Essäer

Grid List

Bo I Cavefors om Adolf Hitler som försökte skapa ett kontinentalt maktcentrum mot bolsjevismen och Storbritannien.

Vi minns honom från det bestialiska Balkankriget: den äldre, försynte mannen med det stillsamma, litet vemodiga leendet och de grå tinningarna, de återhållsamma, lågmälda uttalandena och den självklara resningen mitt i en till synes hopplös uppgift: att vara president i ett land och en huvudstad som kvarter för kvarter, byggnad för byggnad lades i spillror och aska under beskjutning med tungt artilleri av besinningslösa fiender på alla sidor.

Dödssynden nummer ett var att vara tråkig. Nummer två att vara ful. Och den tredje, men inte minst allvarliga, var att vara osmakligt klädd. När Moderna Museet i Malmö med början 24 februari visar Dardel, hamnar dandyn åter i fokus. Dandyn verkar ha evigt liv.

Den estetiska frågan blir politisk hos Jacques Rancière.

En kort recension/essä om Ulf I Eriksson, en av Sveriges mest radikala tänkare.

Linda Bönström om Bob Dylan en musikikon och en poet som har varit viktig för flera generationer.

I en text som pekar på hur filmen, berättelserna, den kontext som filmerna springer ur och existerar i, men också hur filmfestivalen som sådan alla är rum som på var sitt sätt utesluter någon eller något, summerar Anna Nygren tematiskt sina tankar från 2015 års filmfestival i Göteborg.

Konsthistorien svämmar inte direkt över av hajmotiv. Men de finns, och då med en ganska dramatisk, symbolisk innebörd. I populärkulturens blockbusterfilmer har hajen spelat en tydlig roll, men bilden av den som något slags monster är lite mer komplex än så i bildkonsten.

När Igor promenerade vid sin hustrus sida på stranden av Genevesjön under deras hälsovistelse i den schweiziska byn Clarens vaknade vårens krafter så sakteliga. Allt som bidat sin tid och vakat i naturens koder var under uppvaknande. Det var ett mångfacetterat skådespel som pågick i det disiga morgonljuset. Sjöns vattenformationer belystes av den uppgående solen och skapade en regnbågsliknande färglyster där en lätt vind gjorde att spännvidden i speglingarna och vågornas mönster blev till ett imponerande upptåg. De virvelskiftande småvågor som deltog i den ytliga vattenleken var hämtade från underströmmarna och omformades till dansande figurer som i det glittrande solskenet korsades med vindens krusningar och skapade ytterligt komplicerade strukturer på den ljusblåa vattenytan. Pånyttfödelsen tog också form av uppvaknandet i den kringliggande naturen som denna morgon gjorde outplånliga intryck på Igor. Som de purpurblå frukter som startat sin begynnande existens i fruktträden som små knoppar av svällande löften om kommande liv och trädens lövknoppningar som var apterade bomber av potentiellt uppvaknande som hängts ut i grenarna för en framtida explosion.

Mest lästa essäer denna månad



Fler intressanta essäer

Nyheter

Grid List

“Seger” (Natt Förlag) kallas den första historiska serieboken om döva i Sverige. Viktor Jäderlund, en döv serietecknare, har fått sin dröm igenom med denna väldokumenterade bok.

”Piano mon amour” eller "Piano min älskade – från Sverige med kärlek" var titeln på denna pianokonsert på Goethe-institutet. Virtuosen demonstrerade för den kräsna Parispubliken sin stora fingerfärdighet.

Porträtt

Grid List

Författaren Anders Björnsson om Herbert Tingsten – en liberal utan kompromisser, en av Sveriges mest debattvilliga och obarmhärtiga ledarskribenter genom tiderna.

Tomas Tranströmer återupptäcker vardagen och naturen i sin poetiska verkan när han destillerar dess outsinliga källor och frilägger den annars så odefinierbara mälden mellan det dagliga och det storslagna i tillvaron. Hans fängslande mystik ligger i att han ger oss verktygen, ögonen till fördjupning i ett öppet seende användbart till att upptäcka de hisnande mysterier som omger oss, detta med till synes enkla språkliga manövrer.

Magnus Andersson är utan tvekan den mest betydande bland de gitarrister som verkar inom den samtida konstmusiken. Han började spela som barn för Roland Bengtsson och studerade i ungdomen i Spanien, England, Tyskland och Italien. Samtidigt kom han i kontakt med flera av de främsta tonsättarna i Sverige och i Europa.

