga dignitärer som dansade själva tillsammans eller för kyrkofolket.

Populära essäer denna månad



Fler intressanta essäer

Nyheter

Grid List

Galleri Andersson/Sandström på Hudiksvallsgatan 6 i Stockholm presenterar "Undervegetation gör sig påmind", en utställning med sju nya storskaliga målningar av Meta Isæus-Berlin. I den nya serien målningar undersöker hon frågor som är en del av vårt kollektiva medvetande.

På Musée Marmottan i Paris visas denna vår en ovanlig utställning: badkulturens utveckling genom tiderna, illustrerad av framstående konstnärer.

Porträtt

Grid List

De kallade henne ”Den vilda”. På skoj. Hon jobbade med människor, var stor som några hus och hade bakgrund från såväl Brasilien som Kungsholmen. Det fanns de som kallade henne Moby Dick – den vita valen, omöjlig att fånga.

Litteraturen har en stark ställning på Irland. Inkomster från konstnärliga verk är fortfarande skattebefriade, och författare tycks minst lika uppskattade som sportstjärnor. I ett av Dublins största varuhus finns – eller fanns i alla fall när jag var där senast – stort uppslagna foton på de fyra irländare som fått Nobelpriset i litteratur: William Butler Yeats 1923, George Bernhard Shaw 1925, Samuel Beckett 1969 och så Seamus Heaney för tjugo år sedan.

”Vill man försöka att förstå hur jag formades som människa, musiker och tonsättare, då är min relation till orgeln en röd tråd”, berättar Ineta Svärd i Tidningen Kulturens nya serie med personliga skildringar om musik.

Roberto Fogelberg Rota intervjuar regissören till filmen "Keeping Room", en film om det amerikanska inbördeskriget, vars historia och foto i hög grad imponerat intervjuaren.

Grace Jane Joel (28 maj 1865-6 mars 1924 ) var en av Nya Zeelands konstnärer, mest känd för sin förmåga som porträttör och figurmålare.

Musikern Jaquline Ronneklew, 28 (Birds Will Sing for You), beskriver sig själv som en ”artist, sjöhen och snart även pyttelite skådis”. Ursprungligen från Norrland, bor och verkar hon numera i Stockholm. Jaquline har tidigare släppt en EP och slog 2013 igenom med singeln "Wild At Heart". Nu är hon aktuell i allkonstverket "Välkommen till prekariatet" på Stockholms stadsteater.

Populära porträtt denna månad



Fler intressanta porträtt

Debatt & opinion

Grid List

Hundraårsminnet av folkmordet på armenier har uppmärksammats stort i år. Presidenter och premiärministrar sökte sig till Armenien för att delta i olika ceremonier i samband med minnesdagen den 24 april. Påven, Kim Kardashian och hårdrockarna i System of a Down har också bidragit till att rikta världens uppmärksamhet på det armeniska folkmordet.

Suneth Haduva är en reggaeartist från södra Sri Lanka som nu debuterar i Sverige med sitt första album ”Sinhayo Api”. Som artist presenterar sig Suneth under namnet Chulla Bakthika och stilen på hans nykomna album är unik genom att blanda den singalesiska kulturens annorlunda skalor och melodier med reggaens gungande rytm.

Förra året hyllade vi hjältarna som stred i Operation Overlord, landstigningen i Normandie som kom att bli mest känd under namnet D-Day. Tyskland kapitulerade inför de allierade styrkorna 7-8 maj 1945, andra världskriget tog slut i Europa och idag ska vi minnas och hedra offer och överlevande. Men det visar också på en mycket komplex situation, var ligger vår uppmärksamhet nu – tiden före eller efter krigsslutet?

Intresset för jämförande mytologi var stor under andra hälften av artonhundratalet. Satya Datta diskuterar i denna essä studiet av indoeuropéernas mytologi.

Danska regionhuvudstaden (d.v.s. Köpenhamn) och region Själland har tagit initiativ till ett nytt varumärke, Greater Copenhagen. Bakom initiativet står 46 danska kommuner. Dessutom inbjuds region Skåne att vara med på ett hörn. Några skånska regionalpolitiker har ställt sig positiva till förslaget – se bl.a. en debattartikel i Dagens Samhälle den 20 april.

Om min tidige mentor, Tomas Tranströmer.

Jeanne Dielman 21 Quai  du Commerce 1080 Bruxelles

”Filmen är hutlöst tråkig, verkligen helt igenom sövande, och samtidigt vansinnigt radikal.” skriver Johan Klingborg om Jeanne Dielman, 21 Quai du Commerce, 1080 Bruxelles från 1975 efter att ha följt cinematekets Akerman-serie som pågick fram till slutet av september med syfte att hylla en av få kvinnliga regissörer som haft en given plats i den av män kraftigt dominerade filmhistorien.

“Att vänta på nästa bild, redan det är att känna att man existerar.” Så har Chantal Akerman beskrivit upplevelsen hon önskar åskådaren som ser hennes film Jeanne Dielman, 21 Quai du Commerce, 1080 Bruxelles från 1975. Filmen var en del av Cinematekets Akerman-serie som pågick fram till slutet av september. Jeanne Dielman, som den belgiska regissören färdigställde vid blott 25 års ålder, återfinns ständigt på topplistorna över världens bästa filmer, och Akerman är en av få kvinnliga regissörer med en given plats i den av män kraftigt dominerade filmhistorien.
Filmens premiss är lika enkel som den är avskräckande: I tre dagar – omvandlat till tre timmar och 21 minuters filmtid – får vi följa Jeanne (Delphine Seyrig) när hon utför sina hushållssysslor och allehanda vardagsbestyr, från att laga middag åt sonen till att besöka kvartersbageriet.

