01
Sun, Feb
22 New Articles

Essäer

Grid List

När Storbritanniens premiärminister David Cameron satt i Harpsundsekan i somras så slängde han månne en förstulen blick på bottenpluggen. En tidigare upplaga sjanghajades av republiken Jämtlands förste president Yngve Gamlin under dennes ’statsbesök’ på Harpsund 1967. Enleveringen ska ha åtföljts av diverse regionalpolitiska ultimatum som statsminister Tage Erlander hade att uppfylla om han ville återse pluggen (turligen nog hade Erlander 22 reservpluggar att tillgå).

Cameron skulle drömma om att dras med sådana nationalister. Han har med de skotska nationalisterna att göra. Om Jämtlands nationalism karaktäriseras av ett skämtsamt allvar – separatism på skämt, regionalt värnande på allvar – så är den skotska nationalismen alldeles på allvar, i alla avseenden, på alla fronter. Och i dag kan den uppnå sitt ultimata mål när Skottland håller en folkomröstning om huruvida man ska bli ett självständigt land eller stanna kvar i unionen Storbritannien.

På Capitol Hill i Washington D.C. i USA står den sedvanliga stora julgranen på plats. I år lär den vara huggen i norra Kalifornien och således fraktad tvärs över den amerikanska kontinenten till sin plats framför en av den värdsliga maktens främsta boningar, där den lyser julefrid ut över världen – eller så är det förmodligen tänkt.

Eller är det julefrid?

Numera får den stora Capitol Hill-granen nämligen inte längre kallas ”Christmas Tree”. Efter mycket diskuterande, där man beaktat julgranens ställning som specifikt kristen symbol och den amerikanska konstitutionens neutralitet ifråga om religion och livsåskådning, kom man fram till detta: Julgranen i sig vill man inte bli av med, men den måste få ett mer neutralt namn. Alltså kallas den numera ”The People’s Tree”.

Folkets Träd. De kristnas, judarnas, muslimernas, hinduernas, buddisternas, ateisternas och agnostikernas träd.

Till saken hör ju, att det är högst ovisst om julgranen över huvud taget är av kristet ursprung. Troligast är den från början en utpräglat hednisk produkt, avsedd att hålla onda andar borta under den mörkaste tiden på året. Som så många andra symbolladdade och traditionstyngda föremål och seder av ständigt växlande utformning och innebörd förlorar sig även julgranen ner i historiens dunkla virrvarr.

Men nu står det där, det lysande och dekorerade Folkets Träd, och det återstår bara för oss att fråga oss: Varför står det där och vad har den att säga oss, ”folket”?

En bok jag tidigt fascinerades av var ett välillustrerat häfte i liggande format med fullt av tabeller, kurvor och diagram som ville visa upp en expansiv industrinations muskler. Det hette Svea Rike, var sammanställt av den storsvenske Ludvig Nordström, och gavs ut i samband med den paviljong på Stockholmsutställningen 1930 som hade samma namn och som hade honom som främste upphovsman. Där sökte han bevisa att Sverige stod inför en ny guldålder. Att det redan två år senare skulle braka samman i svallvågorna efter Kreuger-kraschen kunde han ju inte veta. Samtidigt gav han ut en historik över Ljunglöfs, stockholmsfirman bakom snuset, men hans största genomslag kom först åtta år senare när han gjorde sin berömda och beryktade reportageresa för Radiotjänst genom Lort-Sverige.