I ett grådaskigt kök sitter en orörlig människa vid ett bord oavvänt närvarande, stirrande rakt fram, fastnaglad i egen livslogik. Självbildens yttre hos denna människa, som här så småningom exponeras genom dialog, röstläge, ackompanjerat av kroppsspråk och omgivande rumslighet, genererar idéer om en livsproblematik och om framtidstankar som lever i samma människas inre uttryckta genom dessa yttre signaler vilka impregneras av en dov stämning genererad och understödd av rummets väggar och ting, dagrar och skuggor. Denna människa är infattad i en tillvaro av smolkig gråton med repliker levererade i en ljudande ödslighet i existensen. Att all gestaltning av denna person berör utsattheten i de egna livsbetingelserna och rör det enkla vardagsvarat exponerat närmast i det banala som just med replikernas innehåll och ödsligt klingande enkelhet, stämmer av mot rummet, dess avskalade tillstånd, enkla inredning, oftast med ett fönster öppet mot fler verkligheter, kanske mot ett gråregn i en dyster kvällsverklighet, och i förlängningen ytterligare pågående vardaglighet hos grannen. Allt detta sammankopplat blir till den komplexa bild som flyter ihop till en livets gripande ton.

En ny bild av det tidiga nittonhundratalets Montmartre framträder när den politiskt medvetne målaren Théophile-Alexandre Steinlen får ta plats på Musée de Montmartre i Paris. Tidens strömningar och politiska dramatik syns mer i bilderna än man tidigare erkänt, och det är hög tid att ta upp detta konstnärskap, dess bildvärld och plats i sin kulturella samtid.

Tom Fjordefalk är en svensk skådespelare och regissör. Han har arbetat med olika former av teater sedan han var barn – Odin Teatret, Indien med dansen Kathakali i spetsen och sedan Teater Schahrazad och Tyst Teater; han har också arbetet med Riksteatern och flera andra teatrar, institutioner och grupper både i Sverige och utomlands. Vi känner varandra sedan många år tillbaka, så jag tyckte det var dags att träffa honom och ställa honom några frågor.

Mest lästa porträtt denna månad



Fler intressanta porträtt

Debatt & opinion

Grid List

De flesta av oss är helt övertygade i sina fördomar om Ryssland och ryssar att de dricker vodka hinkvis. Vin, däremot, har en fransk doft av fördomar, lite diplomati och etikett över sig. Att dricka vin är inte alls ryskt, det är kultiverat och civiliserat, medan vodka passar bättre till det ryska raseriet, melankolin och barbariet. Eller?

Efter skotten i Köpenhamn och Paris är det uppenbart att många inte hade förstått hur allvarlig situationen har blivit. För många är den mest aktiva insats de gör i fråga om antisemitism att uttrycka sin förvåning över att den finns. Denna oskyldiga uppsyn är långt från så oskyldig. Aningslösheten är också ett deltagande. Aningslösheten har också ett mål.

Naseer Aruri was one of the twentieth century’s most renowned Palestinian intellectuals. He was a professor and a scholar; he was also an activist. He was a public intellectual who fought for a cause. That cause was Palestinian rights.

Intresset för jämförande mytologi var stor under andra hälften av artonhundratalet. Satya Datta diskuterar i denna essä studiet av indoeuropéernas mytologi.

Aksel Sandemoses jante-lag aktualiseras i den nyzeeländska diskussionen om författaren Eleanor Catton.

Trots att litteraturen saknar moral, eller bör läsas och bedömas utefter andra lagar än de som bygger på bra och dåliga, goda och onda ämnen, kunde litteraturen (som efterbildande företeelse) ges en moral. Detta vore en övergripande moral, ett slags rättesnöre och uppsättning regler som säger oss vad litteraturen kunde vara.
Denna moral går under namnet ”Tio bud om litteratur”.

Jeanne Dielman 21 Quai  du Commerce 1080 Bruxelles

”Filmen är hutlöst tråkig, verkligen helt igenom sövande, och samtidigt vansinnigt radikal.” skriver Johan Klingborg om Jeanne Dielman, 21 Quai du Commerce, 1080 Bruxelles från 1975 efter att ha följt cinematekets Akerman-serie som pågick fram till slutet av september med syfte att hylla en av få kvinnliga regissörer som haft en given plats i den av män kraftigt dominerade filmhistorien.

“Att vänta på nästa bild, redan det är att känna att man existerar.” Så har Chantal Akerman beskrivit upplevelsen hon önskar åskådaren som ser hennes film Jeanne Dielman, 21 Quai du Commerce, 1080 Bruxelles från 1975. Filmen var en del av Cinematekets Akerman-serie som pågick fram till slutet av september. Jeanne Dielman, som den belgiska regissören färdigställde vid blott 25 års ålder, återfinns ständigt på topplistorna över världens bästa filmer, och Akerman är en av få kvinnliga regissörer med en given plats i den av män kraftigt dominerade filmhistorien.
Filmens premiss är lika enkel som den är avskräckande: I tre dagar – omvandlat till tre timmar och 21 minuters filmtid – får vi följa Jeanne (Delphine Seyrig) när hon utför sina hushållssysslor och allehanda vardagsbestyr, från att laga middag åt sonen till att besöka kvartersbageriet.

