Den offentliga bilden av Vilhelm Ekelund (1880-1949) är minst sagt schizofren: å ena sidan betraktas han som en svärmisk naturlyriker och å andra sidan som en vresig enstöring som decennium efter decennium gav ut obegripliga tankeböcker. Det kan vara svårt att få dessa båda uppfattningar att gå ihop. Själv hade han också en något schizofren attityd till sitt eget författarskap eftersom han nedvärderade sin lyrik och ville se aforistiken som sitt egentliga verk.

Kritiker har hakat på det synsättet genom att lyfta fram åren 1906-07 som de avgörande i Ekelunds karriär då han övergav poesin för aforistiken. Egentligen övergav han aldrig lyriken utan fortsatte att då och då skriva dikter. Det famösa brottet 1906-07 maskerar en djupare kontinuitet i författarskapet som har att göra med problematiken att leva i modernitetens värld. Grundproblematiken förblir därför densamma även om uttrycksmedlen skiftar.

Vilhelm Ekelund är den första moderna människan i svensk lyrik. Det kanske låter paradoxalt eftersom han brukar beskrivas som en melankolisk naturromantiker. Men melankolin i hans texter döljer ett traumatiskt drama som kanske kommer bäst till uttryck i den kända dikten "Då voro bokarna ljusa" ur Melodier i skymning från 1902.