Min artikkel er om politisk filosofi, det vil si at artikkelen er om grunnlagsspørsmål. Grunnlagsspørsmål er om uavklarte forhold, for eksempel hvordan en skal strukturere og organisere livet sammen med andre, og hvorvidt det gis måter som er bedre enn andre måter. Siden diskursen er om grunnlagsspørsmål, er det, etter mitt syn, nødvendig at en skjelner mellom ‘politisk teori’, på den ene siden, og ‘politisk filosofi’, på den andre siden. Én hovedforskjell mellom politisk filosofi og politisk teori er at den førstnevnte størrelsen er holistisk, det vil si at den er om sammenhengende helheter, mens en politisk teori knytter an til spesifikke erfaringer som en samfunnsklasse, en etnisk gruppe eller et samfunnssjikt har fått, eller at den som utformer en politisk teori ser seg selv ut fra hvordan andre ser på samfunnsklassen, samfunnssjiktet eller den etniske gruppen hun kommer fra. Eksempel på en tenker som opererte med ‘politisk teori’ var Hannah Arendt. Thomas Hobbes kan stå for en tenker som utformet en hel politisk filosofi, som er sentrert rundt staten og statens oppgaver. Politisk filosofi er anvist på et menneskesyn, det vil si hvorvidt mennesket har en natur; hos Hobbes støter en på oppfattelsen at mennesket er en egoistisk størrelse, som kun forfølger sine egne interesser og verdier, og det er dette som ligger til grunn for at Hobbes er kjent under beskrivelsen ‘alles kamp mot alle’. Dermed er det slik politikken har etikken og det etiske som sitt grunnlag, og det betyr som mulige vilkår for politikk og som grenser for politikk.
Gjenstandsområdet for politikk er samfunn, og det betyr at det er med referanse til grupper av individ og deres liv; uten avveininger om relasjoner mellom samfunnsdel og samfunnshelheten, er det ikke mulig å drive med politikk; å tenke på helheten og delenes forhold til helheten, er ikke ett og det samme som å addere de enkelte deler: det oppstår ikke et levende menneske om en hevder at et menneske består av å summere de enkelte kroppsdelene, så som hode + hals + skuldre + armer med hender +fingre, samt bryst og rygg, hofter, underkropp, med ben, føtter og tær: Det har blitt sagt at for Platon var Staten å sammenlikne med et stort menneske.

Är det Vetenskapen eller Dikten som ska ge oss vår nya världsuppfattning? Behöver vi en ny genesis? Bibelns Genesis känner vi till. Ormen frestar Eva, som plockar en frukt från kunskapens träd trots att det är förbjudet. Hon äter av frukten och ger den sedan till Adam som också äter av denna frukt. Båda blir seende, men inte allseende. De kan nu skilja mellan gott och ont och skyler sin nyupptäckta nakenhet med fikonlöv. Men vad är gott och vad är ont? Gud, som i eftermiddagens svalka vandrade omkring i sin lustgård, upptäckte vad som hade skett och ”gjorde åt Adam och hans hustru kläder av skinn och satte på dem”. (1 Mos. 3:21). På grund av sin överträdelse drivs de ut ur lustgården, och mänsklighetens historia med dess strider och kamp för överlevnad tar sin början.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med 2014. Inte för att problemet är så stort längre eftersom året snart är slut. Men medan det pågick som värst var jag mycket kluven till det, och när jag nu sitter här med vad som ska föreställa min summering av de gångna tolv månaderna blir jag inte mindre förvirrad.

För det ser ut som att det har varit ett rätt bra år.

Ändå känns det inte så.

Det kan bero på att jag kalendariskt betraktat har levt i något slags dissociativt tillstånd. Hemma hos mig har det varit betydligt mer 1928, 1935, 1943, 1954 och några våghalsiga turer ändra fram emot 1959. Eller vilka år det nu egentligen rört sig om. Det har varit gammal jazz. Det har varit ännu äldre jazz. Kavat cajun och jugband som stånkar takten i gamla krus. Rhythm & blues, alltså sådan där riktig rhythm & blues som luktar rök och hembränt, inte något jäkla Idol-nonsens med jojo-wailande bimbor och grabbhalvor med mössan på dygnet runt. Det har varit knastrig verandablues och skrapig söderngospel. Country och rockabilly och primal mono-rock'n'roll.

Men just 2014 har det varit relativt dåligt med.

En utställning på galleri Draken i Gamla Stan, Stockholm, har uppmärksammats i fikarummet på mitt jobb. Det är utställningen Guy, där fotografen Erik Lundback enligt galleriets egen presentation vill visa en ny sida av mannens kropp - ”att den kan vara lika sensuell, mjuk och vacker som en kvinnas”. Utställningen blev en snackis när en person höll ett brandtal om att oavsett om fotografen var homosexuell eller inte (vilket de flesta trodde) så kan ju den nakna manskroppen vara vacker. För vissa var detta en nästan subversiv åsikt som skakade om deras värld, men för en man som lever med en man så blir det mest - jaha. Den här typen av diskussioner präglas ofta av en välvilja mot det som är annorlunda. Exempelvis om någon ser en film om lesbisk kärlek blir kärleken så mycket finare, eller starkare eller mer äkta. Som om en vill kompensera för alla andra filmer en sett. Ofta blir det översvallande när folk ska berätta hur fint skildrat det var. Återigen - jaha. Visst finns det bra filmer som handlar om ett hbtq-perspektiv som når den stora publiken. Men ibland vill en inte se tillrättalagda filmer om samkönade par som har precis samma, vanliga problem som heterosexuella par. En vill ha något som är lite skevare, konstigare och inte fullt så normativt, för att fatta sig kort - queert. Det queera förhållningssättet framhåller identitet och sexualiteten som en social konstruktion och därmed flytande och föränderlig snarare än fixerad och något som inte alltid går att definiera.