Öyvind Fahlström

Det finns flera svenska kulturella aktörer som fått minst lika mycket uppmärksamhet internationellt som hemma i Sverige, och dit kan man räkna konstnären Öyvind Fahlström. Man kan leta efter gemensamma tecken hos dessa konstnärer, stildrag etcetera som går hem bättre i andra kulturer, men som vi på något sätt är blinda för i Sverige, men troligast är att det skiftar med tiden. Att influeras av och passa in i sin omgivning är inget givet, men man väljer sina inflytanden och referenspunkter, och därmed sin stad och sin kontext.

Öyvind Fahlström använde sig av, och experimenterade med, flera olika tekniker och stilar. Hans bildvärld uppstod ur en politiskt stark ideologi (han var Marxist) och den inställningen att konst ska, och faktiskt kan, förändra samhället. Han insöp världspolitiken på ett personligt plan, identifierade sig med den omgivande samtiden.
Denna konstnärs scen var världen, och hans språk utvecklades till att bli ett teckenspråk med vilket han ville förklara denna värld. Kanske är det först då man utvecklar ett sådant språk som man kan kommunicera över de nationella gränserna. Fahlströms bildspråk influerades förvisso av den samtida konstscenen i New York, men hade även en surrealistisk dragning som snarare påminner om Duchamp och mer esoteriska, europeiska bildvärldar, och man lockas att betrakta hans internationalitet, hans gränsöverskridande som mer av ett estetiskt slag.
Fahlström levde i en tid då akademismen var jämförelsevis svag, och därför var möjligheterna till lekfullt sökande över gränser större.
Han försvarade bland annat serien som konstform, en teknik vars influenser är tydliga i hans målningar, men ständigt återkommande politiska teman gjorde även att han kritiserades för att ägna sig åt propaganda eller plakatkonst.

Barbro Westlings avhandling Lars Norén, dramatikern, utgiven på bokförlaget Arena 2014, fyller ett tomrum då den behandlar förutsättningarna för Lars Noréns dramatik, menar skribenten

Allt sedan premiären av Fursteslickaren på Dramaten 1973 har Lars Norén varit rubrikernas man. ”Lägg ner pjäsen så fort som möjligt!” skrev Aftonbladets Allan Fagerström, ”Årets sämsta pjäs” var rubriken på Per Olov Enquists recension i Expressen och de andra huvudstadstidningar föll in i kören. Ändå var denna första kritikerstorm en andeviskning mot den som skulle utbryta år 2000 kring pjäsen Sju Tre, där Tony Olsson, Carl Thunberg och Mats Nilsson fritt fick uttala rasistiska åsikter och lägga fram sitt nynazistiska credo. De brutala polismorden i Malexander skulle länge kasta en slagskugga över Lars Norén och producenten Isa Stenberg. ”Brottslig naivitet” skrev bland annat Gunder Andersson i Aftonbladet.

Däremellan fanns en tid av oavbrutna framgångar, Lars Norén betraktas tillsammans med Jon Fosse som Skandinaviens mest betydelsefulla dramatiker, skaparen av moderna klassiker som Natten är dagens mor, Höst och vinter och Personkrets 3:1 för att nämna några. Spaltmil har skrivits om Lars Norén, både som privatperson, författare och provokatör, själv förefaller han att trivas i rampljuset och har lyckats ta sig igenom samtliga mediadrev helskinnad.

Men mycket lite har skrivits om förutsättningarna för Lars Noréns dramatik. Här fyller Barbro Westlings avhandling Lars Norén, dramatikern (utgiven på bokförlaget Arena 2014) ett tomrum. Lars Norén hade en stark ställning som avantgardistisk poet när han 1978 beslöt sig för att enbart skriva dramatik. Fiaskot med Fursteslickaren medförde att Lars Norén under flera år slipade och finkalibrerade sina instrument, bland annat genom att skriva pjäser i olika genrer och för olika medier. Han fick ett genombrott 1980 när Björn Melander iscensatte Modet att döda för tv med skådespelarna Percy Brandt, Lars Green och Marika Lindström. Samma år inledde han ett fruktbart samarbete med Suzanne Osten och Unga Klara som skulle resultera i epokgörande föreställningar som En fruktansvärd lycka och Underjordens leende.

Mest engagerande debatten denna månad