Essäer

Grid List

"Freud inser inte att människan är en del av samhällsutvecklingen, att människans natur inte kan studeras skild från de sociala omständigheter under vilka hon lever…" - Bo I. Cavefors

Sydostasiens fastland var uppdelat i stamområden och mindre furstendömen som ständigt förde fälttåg mot de kringliggande grannområdena. Redan under 800-talet invandrade burmaner norrifrån och gjorde Pagan till en huvudstad, som ligger vid floden Irrawaddy i väster. Då var den lokala kulturen indiskt präglad av mahayanabuddhism med hinduiska inslag, men i Pagan dominerade en buddhistisk inriktning, ari-sekten med ormkult.

I den nya upplagan av Svenska Akademiens ordbok, SAOL, har niotusen obsoleta ord rensats ut för att ge plats åt mängder av nyord, rapporterar Svenska Dagbladet som listar något av det bortplockade under en försynt formulerad rubrik: ”Ord som bara förstås av livserfarna”. Annorlunda uttryckt: det här är dammigt språkligt skräp som mossiga stötar fattar betydelsen av men andra går bet på.  

Min prosalyrik, lyrik och poetik vilar på samma grund och bär på samma byggklossar. Det som sker är att något dras ifrån, något kommer till; allt i ett sökande efter det polyfona. Mästaren är Villy Kyrklund. Nu återstår mitt försök att föra en röst, densamma, ändå inte densamma.

Ivo Holmqvist om tre mytospunna. försvunna manuskript

Jag har ingen intention att skriva en estetisk-musikalisk text eftersom musiken inte låter sig beskrivas, och jag hoppas läsaren kommer att läsa mellan raderna. Inget begreppsligt fastställande av musikens väsen är möjligt förutsatt att det jag påstår här är sant. Jag kan därför inte skriva en regelrätt essä. Denna text är en bearbetad version av en tidigare artikelserie om musiken.

Hollywood återanvänder succérecept som aldrig förr. Med anledning av Eli Roths nya, ännu inte släppta kannibalfilm "Green Inferno", är det på sin plats att bena ut hur kannibaler brukar representeras på film. När underhållning, pseudovetenskap och kolonialism kokas ihop, uppstår gärna en magstark mix på bekostnad av "den andre".

Våra olika sätt att ta till oss kultur är i ständig förändring. Och inte minst sättet att sprida, stjäla, låna och distribuera. Det är inte alltid lätt att hänga med, men debatten blir komplex då den handlar om något som är så svårt att sätta ett pris på som konst. Var går gränserna? Och hur kan man använda sig av dem?

De religiösa danserna inom kristenheten kan man gruppera i två stora grupper: sakralt kyrkliga och folkligt kyrkliga. Åtskilliga folkligt kyrkliga danser skedde i intimaste anslutning till rent kyrkliga handlingar, både gudstjänst i kyrkan och processioner, under ledning av kyrkliga dignitärer som dansade själva tillsammans eller för kyrkofolket.

Mest lästa essäer denna månad



Fler intressanta essäer

Nyheter

Grid List

Med ny skiva, utsålda spelningar och brandy från södra Spanien spinner Thåström vidare som ikon inom den svenska musikscenen. Tidningen Kulturen låter recensenterna Malin Bergman Gardskär och Sofie Borg reda ut varför.

Tidningen Kulturens Ivo Holmqvist om folkmordet som fyller 100 år idag den 24 april.

Porträtt

Grid List

Bo I Cavefors om Erwin Rommel en kontroversiell gestalt under det andra världskriget.

Den tyskspråkige lyrikern Paul Celan (1920-1970) framstår idag som en av vårt förra sekels stora modernister. Med sina rötter i den judiska mystiken tolkar hans poesi 1900-talsmänniskans hemlöshet och längtan med ett språk som söker det osägbara.

Kurt Bäckström om Frank Sinatra som i år hade fyllt 100 år.

Roberto Fogelberg Rota intervjuar regissören till filmen "Keeping Room", en film om det amerikanska inbördeskriget, vars historia och foto i hög grad imponerat intervjuaren.

Är du lönsam lille vän är utnämnd till Sveriges mest kända målning, men vad hände egentligen med upphovsmakaren Peter Tillberg? Katinka Kant har åkt ned till Aix-en-Provence och hälsat på konstnärsparet Kerstin Schild-Tillberg och Peter Tillberg. En värld där begreppet ’tysta rum’ fått dubbel betydelse.