Det konstanta flödet av statusuppdateringar och tweets kan tyckas meningslöst. Men faktum är att det blir ett tacksamt material att använda i kritiken av vår samtid.

När Igor promenerade vid sin hustrus sida på stranden av Genevesjön under deras hälsovistelse i den schweiziska byn Clarens vaknade vårens krafter så sakteliga. Allt som bidat sin tid och vakat i naturens koder var under uppvaknande. Det var ett mångfacetterat skådespel som pågick i det disiga morgonljuset. Sjöns vattenformationer belystes av den uppgående solen och skapade en regnbågsliknande färglyster där en lätt vind gjorde att spännvidden i speglingarna och vågornas mönster blev till ett imponerande upptåg. De virvelskiftande småvågor som deltog i den ytliga vattenleken var hämtade från underströmmarna och omformades till dansande figurer som i det glittrande solskenet korsades med vindens krusningar och skapade ytterligt komplicerade strukturer på den ljusblåa vattenytan. Pånyttfödelsen tog också form av uppvaknandet i den kringliggande naturen som denna morgon gjorde outplånliga intryck på Igor. Som de purpurblå frukter som startat sin begynnande existens i fruktträden som små knoppar av svällande löften om kommande liv och trädens lövknoppningar som var apterade bomber av potentiellt uppvaknande som hängts ut i grenarna för en framtida explosion.

Mest lästa essäer denna månad



Fler intressanta essäer



Nyheter

Grid List

Medeltiden rycker allt närmare. Fenomen som IS och stater som Saudiarabien gör sitt bästa för att skynda på historien baklänges. Halshuggningar och offentliga piskningar talar sitt tydliga språk. Upplysning har ersatts med total förmörkelse. Vidskepelsen griper omkring sig, och i orubbat bo sitter några oåtkomliga gudar - kristendomen har också haft och har sin medeltid - som ingen sett och som av uppenbara skäl inte rört ett finger. Men deras uttolkare rör desto fler.

Charlie Hedbo – den franska satiriska tidningen har varit hotad förut. Deras satiriska teckningar mot framförallt islamisterna har väckt ont blod och tidningen och dess journalister har varit under polisbevakning sedan några år. Det hjälpte dock inte utan terroristerna lyckades ta sig in på redaktionen och sköt vilt omkring sig.

Porträtt

Grid List

Hon var yrkesskicklig. Tiden och nödvändigheten hade frambragt dessa kunskaper. Hon var arbetsledare, kock, organisatör, skräddare och heminredare. Hon skötte ett litet palats vid Södra Promenaden i Malmö.

La Divina Commedia, Den gudomliga komedin, äger i konstnärlig tyngd och konsekvens betydelse vida över dess litterära värde. Dante Alighieris uppenbarelser och mentala vandringar gestaltade i detta veritabla praktverk har i kraft av verkets språkliga pregnans och elegans inspirerat många författare och genererat litteratur av så väl fiktiv som dokumentär art och föranlett iscensättandet av religiösa, filosofiska såväl som levnadspsykologiska former av traktat.

Vem känner inte till Gaetano Donizettis musik, exempelvis "Kärleksdrycken", "Lucia di Lammermoor" och "Don Pasquale"? Hans verkförteckning omfattar ju över 660 musikaliska verk varav ett sjuttiotal operor. Han var också verksam som dirigent och företog många Europaresor under sina trettio år som yrkesverksam.

Donizettis verk har för många musikälskare världen runt rönt lika stor uppskattning som musik av Mozart, Rossini och Bellini, medan operaeliten har tenderat att nedvärdera den.

Men vem var människan bakom musiken? Vad påverkade honom och gav honom skaparkraft?

Gaetano Donizetti föddes i en källare i Bergamo den 29 november 1797. Fadern, Andrea Donizetti, arbetade i en panthandel och modern Doenica Nava-Donizetti hjälpte till att försörja familjens sex barn som väverska.