I januari 2004 attackerades verket Snövit och Sanningens Vansinne på Historiska museet i Stockholm. Nu har konstnärerna bakom verket, Dror Feiler och Gunilla Sköld Feiler sammanställt en bok som tar fram verket i ljuset igen. Boken tar upp de frågor som Snövit och Sanningens Vansinne ursprungligen ställde, men framför allt de frågor det kom att ställa. Om konstens roll, dess möjligheter och skyldigheter.

Barbro Westlings avhandling Lars Norén, dramatikern, utgiven på bokförlaget Arena 2014, fyller ett tomrum då den behandlar förutsättningarna för Lars Noréns dramatik, menar skribenten

Allt sedan premiären av Fursteslickaren på Dramaten 1973 har Lars Norén varit rubrikernas man. ”Lägg ner pjäsen så fort som möjligt!” skrev Aftonbladets Allan Fagerström, ”Årets sämsta pjäs” var rubriken på Per Olov Enquists recension i Expressen och de andra huvudstadstidningar föll in i kören. Ändå var denna första kritikerstorm en andeviskning mot den som skulle utbryta år 2000 kring pjäsen Sju Tre, där Tony Olsson, Carl Thunberg och Mats Nilsson fritt fick uttala rasistiska åsikter och lägga fram sitt nynazistiska credo. De brutala polismorden i Malexander skulle länge kasta en slagskugga över Lars Norén och producenten Isa Stenberg. ”Brottslig naivitet” skrev bland annat Gunder Andersson i Aftonbladet.

Däremellan fanns en tid av oavbrutna framgångar, Lars Norén betraktas tillsammans med Jon Fosse som Skandinaviens mest betydelsefulla dramatiker, skaparen av moderna klassiker som Natten är dagens mor, Höst och vinter och Personkrets 3:1 för att nämna några. Spaltmil har skrivits om Lars Norén, både som privatperson, författare och provokatör, själv förefaller han att trivas i rampljuset och har lyckats ta sig igenom samtliga mediadrev helskinnad.

Men mycket lite har skrivits om förutsättningarna för Lars Noréns dramatik. Här fyller Barbro Westlings avhandling Lars Norén, dramatikern (utgiven på bokförlaget Arena 2014) ett tomrum. Lars Norén hade en stark ställning som avantgardistisk poet när han 1978 beslöt sig för att enbart skriva dramatik. Fiaskot med Fursteslickaren medförde att Lars Norén under flera år slipade och finkalibrerade sina instrument, bland annat genom att skriva pjäser i olika genrer och för olika medier. Han fick ett genombrott 1980 när Björn Melander iscensatte Modet att döda för tv med skådespelarna Percy Brandt, Lars Green och Marika Lindström. Samma år inledde han ett fruktbart samarbete med Suzanne Osten och Unga Klara som skulle resultera i epokgörande föreställningar som En fruktansvärd lycka och Underjordens leende.

Mest engagerande debatten denna månad

Krönikor & kåserier

Grid List

Att vara lycklig är något vidunderligt.

Att vara lycklig är dock endast möjligt i det lilla.

Att vara lycklig är inte sällan att utestänga det som gör en illa.

KraniumPlötsligt men jag har fått nog mer än ett pluralis, mer än impulsivt tvingat. Jag ger upp, orken släpper. Börjar afträda bokbranschen och avsluta författarskapet. Har närmast redan i tio år över oavbrutet stött på patrull och varit emotarbetad på alla håll, eller saboterad, ofta genuint, oftare även på nära håll. Och det har bara blivit värre med årens lopp, aldrig någon lättnad i något enda avseende, kan inte mer se något i sikte som lättar precis, och utdelningen blir ju allt mindre med fler böcker, aldrig tecken på tvärt om_ heller. Bra branschen är helt död som jag kan se saken. Finns inga läsare, inga förlag, inga tidskrifter, inte tillräckligt jävlae stupendier, inga plattformer, ingen bockritik, inga redaktioner, inga reaktioner, inget roligt, inga kanaler tillfälligt utomlands till ävensättning, ingen avsättning, inget någonstans alls, inga sidoeffekter nånsin, aldrig heller en enda Burroughsskrivmaskin att få, inga inget, bara dött som finska vikens havsbotten, men överallt av författare ingen läser, och det som finns något undantag av blir bara till närmelsevis mindre och smärre värre i varje hänt, detta kan inte rekommenderas någon. Tar fem år av tid och kräver i regel längre långtgående personlig insats att bearbeta och övertyga en läsare att förmå läsa hammarénskt och då i regel orkar de visst antal sidor, någon orkar halvannan bok.

Dagens ETC, Folkhälsomyndigheten, VoF och andra sekteristiska lobbyföreningar, Wikipedia, TV4Nyheterna, Socialstyrelsen, DN, Livsmedelsverket. Listan kan egentligen göras hur lång som helst. Låt oss dröja kvar vid dessa uppräknade fenomen för just den här gången. Annars når vi kanske aldrig fram till pudelns kärna.

"- Chefsöverläkaren är min, sa jag bestämt, sadister växer inte på träd, jag ska ha honom."