Musikern Jaquline Ronneklew, 28 (Birds Will Sing for You), beskriver sig själv som en ”artist, sjöhen och snart även pyttelite skådis”. Ursprungligen från Norrland, bor och verkar hon numera i Stockholm. Jaquline har tidigare släppt en EP och slog 2013 igenom med singeln "Wild At Heart". Nu är hon aktuell i allkonstverket "Välkommen till prekariatet" på Stockholms stadsteater.

Mest lästa porträtt denna månad



Fler intressanta porträtt

Debatt & opinion

Grid List

Hela världen har gaddat ihop sig mot Ryssland. Ryssarna trivs väldigt väl med det, de mår bra i motvind och får mycket av sin skaparkraft i den. Humorn flödar och blodet kokar, det är bäddat för strid och det är helt klart att vi västerlänningar inte förstår med vilket lugn och allvar ryssarna inväntar den kommande striden.

Den 18 mars 2015 diskuterades i SRs program OBS ”Seinfeld”, under programrubriken ”För 25 år sedan hade TV-serien Seinfeld hade premiär. Vi följer TV-komedins resa fram till idag där en ny typ av komedi tagit plats. Vad säger humorns förändring om samhällets förändringar?”

Det första turisten i Ryssland lägger märke till är att alla är sura. Ingen ler. Det är ingen synvilla, ryssar ler betydligt mer sällan än västerlänningen, ja förmodligen också mer sällan än österlänningen. Ryssar står främmande inför både Hollywood-gnägg och orientaliska artighetsleenden.

Intresset för jämförande mytologi var stor under andra hälften av artonhundratalet. Satya Datta diskuterar i denna essä studiet av indoeuropéernas mytologi.

Nina Michael om Veijo Baltzar och om fördomarna mot zigenare i Finland.

Om min tidige mentor, Tomas Tranströmer.

Jeanne Dielman 21 Quai  du Commerce 1080 Bruxelles

”Filmen är hutlöst tråkig, verkligen helt igenom sövande, och samtidigt vansinnigt radikal.” skriver Johan Klingborg om Jeanne Dielman, 21 Quai du Commerce, 1080 Bruxelles från 1975 efter att ha följt cinematekets Akerman-serie som pågick fram till slutet av september med syfte att hylla en av få kvinnliga regissörer som haft en given plats i den av män kraftigt dominerade filmhistorien.

“Att vänta på nästa bild, redan det är att känna att man existerar.” Så har Chantal Akerman beskrivit upplevelsen hon önskar åskådaren som ser hennes film Jeanne Dielman, 21 Quai du Commerce, 1080 Bruxelles från 1975. Filmen var en del av Cinematekets Akerman-serie som pågick fram till slutet av september. Jeanne Dielman, som den belgiska regissören färdigställde vid blott 25 års ålder, återfinns ständigt på topplistorna över världens bästa filmer, och Akerman är en av få kvinnliga regissörer med en given plats i den av män kraftigt dominerade filmhistorien.
Filmens premiss är lika enkel som den är avskräckande: I tre dagar – omvandlat till tre timmar och 21 minuters filmtid – får vi följa Jeanne (Delphine Seyrig) när hon utför sina hushållssysslor och allehanda vardagsbestyr, från att laga middag åt sonen till att besöka kvartersbageriet.

I januari 2004 attackerades verket Snövit och Sanningens Vansinne på Historiska museet i Stockholm. Nu har konstnärerna bakom verket, Dror Feiler och Gunilla Sköld Feiler sammanställt en bok som tar fram verket i ljuset igen. Boken tar upp de frågor som Snövit och Sanningens Vansinne ursprungligen ställde, men framför allt de frågor det kom att ställa. Om konstens roll, dess möjligheter och skyldigheter.

Barbro Westlings avhandling Lars Norén, dramatikern, utgiven på bokförlaget Arena 2014, fyller ett tomrum då den behandlar förutsättningarna för Lars Noréns dramatik, menar skribenten

Allt sedan premiären av Fursteslickaren på Dramaten 1973 har Lars Norén varit rubrikernas man. ”Lägg ner pjäsen så fort som möjligt!” skrev Aftonbladets Allan Fagerström, ”Årets sämsta pjäs” var rubriken på Per Olov Enquists recension i Expressen och de andra huvudstadstidningar föll in i kören. Ändå var denna första kritikerstorm en andeviskning mot den som skulle utbryta år 2000 kring pjäsen Sju Tre, där Tony Olsson, Carl Thunberg och Mats Nilsson fritt fick uttala rasistiska åsikter och lägga fram sitt nynazistiska credo. De brutala polismorden i Malexander skulle länge kasta en slagskugga över Lars Norén och producenten Isa Stenberg. ”Brottslig naivitet” skrev bland annat Gunder Andersson i Aftonbladet.