I ett grådaskigt kök sitter en orörlig människa vid ett bord oavvänt närvarande, stirrande rakt fram, fastnaglad i egen livslogik. Självbildens yttre hos denna människa, som här så småningom exponeras genom dialog, röstläge, ackompanjerat av kroppsspråk och omgivande rumslighet, genererar idéer om en livsproblematik och om framtidstankar som lever i samma människas inre uttryckta genom dessa yttre signaler vilka impregneras av en dov stämning genererad och understödd av rummets väggar och ting, dagrar och skuggor. Denna människa är infattad i en tillvaro av smolkig gråton med repliker levererade i en ljudande ödslighet i existensen. Att all gestaltning av denna person berör utsattheten i de egna livsbetingelserna och rör det enkla vardagsvarat exponerat närmast i det banala som just med replikernas innehåll och ödsligt klingande enkelhet, stämmer av mot rummet, dess avskalade tillstånd, enkla inredning, oftast med ett fönster öppet mot fler verkligheter, kanske mot ett gråregn i en dyster kvällsverklighet, och i förlängningen ytterligare pågående vardaglighet hos grannen. Allt detta sammankopplat blir till den komplexa bild som flyter ihop till en livets gripande ton.

Berta Hanssons konstnärskap präglas av nyfikenhet, närvaro, och en stark religiositet. Hon får gränserna mellan oss att falla, och känslan av mänsklig närhet präglar hela hennes konstnärskap.

Tom Fjordefalk är en svensk skådespelare och regissör. Han har arbetat med olika former av teater sedan han var barn – Odin Teatret, Indien med dansen Kathakali i spetsen och sedan Teater Schahrazad och Tyst Teater; han har också arbetet med Riksteatern och flera andra teatrar, institutioner och grupper både i Sverige och utomlands. Vi känner varandra sedan många år tillbaka, så jag tyckte det var dags att träffa honom och ställa honom några frågor.

Mest lästa porträtt denna månad



Fler intressanta porträtt

Debatt & opinion

Grid List

Samtidigt som konsumtionssamhället nådde sin årliga höjdpunkt då miljontals med människor vid slutet av varje år under julruschen gav sig ut på vad som kan beskrivas som en materialistisk vallfärd på jakt efter den ultimata julklappen, samlades tiotusentals med muslimska ungdomar i staden Toronto, Kanada .

Medierepresentationer verkar naturliga genom att de framträder i vardaglig form, som oreflekterad information. Då individen i dagstidningen stöter på återkommande teman bekräftas tidigare föreställningar. Islam representeras i svenska dagstidningar vanligtvis i konfliktfyllda sammanhang, till vilka skribenten och läsaren förleds att ta moralisk ställning. Allmänna stereotyper om självmordsterrorister och fundamentalistiska imamer fastställs genom att de upprepas i artiklarna. Oberoende av om det moraliska förhållningssättet är negativt eller tolerant, så placeras muslimer ändå alltid inom kategorin ”de Andra”.

Den Andre definieras utgående från vissa tillskrivna karaktärsdrag och inte som individ. En sådan stigmatisering har en dubbelriktad agenda. Samtidigt som vissa individer på ett abstrakt plan exkluderas från det föreställda kollektivet, fastställs kollektivets egna gränser. ”Främlingen” blir lätt den som får bära skulden för allmänna problem och tillskrivs sådana attribut som det omgivande samhället inte står för - främlingen upplevs som ett konstant hot mot den sociala ordningen. I allmänt språkbruk och genom vardaglig retorik fastställer argumentationen om ”normala medborgare” och ”främlingar” en enhetskultur till måttstock, enligt vilken önskade och oönskade samhälleliga fenomen tolkas.

Trots att mediernas perspektiv på minoritetsfrågor ändå blivit mer mångsidigt, blomstrar vardagsrasismen på internetforumen. Då den traditionella rasismen och tanken om den vite mannens herravälde har demaskerats, och alla människors lika värde omfattas i princip, är det en stor förlust att stereotypa tankesätt vinner fotfäste - kulturrasism, islamofobi och andra negativa kategoriseringar kläs ut till samhällskritik och döljs i populistisk retorik. Frågan är om det finns någon väsentlig skillnad mellan den koloniala tidens stereotyp om den lata hottentotten och den på internet allmänna synen på somalier som naturligt benägna att leva på socialbidrag?

Skrattet som satir, satiren i skrattet.

Marxist, libertarian, Peronist. They have applied the most disparate labels to him. The contrasting judgments of the Acton Institute and the “Friends of Pope Francis” 

Another of the mysteries of Pope Francis concerns his vision of the global economy.

There are some who have placed him among the impenitent Marxists, after having read the agenda-setting document of his pontificate, the apostolic exhortation "Evangelii Gaudium.” And there are those who have drawn the opposite conclusion from the same document, depicting a Jorge Mario Bergoglio who is a great friend of the free market.

The pope has repeatedly distanced himself from the first of the two definitions, that of being a communist, to the point of joking about it. From the second, that of pro-capitalist, he has not. But it is not at all sure that this corresponds to his thinking.
 

På IKEA kan man köpa Skoghall (så exotiska de svenska platsnamnen måste förefalla alla utlänningar!) som är en klyftig platsbesparande uppfinning för alla trångbodda: plastpåsar med ventil som man stoppar in sina skrymmande filtar, kuddar och täcken i. Sedan ser man till att kanten är noga förseglad, och så sätter man en dammsugare till ventilen för att få vacuum i påsen. Det som var ett svällande täcke krymps till en tiondel och blir kompakt och platt. Det är mycket praktiskt. När jag nu tar mig an husets alla undanlagda textilier och reducerar dem till platt intet kommer jag att tänka på några snarlika uppfinningar, som de skildras i litteraturen.
 

Ukrainska Ljubov Jakymtjuk har hamnat i exil i sitt hemland. Foto: Oleksandr Laskin

Det börjar på Kafé Valand, tisdag morgon. Det är den 25 november. Här satt Martina i Gun-Britt Sundströms sjuttiotalsroman Maken och beställde dammsugare – den billigaste bakelsen – läste Sandemose och funderade på hur hon skulle lyckas förena en ansvarsfull kärleksrelation med frihet. Interiören på Valand sägs vara oförändrad sedan kaféet öppnade på femtiotalet. Jag stryker med handflatan över teakdisken när jag beställer kaffe, slår mig ned i en av de väggfasta sofforna med beige skinnklädsel. Lutar lite för ivrigt huvudet bakåt – knirk! säger det i teakväggen – och jag förstår att domedagen är nära: ”Vår tid är kanske vad Brecht kallar ’en dålig tid för poesi’”, läser jag i festivalprogrammets informationsblad. Jo, så muttrade nog också Martina när hon satt här.

Orden om poesins otidsenlighet är skrivna av Madeleine Grive, konstnärlig ledare för poesifestivalen och chefredaktör för tidskriften 10TAL. Med tisdagens poesifrukost – där fyra poeter från tre olika världsdelar läser högt ur sina diktsamlingar – invigs det artonde året av Stockholms internationella poesifestival. Temat är ”Välkommen” och Grive berättar stolt om arbetet med att söka, finna och bjuda in poeter från hela världen till Stockholm och presentera dem för en svensk publik. I dagarna släpps också det senaste numret av 10TAL, ett dubbelnummer med temat Ukraina. Inget land har tidigare ägnat ett helt tidskriftsnummer åt ukrainsk litteratur – den ukrainska litteraturen ingår som Grive påpekar inte i någon europeisk kanon. Numret har planerats under flera år och redaktionen har gjort återkommande rekognoseringsresor, bland annat till en årlig bokmässa i staden Lviv. Redaktionens senaste besök vittnade om hur den politiska krisen ödelägger konsten och litteraturen. Av tidigare års festligheter kring bokmässan syntes inga spår den här gången. Författarna ger sina pengar till armén. Poeterna måste åka till fronten, trots att många av dem aldrig har hållit i ett vapen.

Jeanne Dielman 21 Quai  du Commerce 1080 Bruxelles

”Filmen är hutlöst tråkig, verkligen helt igenom sövande, och samtidigt vansinnigt radikal.” skriver Johan Klingborg om Jeanne Dielman, 21 Quai du Commerce, 1080 Bruxelles från 1975 efter att ha följt cinematekets Akerman-serie som pågick fram till slutet av september med syfte att hylla en av få kvinnliga regissörer som haft en given plats i den av män kraftigt dominerade filmhistorien.

“Att vänta på nästa bild, redan det är att känna att man existerar.” Så har Chantal Akerman beskrivit upplevelsen hon önskar åskådaren som ser hennes film Jeanne Dielman, 21 Quai du Commerce, 1080 Bruxelles från 1975. Filmen var en del av Cinematekets Akerman-serie som pågick fram till slutet av september. Jeanne Dielman, som den belgiska regissören färdigställde vid blott 25 års ålder, återfinns ständigt på topplistorna över världens bästa filmer, och Akerman är en av få kvinnliga regissörer med en given plats i den av män kraftigt dominerade filmhistorien.
Filmens premiss är lika enkel som den är avskräckande: I tre dagar – omvandlat till tre timmar och 21 minuters filmtid – får vi följa Jeanne (Delphine Seyrig) när hon utför sina hushållssysslor och allehanda vardagsbestyr, från att laga middag åt sonen till att besöka kvartersbageriet.