Däremellan fanns en tid av oavbrutna framgångar, Lars Norén betraktas tillsammans med Jon Fosse som Skandinaviens mest betydelsefulla dramatiker, skaparen av moderna klassiker som Natten är dagens mor, Höst och vinter och Personkrets 3:1 för att nämna några. Spaltmil har skrivits om Lars Norén, både som privatperson, författare och provokatör, själv förefaller han att trivas i rampljuset och har lyckats ta sig igenom samtliga mediadrev helskinnad.

Men mycket lite har skrivits om förutsättningarna för Lars Noréns dramatik. Här fyller Barbro Westlings avhandling Lars Norén, dramatikern (utgiven på bokförlaget Arena 2014) ett tomrum. Lars Norén hade en stark ställning som avantgardistisk poet när han 1978 beslöt sig för att enbart skriva dramatik. Fiaskot med Fursteslickaren medförde att Lars Norén under flera år slipade och finkalibrerade sina instrument, bland annat genom att skriva pjäser i olika genrer och för olika medier. Han fick ett genombrott 1980 när Björn Melander iscensatte Modet att döda för tv med skådespelarna Percy Brandt, Lars Green och Marika Lindström. Samma år inledde han ett fruktbart samarbete med Suzanne Osten och Unga Klara som skulle resultera i epokgörande föreställningar som En fruktansvärd lycka och Underjordens leende.

Mest engagerande debatten denna månad

Krönikor & kåserier

Grid List

Hur lätt är det inte att betrakta sina litterära artefakter med en viss misströstan? Hur lätt är det inte att känna missmod ögonblicket efter att man har lagt ner sin penna? Och hur lätt är det inte att bli nedslagen när man upptäcker att ord sällan kan fånga det man bär inom sig?

KraniumPlötsligt men jag har fått nog mer än ett pluralis, mer än impulsivt tvingat. Jag ger upp, orken släpper. Börjar afträda bokbranschen och avsluta författarskapet. Har närmast redan i tio år över oavbrutet stött på patrull och varit emotarbetad på alla håll, eller saboterad, ofta genuint, oftare även på nära håll. Och det har bara blivit värre med årens lopp, aldrig någon lättnad i något enda avseende, kan inte mer se något i sikte som lättar precis, och utdelningen blir ju allt mindre med fler böcker, aldrig tecken på tvärt om_ heller. Bra branschen är helt död som jag kan se saken. Finns inga läsare, inga förlag, inga tidskrifter, inte tillräckligt jävlae stupendier, inga plattformer, ingen bockritik, inga redaktioner, inga reaktioner, inget roligt, inga kanaler tillfälligt utomlands till ävensättning, ingen avsättning, inget någonstans alls, inga sidoeffekter nånsin, aldrig heller en enda Burroughsskrivmaskin att få, inga inget, bara dött som finska vikens havsbotten, men överallt av författare ingen läser, och det som finns något undantag av blir bara till närmelsevis mindre och smärre värre i varje hänt, detta kan inte rekommenderas någon. Tar fem år av tid och kräver i regel längre långtgående personlig insats att bearbeta och övertyga en läsare att förmå läsa hammarénskt och då i regel orkar de visst antal sidor, någon orkar halvannan bok.

1. Vi har nu gått in i getens år. Fred och harmoni väntar enligt kinesisk lära. Hälsa och motion dessutom. Efter ett oroligt 2014 i lilla Sverige och stora världen välkomnar vi geten.

Vid vissa tillfällen slår livet dig i ansiktet. Hårt och obarmhärtigt snärtar det till dig så att ögonen tåras och kinderna hettar. I det ögonblicket vet du inte ens vad som slog dig. Inte vad det var som hände. Inte alls.
Finns det ens en förklaring? Finns det något som kan ge en begriplig innebörd till tårarna och smärtan? Finns det något som kan ge livet en anledning till att bråka med dig på detta vis?