Öyvind Fahlström

Det finns flera svenska kulturella aktörer som fått minst lika mycket uppmärksamhet internationellt som hemma i Sverige, och dit kan man räkna konstnären Öyvind Fahlström. Man kan leta efter gemensamma tecken hos dessa konstnärer, stildrag etcetera som går hem bättre i andra kulturer, men som vi på något sätt är blinda för i Sverige, men troligast är att det skiftar med tiden. Att influeras av och passa in i sin omgivning är inget givet, men man väljer sina inflytanden och referenspunkter, och därmed sin stad och sin kontext.

Öyvind Fahlström använde sig av, och experimenterade med, flera olika tekniker och stilar. Hans bildvärld uppstod ur en politiskt stark ideologi (han var Marxist) och den inställningen att konst ska, och faktiskt kan, förändra samhället. Han insöp världspolitiken på ett personligt plan, identifierade sig med den omgivande samtiden.
Denna konstnärs scen var världen, och hans språk utvecklades till att bli ett teckenspråk med vilket han ville förklara denna värld. Kanske är det först då man utvecklar ett sådant språk som man kan kommunicera över de nationella gränserna. Fahlströms bildspråk influerades förvisso av den samtida konstscenen i New York, men hade även en surrealistisk dragning som snarare påminner om Duchamp och mer esoteriska, europeiska bildvärldar, och man lockas att betrakta hans internationalitet, hans gränsöverskridande som mer av ett estetiskt slag.
Fahlström levde i en tid då akademismen var jämförelsevis svag, och därför var möjligheterna till lekfullt sökande över gränser större.
Han försvarade bland annat serien som konstform, en teknik vars influenser är tydliga i hans målningar, men ständigt återkommande politiska teman gjorde även att han kritiserades för att ägna sig åt propaganda eller plakatkonst.

Barbro Westlings avhandling Lars Norén, dramatikern, utgiven på bokförlaget Arena 2014, fyller ett tomrum då den behandlar förutsättningarna för Lars Noréns dramatik, menar skribenten

Allt sedan premiären av Fursteslickaren på Dramaten 1973 har Lars Norén varit rubrikernas man. ”Lägg ner pjäsen så fort som möjligt!” skrev Aftonbladets Allan Fagerström, ”Årets sämsta pjäs” var rubriken på Per Olov Enquists recension i Expressen och de andra huvudstadstidningar föll in i kören. Ändå var denna första kritikerstorm en andeviskning mot den som skulle utbryta år 2000 kring pjäsen Sju Tre, där Tony Olsson, Carl Thunberg och Mats Nilsson fritt fick uttala rasistiska åsikter och lägga fram sitt nynazistiska credo. De brutala polismorden i Malexander skulle länge kasta en slagskugga över Lars Norén och producenten Isa Stenberg. ”Brottslig naivitet” skrev bland annat Gunder Andersson i Aftonbladet.

Däremellan fanns en tid av oavbrutna framgångar, Lars Norén betraktas tillsammans med Jon Fosse som Skandinaviens mest betydelsefulla dramatiker, skaparen av moderna klassiker som Natten är dagens mor, Höst och vinter och Personkrets 3:1 för att nämna några. Spaltmil har skrivits om Lars Norén, både som privatperson, författare och provokatör, själv förefaller han att trivas i rampljuset och har lyckats ta sig igenom samtliga mediadrev helskinnad.

Men mycket lite har skrivits om förutsättningarna för Lars Noréns dramatik. Här fyller Barbro Westlings avhandling Lars Norén, dramatikern (utgiven på bokförlaget Arena 2014) ett tomrum. Lars Norén hade en stark ställning som avantgardistisk poet när han 1978 beslöt sig för att enbart skriva dramatik. Fiaskot med Fursteslickaren medförde att Lars Norén under flera år slipade och finkalibrerade sina instrument, bland annat genom att skriva pjäser i olika genrer och för olika medier. Han fick ett genombrott 1980 när Björn Melander iscensatte Modet att döda för tv med skådespelarna Percy Brandt, Lars Green och Marika Lindström. Samma år inledde han ett fruktbart samarbete med Suzanne Osten och Unga Klara som skulle resultera i epokgörande föreställningar som En fruktansvärd lycka och Underjordens leende.

Mest engagerande debatten denna månad